Kommentar till Maj 2002

Så har jag avslutat återblickarna från maj 2002.

Är jag på väg tillbaka?

den 25 maj 2002 kl 18:40

Ja. Jag börjar som jag slutade sist. Jag är så trött... Jag är så orolig... Jag är så rädd... Jag är så ledsen... Vill bara gråta. Svårt att andas, eller snare, trögt. Jag äter piller för att bli pigg och glad. Jag äter piller som ska ordna till mitt psyke. Jag äter piller som ska lugna ner mej. Jag äter piller för att kunna sova. JAG BEHÖVER FLER PILLER!!!! Men för vadå? Hjälper pillren? Hur trött, orolig, rädd, ledsen skulle jag vara utan dem?

Jag och mina vänner försöker lösa våra problem. Men vi orkar inte. Vart ska vi börja? Var är ändan nånstans? Till garnnystanet. Så att vi kan få ihop ett något så när sammanhängande nystan igen.

Jag vill ge mig av. Bort. Bort. Men det är så mycket att ordna. Klarar inte det. Kan inte tänka. Orkar inte. Orkar inget. Bara några timmar mitt på dan. I bästa fall. Men om jag gör det? Ger mig av alltså. Bara sådär. Lämnar allt. Tar mina väskor och går. Struntar i resten. Andra gör ju så. Om jag nu är galen. Varför är jag inte tillräckligt galen för att göra detta?

Har alltid trott att jag varit så stark. Klarat allt själv. Sällan eller aldrig bett om hjälp. Nu är jag som ett barn. Eller har jag blivit åldring?

Tankarna snurrar. Som en virvelvind. Jag mår illa. Jag vill gråta...

den 19 maj 2002 kl 12:45

Jag brukar inte ljuga. Jag kan inte ljuga, oftast. Men nu har jag gjort det. Här. Här där jag bara velat säga den verkliga sanningen. Jag påstod att jag inte kunde bli sårad längre. Det stämde inte. Är väldigt ledsen på en person. Mitt förtroende för människorna har fått sig ännu en smäll. Hur dum ska jag bli innan jag fattar att jag inte ska tro på något? Eller lita på någon.

Övertalade mig själv och mina vänner att gå ut och roa mej i fredags. Det var trevligt. Mådde gott av att se människor igen. På Skutan var det extra trevligt. Så bra att jag inte gick hem när Ancie gick. Tyckte nog att när jag nu kommit hit ska jag minsann stanna ute lite till. Det var inte bra. Ensam på Skutan. Mindes varför jag undvek att gå ut på kvällarna i Athen. Alla har sällskap. De flesta en partner att hålla om. Men jag är ensam... Det gör ont. Tårarna kommer. Här och nu. Fruktansvärd dag igår. Och sedan den här personens "svek" dessutom. Jag är så trött...

Isolering

I morgon är det en vecka sedan jag var i stan. I torsdags var jag hos Lina lite. För övrigt jag suttit här i stugan. Vill helst fördriva dagarna fram till 19 dec i sängen. Men det går ju inte. Jag tror att jag har gjort ett stort misstag...

Enligt soc har jag gott om pengar och borde ha lämnat bilen på Kos. De pengarna jag skulle ha sparat på det skulle jag ha köpt möbler för. Så har hon mage att fråga om jag inte kan hämta hit grejerna från Kos. Hur? Med vilka pengar?

I morgon måste jag i alla fall handla. Det blir till att fundera, fundera och sen fundera lite till. Vad måste jag köpa? Jag har ju så gott om pengar... Måste jag ha kaffe? Måste jag ha bröd? Kanske att jag struntar i maten och köper en whiskey och har roligt en stund. Eller så kommer gråten. Vore skönt det också.

Varför lyssnade jag på alla? Som tyckte att jag skulle flytta hit.

Har lagt till ett nytt bildspel idag. Hösten 2007. September till november. Noterar att det inte finns några bilder från november. Det var då det som var skakigt blev värre. Det var då folk började undra om jag inte skulle flytta. I alla fall för en tid. Jag vägrade, visste att jag inte skulle klara det.

Det blir nog bättre till våren.

25 November International Day for the Elimination of Violence Against Women

Tjaa

Så kom droppen.
Droppen som fick bägaren att rinna över.

Orkar jag mer?

