Min ultimata dröm...

...hyra billig liten studio på Kos.

Jaja, jag är nu på gång med ett nytt projekt. Ibland faller andan på. Andan ja. Men "orken" att göra det som måste göras.

Fick i alla fall intyget från min hudläkare idag om att jag behöver klimatvård. Via Landstinget kan jag inte få det pga att man först måste ha testat Metothextrat som jag inte får lov att testa, pga levern. Hom förordade starkt att jag borde få Handikappersättning. Allt slitage av kläder och sängkläder. Och det är bar en liten del... Höga läkarkostnader varje år. mm mm mm  Och inte minst att jag behöver resa till solen minst 2 gånger per år.

Som synes har jag ett nytt projekt på gång. Mina projekt brukar dra ut på tiden. Hitta motivation. Hitta ork. mm Så kommer jag att tänka på det personliga ombudet igen. Men jag tycker att jag måste kunna klara detta.

Jag blir väldigt frustrerad när jag tänker på mitt liv innan. Så effektiv! T ex bytte tjänst på företaget jag jobbade. För att fylla min plats fick de ta im 2,5 personer. Ja, det var en gång men inte enda gången.

Ja! