Jag kan ju inte säga...

... att det inte har hänt en del sedan sist. Då var mitt klagoämne att jag inte lyckats med min nya karriär som utslagen. Inte lyckats att bedöva mig med alkohol och/eller droger.

Fast jag var nog en bra bit på väg ändå oooooooooooops. Det var jag inte men jag hamnade i alla fall i Mupphuset.

Förra fredagen hade jag återigen sån hemsk ångest. Ringa Falköping är ju ingen idé. Vad gör jag? Tågar med tunga steg i väg miss i natten till närapå grannen: sjukhusets akutmottagning.

Egentligen så vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Vet inte riktigt vad jag ville. Jag mådde bara så himla dåligt och jag ville ha hjälp och ville inte vara ensam. Så jag överdrev kanske en aning angående självmordsbenägenheten.Visst kan livet tyckas meningslöst. Men jag vet ändå sen förra "försöket" att jag nog vill vara kvar här. Tony och Mamma får vänta.

Hur som helst så blev det taxiresa till Falköping. Jag blev inlåst på avdelning med i huvudsak missbrukare på avgiftning. Platsbrist? Och resultatet? Tja, vid stormötet med diverse läkare hade jag ganska klart för mig vad som skulle ske. Så fick jag då träffa den läkare som tilldelats mig. Jag fick påminna honom om vad avd läkaren sagt: Han visste ingenting. Det var hans första dag där. Det ena och det andra visste han inte för han hade nog inte lyssnat, sa han själv... Vem är det som behöver vård?

I sista ändan får man lita till sig själv. Det känns som om jag sitter i en glasbur och river mig blodig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig (nästan). Ja, såna tankar var det väl då för en vecka sen och fortsatt...

Tog tjuren vid hornen och bad pappa om ett lån. Ville ju verkligen inte göra det, men efter alla smällar det senaste året var det vad som återstod.

NU ser jag äntligen en chans till den Nystart som denna blogg skulle handla om! Pengar är inte allt i livet som tur är men ändå viktiga. NU betalar jag av ALLT och har skulden till Pappa kvar. NU har jag en bas att starta från.

Och jag börjar med att åka hem och betala bilen :)

Det går inte...

... så bra med min nya karriär :(

Har tyvärr alltför många spärrar som slår till. En Stenbock kanske inte släpper all kontroll?

Men ett litet steg har jag tagit :). Det sägs att man ska köpa vingar för pengarna men idag var jag och köpte vin(missade några bokstäver) för mina sista pengar. Skål! Man måste ju i alla fall göra ett försök, eller hur?

Så har jag gjort nåt annat som talar starkt emot min nya karriär. Jag har sökt jobb igen. Det får jag väl inte det heller, men det är i alla fall ett försök. Det är ett mycket litet jobb, max 10 dagar i höst: Cirkelledare i grekiska: Kala! Om jag mot förmodan skulle få jobbet får jag bara hoppas att den lilla förtjänsten inte äts upp av minskat bostadsbidrag...

För övrigt känns det lika hopplöst som innan. Livet är en strid och det skulle verkligen vara helt fantastiskt underbart skönt att bara fly härifrån.

Detta om detta. Jag är trött nu, tror inte att jag har sovit på länge. Har inte koll alls på det längre. Måste kolla almanackan för att se vilken veckodag det är. Bryr mig inte. Så småningom somnar jag...

Nu har jag...

... sovit så gott. Ända sen jag skrev här sist ungefär.

Det är underbart med benzodisepiner! Rus utan bakrus :).

Jag förstår Tony så innerligt väl. När ändå inget fungerar, varför inte se till att åtminstone ha lite roligt innan det oundvikliga slutet.

Nu ska jag ha roligt. När de tunga stunderna kommer finns det alkohol och tabletter. Jag är inte missbrukare än men jag SKA bli :).

Det är mitt mål i livet!

Nu startar...

... min nya karriär. Känns faktiskt lite befriande. Jag siktar på att bli en "utslagen" i svenska samhället anno 2009. Jag ger upp. Mitt sista hopp är att jag klarar den karriären...

Jag har sedan 27 april 2008 försökt få till en nyordning i mitt liv. Det var då jag flydde från mitt hem pga att jag såg Vasilis stå och välja kniv. Vilken kniv skulle han ta? För att skada mig. Jag ryser fortfarande när jag ser stora knivar...

Nu har jag provat allt. Ingenting fungerar.

Jag har försökt få ordning på min hälsa. Hepatitbehandling är eventuellt förmodligen på gång, fast med en aning tveksamhet från läkarens sida. Jag har Crohn. Crohn tycker inte om Hepatitkuren. Jag har Psoriasis. Psoriasis tycker ännu sämre om Hepatitkuren. Jag har kronisk Depression. Kronisk Depression tycker absolut inte om Hepatitkuren. Ja ja jag kan förstå att läkaren var en aning tveksam...

Crohn. Ja, det är väl det enda som är på plussidan. Har i nuläget ingen inflammation i tarmarna.

Psoriasisen. Nu har jag verkligen försökt smörja och sköta om det en period. Hjälper föga. Psoriasisen vill ha massor av sol och salta bad...

Depressionen. Pillerknaprande hjälper föga. Remissen till Vuxenpsyk ledde till knäböj, huvudvridning och armviftningar. Hej o hå vad jag blir gla.

Ekonomin. Glöm den. Det är exakt vad jag ska göra. Bryr mig inte mer.

Sista livlinan gick av idag. Jag var väl inte överraskad men... Det gick så långt att jag tog till nödlinan: Ringde till Akutpsyk mitt i natten... Inte för att de kunde hindra mig att komma men. men... Jag fick lov att ta mig dit helt på egen hand (bekostnad). Jovisst kunde jag ha tagit bilen. Men tyckte det var dumt att riskera andras säkerhet. Jag hade knaprat några piller...

Nu är det morgon och det bryr jag mig inte heller om. Det spelar ju överhuvudtaget ingen roll när/om jag sover. I mitt förra liv ville jag få ordning på sömnen. Men det var sett som ett första steg till att få ordning på allt det andra. Å när jag nu skiter i allt inklusive det andra så:

Vad skönt! Jag behöver inte bekymra mig om soveriet längre!

I morgon måste jag bara en sak. Till apoteket och hämta ut mer lugnande.