Det ser mörkt ut

Jomenvisst ser det mörkt ut. Det är ju november. Årets värsta månad alla kategorier. I alla fall i Sverige. Försökte komma på vilken månad som var värst i Grekland. Den enda jag eventuellt skulle kunna nämna är typ mitten juli - mitten augusti...

Jag ska snart flytta. Och jag saknar en massa saker. Det blir spännande att se hur jag pusslar ihop ett hem. Så ska man ju inte tänka tillbaka. Gjort är gjort. Men det känns surt. Vasilis har ringt. Han har lämnat Kos, igen. OCH han har lämnat allt i vårt hem där. Ett fullt utrustat hem och här sitter jag utan kastrull. Alla sura pengar vi betalat för att få ihop det där hemmet. Och här sitter jag utan fönsterskrapa. Och utan pengar. Men bil har jag. Den var ju bra för att få med mig lite saker hem. Som t ex en rulle med hushållspapper. Ja ja. Jag var inte riktigt klartänkt de där dagarna på Kos. Men jag har i alla fall kvar hushållspapper än. Det var en stor rulle. Och bilen då. Ja den hade jag tänkt sälja. Men jag är ju sk gymnasieekonom. Det finns inte en chans i världen att jag ska kunna få till det till en i närheten av godkänd affär. Bara att få hit bilen och få den svensk kostade 10 000 kr. För att få köra den tillkom det diverse reparationer, men ok det hade ju behövt göras i vilket fall som helst. Nu har jag inte pengar till bensin. Men jag har bil i alla fall. Jippie.

Idag klarade jag av kapitel två hos doktorn. Hon hann ju inte med alla krämpor sist. Så lyckades jag förhandla i kassan. Jag tyckte inte att jag skulle behöva betala eftersom hon just inte hade hunnit med alla krämpor sist. Gymnasieekonomen segrade. Tilläggas bör att när jag kom hem hade det kommit en räkning från vårdcentralen avseende det uteblivna besöket. Den gången jag försov mig. Somliga straffar Gud direkt. Men gymnasieekonomen ska nog ta och skriva ett litet brev till landstinget så får vi se om jag sparar 125 kr där.

Så bidde det en diagnos till. En remiss till. Röntgen nästa. Förmodligen en artros (du fick rätt Ancie) som för tillfället är inflammerad. Och pga Kronblom alias Crohn får jag inte ta antiinflammatorisk medicin. Jaha. Men jag fick Citodon och sov gott sedan. Blodtrycket var på gränsen till för högt. Men doktorn tyckte att det inte var så konstigt med allt som är som det är med mig. Så det ska kollas igen när/om allt lugnat ner sig. Hjärtat slog i alla fall som det skulle. Så jag är inte hjärtlös i alla fall.

Blodlös är jag nog. De tappade mig på fyra stora rör med blod. Jag blir inte förvånad om Dr Maria ringer i morgon och har hittat nåt nytt spännande resultat. Nån liten sjukdom måste jag väl ha missat, eller?

Nej. Nu gäller det att bita ihop. Bita ihop och bli så bra som jag kan bli. Nummer ett på listan är att få ordning på sömnen. Fick nya sömntabletter idag. De förra fungerade inte så bra. Fast jag får nog vänta ut november och december. Jag längtar till sisådär mitten av januari när man märker att ljuset återvänder. Och fina dagar med blå atmosfär.

Jag skulle ha skrivit ner nåt mer men minns inte just nu. Eller så ids jag inte. Så det får bara bli en lite sorgsen avslutning:

Till Minne
av
Dick

Så full av kärlek
Så full av glädje
Så trogen
Så lekfull
Så underbart charmig

Men någon i omgivningen lurade i dig gift.

Dick, varför var du så nyfiken och godtrogen?

Knyckt från Ancie

Broder Tony. Ha det bäst!

En dag i sängen

Igår var jag äntligen hos läkare. Fick lite mediciner för närmaste tiden. Hon konstaterade bara att jag behövde specialistvård. Skickar remisser hitan och ditan. Blodprover skulle jag ta. Men det glömde jag. Eller, jag vet inte hur det funkar här i Sverige längre.

Med hjälp av sömntablett gick jag och lade mig tidigt och sov tre-fyra timmar. Så började vridandet och vändandet igen. Upp på morgonen, upptäcker att jag är fruktansvärt yr, snubblar omkring och hjärtat slår. Kollar blodtrycket, inte bra. Är redo att ringa sjukhuset men lägger mig i stället. Nu är det nog ok tror jag. Bara lite tryck kvar i bröstet. Blodtrycket ok.

