torsdag 30 juli 2009

Först och...

... främst kan jag inte låta bli att undra över hur det gick för Pappa idag på KSS. Tja, jag undrar inte så mycket över resultatet av undersökningen som över hur han kom tillbaka till Lidköpings Sjukhus. Jag borde nog ha åkt med! Allt hände ju så snabbt. Jag kom upp på besök, fem minuter senare kom sköterskan och berättade att taxin till KSS skulle komma om fem minuter. Oooooo. Och idag när pappa var sitt gamla vanliga jag igen, förutom yrseln och problem att gå. Men humöret och ... det andra... Jag berättade några gånger för honom hur det skulle gå till på KSS. Men men, hade han tålamod att vänta på taxin? Jo, det måste han ju ha haft. Annars skulle ju sjukhuset hört av sig och vi fått lämna efterlysning :) . Pappsen! Jag är bara glad över att de inte hittat nåt problem i hjärnan. Pappa är arg för att de inte hittat nåt fel. Det är min far det!

Sen är jag ändå en aning orolig. Vad ska hända nu? Det kanske är helt "normalt" att en 82-årig man känner sig yr och har problem att gå...? Men då klarar han ju inte av att vara ensam hemma. Kanske skulle fungera med hemhjälp som söstra mi sa.

Så kom vi då in på det jag skulle säga sist och sist (?). Ancie och jag stannade kvar i Stadsträdgården en stund. Satt och småpratade i den fina parken. Så gick vi och kollade vad som var planterat i de stora krukorna: Citron, Fikon, Mandarin mm mm. Det gjorde ont... Det hade ju jag i min trädgård för ett år sedan...

Aj, vad det gör ont :( . Kanske att jag ska ta emot den där flygbiljetten i alla fall? Jag kommer till Grekland och jag får uppleva äventyr...

söndag 26 juli 2009

Funderingar vid kajen

Kunde inte sagt det bättre själv... Speciellt med tanke på vad jag skrev igår.

Skickar en KRAM i cyberrymden till dig Tony. Vi ses, snart?

fredag 24 juli 2009

En sak vet jag...

... Detta är inget liv...

måndag 20 juli 2009

onsdag 8 juli 2009

Dagen har förflutit...

... med en känsla av totalt misslyckande.

Jag har utslag på armar, på ben, på magen. Små ettriga saker som kliiiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaar! Högerarmen är redan sönderriven, när följer resten?

Det är varken utslagen eller klådan som gör att jag känner mig misslyckad. Anledningen? Jag hade en tid på Vårdcentralen i förmiddags så att läkare skulle se på mina utslag. Den, tiden alltså, missade jag. Vaffö då då? Som vanligt hade jag sömnproblem och somnade strax innan det ar dags att gå upp. Då struntade jag helt enkelt i att gå upp...

Och här sitter jag med kliande utslag.

Men det finns ju värre saker. Såsom att fina relationer brister. Att se nära och kära separera gör ont. Nu! När de kämpat sig igenom de tunga åren med studier i kombination med barnafödande. Nu när de skulle börja leva ett "normalt" liv.

En moders/svärmors/mormors hjärta gråter. Vad spelar då några kliande utslag för roll?


onsdag 1 juli 2009

Jag var i verkligheten...

... en stund idag. Hade telefontid med min läkare, som är en underbar människa. Nu bekymrar jag mig för att jag förstört hennes semester. Men intalar mig att det är hennes jobb.

Så en bekännelse. Tvärsäkra Britt-Marie som inte skulle öka på dosen av antidepp - det gjorde jag för ett tag sen. Nu undrade doktorinnan hur det gått. - Samma som förut eller värre, var mitt svar. Plus att jag inte sover ens med sömntabletter.

Så kom vi in på min situation, jag hänvisade till mina ekonomiska problem. Hur jag försökt lösa dem: enda resultat - matransonering.

Jag nämnde min lösning som jag skrev om i föregående inlägg. Och, ja, jag skrattade inte precis i luren...

Hon blev uppriktigt orolig och ville skicka ett psykteam hit hem... Och som vanligt: Kommer din dotter och hälsar på? - Jaaa, ibland...

Summa Kardemumma: hon ska ringa mig igen innan hon går på semester...

Sen... apropå halmstrån... Det ena var att få ett lån med Linas hjälp (hon måtte väl ha tillgångar så det räcker, eller?) Har försökt men NEJ! Pga att jag inte har någon deklarerad inkomst i Sverige...

Ger mig inte riiiiiiiktigt än på den punkten, ska försöka på annat håll.

Men det får bli en annan dag. Nu är jag så jag klättrar på väggarna pga det andra halmstrået...

Har ju väntat på svar från PLM/Rexam/Polimon, kärt barn har många namn. Hur som helst min fd arbetsgivare.

Uffe! Om du läser detta: Jag blir eventuellt skyldig dig en bamsekram och ett jättetack om detta som inte kan hända händer. Det var du som fick mig att fundera efter vårt tel samtal i dec...

Nu har jag i alla fall fått bekräftat att de gjort fel och missat att betala in till min tjänstepension då anno år 2000. Åtgärdas nu. Nu klättrar jag på väggarna. Har varit i kontakt med Alecta (de som får betala ut) Har varit i kontakt med Unionen (facket) - Ja du har rätt till pengar, men herregud det vågar jag inte tro på. Läste på Alectas sida. Med den lön jag hade då vid den projektanställningen skulle jag vara berättigad till 2 440 kr per månad.

Det som inte kan hända mig, kan det hända mig? 2 440n kr per månad OCH retroaktivt från någon gång under 2001... Nej det måste finnas en hake!