Jag som hade tänkt vara social idag och ringa syster för att höra om vi skulle se på TV ihop. Nu orkar jag inte. Ska nog sova snart igen.

I morgon är en annan dag.

 Dagens historielektion

Den 8 november 1520, ägde Stockholms blodbad rum på Stortorget i Gamla Stan. På Kristian II:s order miste 94 personer huvudet, däribland Gustav Vasas far och många av hans släktingar. Adelsmännen blir halshuggna, för det är ett adligt privilegium, emedan övriga hängs i den höga galge som står på torget och en del blir upphängda med stövlar och sporrar på, så som de kommit inridande i staden. I flera dagar får de döda kropparna ligga kvar på torget och först på lördagen tänds ett stort bål på Södermalm, dit man släpar de dödas kroppar för att brännas. Sten Sture d.y. har varit död och begravd i ett halvår, men nu låter Kristian gräva upp hans kropp för att brännas med de andra motståndarna.

Kan jag ha varit med där i ett tidigare liv? Därför jag haft en sån dag idag? :)

Och varför i hela friden får jag inte till det med layouten????????????

SVBK - Sveda Värk o Bränn Kärring

Min huds protester mot att bo i Sverige. Klagade på fuktiga vintrar i Grekland... 

Önskelista:

• Sol
• Luftfuktare
• Cortison

Snart ser jag ut som Odjuret igen.

Dagens historialektion:

Den 5 november 1810, adopteras Jean Baptiste Bernadotte av kung Karl XIII och får det mer svenskklingande namnet Karl Johan. Jean hade redan den 21 augusti 1810, vid riksdagen i Örebro blivit vald till svensk tronföljare och utsedd som chef för den svenska krigsmakten den 25 september samma år. 

Födelsedagskalas x 2

I söndags firade Lina och Pascal sina födelsedagar. Lina räknar neråt och Pascal samlar på år.

Detta kalas har Pascal pratat om i evigheter. När jag kom hit i somras var nåt av det första han sa till mig: Du får komma på mitt kalas! Lina berättade då att han planerat sedan i våras någon gång. 

De flesta var välkomna på hans kalas. Inte alla dock. Vi var på Sommarland i Skara. Vi väntade på tåget för att göra en rundtur på området. Vi var inte ensamma. Bland många andra var det en liten söt flicka i Pascals storlek. Hon lekte med kedjorna i vänteområdet. Det störde tydligen Pascal. Kanske att han också ville leka som hon men inte vågade? Hur som helst så spänner den lille pojken ögonen i den lilla flickan och utbrister: Du får inte komma på mitt kalas! 

Pascal kalasade ordentligt. Först var det dagiskompisar i halloweenmiljö, sedan kom släkten då borde det bli lugnare. Men, men det är livliga barnbarn jag har...

Nya lakan och täcken måste ju invigas:

Foto: Sofi Lind

Tårtdags. Pojken ser fram emot att blåsa ut ljusen. Men då sätter gästerna igång och ska sjunga!

Kommentator: Viktor Lilliesköld

Det var en stor dag för Pascal. De flesta gästerna åkte hem samtidigt. Den lille pojken sitter i fönstret och tittar på alla bilar. Jag ser hur förundrad han är och säger: Tänk, att det kom så många. Han tittar bara allvarligt på mig och nickar och fortsätter att titta på "trafikkaoset" som han orsakat.

Jag Fryser

En av de positiva sakerna jag pratade om inför återflytten till Sverige var att jag inte skulle behöva frysa, inomhus.

Men, Jag Fryser. Som tur är flyttar jag snart. Förhoppningsvis blir det varmare i lilla lägenheten än i lilla stugan.

Första november och jag har noterat att månaden var alldeles för kort igen. Så blir det till att trolla igen, i arton dagar. Så småningom blir det nog bra...

Nej, fy då. Sitta här och gny. Nu får det bli nåt matnyttigt:

Dagens Historielektion:

Den 1 november 1905, upplöses den svensk-norska unionen efter förhandlingar i Karlstadskonferensen, som förhandlingarna mellan Sverige och Norge under tiden 31 augusti–23 september 1905 kallades. Den ledde till Karlstadskonventionerna, i vilka Norges rätt till självständighet godkändes och regler för unionsupplösningen föreskrevs.

Svensk Unionsflagga   och norsk

Till Mamma

Aktuella kommentarer till 9 maj 2002

'MEN som tur är, så är det ju som sagt kroniskt.'

Vad är det som är tur med att depressionen är kronisk undrar jag...

'Jag har nog blivit motbevisad nu'

Vem har ljugit? Det har jag förträngt.

Och så var det lille Erland:

                     

Som blivit stor:

     

                               

                  

och storebror

Till Pascal

Och lite har ändrat sig. Då tampades jag med hemsidan. Nu, inatt, tampas jag med att få foton och text där jag vill. Ger upp...

den 9 maj 2002 kl 02:20

Hej, nu är jag här igen. Jag har haft ett par "bra" dagar. De gick bl a åt till att fixa till den här siten. Vi lyckades samarbeta.... Tyvärr fick vi inte ordning på allt, men jag tror att det är mer Tiscalis fel än vårt.

Medan jag fortfarande kommer ihåg det vill jag nämna att det är fantastiskt med depression!!!! Ok. egentligen inget fantastiskt med depressionen i sig. Men de här stunderna/dagarna/veckorna/ som liksom bara dyker upp och jag tror att jag aldrig mer ska bli deprimerad. Vad jag måste lära mig nu är att de här stunderna/dagarna/veckorna faktiskt kommer. Och att jag ska ta vara på dem och njuta. Lika omöjligt som det känns att jag ska må dåligt igen när jag mår bra, lika omöjligt är det att tro att jag ska få tillbaka de här stunderna/dagarna/veckorna när jag kan kliva ut ur skalet. Kärt barn har många namn. Jag kommer nog att kalla skalet, bubblan osv vid många olika namn, om jag fortsätter skriva här. Jag tror att det är positivt om jag skriver. Även om jag när jag skriver mår som sämst. Då är det ju alltid bra, eftersom jag får ut mina tankar... eller hur blir det?.

Nu så här, på väg tillbaka in i bubblan blir jag stressad. Jag får ångest. Jag blir orolig, Jag blir rädd. Jag vill bara gråta, jag vill inte mer... Inte nu igen! MEN som tur är, så är det ju som sagt kroniskt. Något jag måste leva med. Måste bara lära mig hur. Har alltid varit godtrogen. Trott alla om gott. Själv kan jag inte ljuga och trodde inte att någon annan gjorde det heller. Jag har nog blivit motbevisad nu, efter 46 år. Jag menar inte att alla ljuger. Bara att många undanhåller vad de egentligen tycker. Jag säger vad jag tycker, och det verkar vara ett hot, för dem... 

 Ska jag kunna lita på någon mer. Jag vill så gärna. Det är ju min natur. Att lita på mina medmänniskor. Usch... jag känner mig bitter. Jag vill inte bli en gammal bitter bitch. Jag är ju en människa som vill ha skoj, roa mig med vänner. Inte sitta här och vara besviken på omvärlden.

Har bråkat med Comviq i två dar. Har betalat 350 kr för att låsa upp telefonen, resulterade i att telefonen inte går att använda. Efter sex samtal till Comviq plus ett till Siemens har jag fortfarande inte fått någon kundservice. Undrar hur jag hade reagerat om jag mått "normalt"? Undrar hur jag hade reagerat den där gången i Prag när det strulade till sig med flyget, om jag hade mått normalt. I fallet med telefonen, startade allt som ett lugnt påpekande om mitt problem. I morgon kommer jag garanterat inte att vara lugn...

Fy vad jag svamlar. Men det beror på att mina sk vänner har börjat bråka med mej igen. Jag klarar inte att tänka riktigt klart. I morgon lär det bli värre. Undrar just vilken hjärncell som ska diskutera med Comviq i morgon? Det blir inte jag utan  någon av mina vänner. De är mycket aggressivare än vad jag  är. Jag blir lite orolig över vad de ska ställa till med i morgon.

Jag vill bara avsluta med en god nyhet. Igår tog mitt barnbarn sina första cirka fem steg. Det var i ren ilska för att han ville komma åt sin pappas mobiltelefon, (brås han på mormor tro?) . Men i kväll gick han utan att vara arg.

Foto tillagt 2008-11-01

Vi återkommer! Vi måste ju också skriva introduktionssidan. Vi har inte bestämt vem som ska göra det. Britt-Marie eller Britt-Marie tillsammans med hennes vänner. Spänningen blir oliiiiiiiiidlig. Vad blir resultatet?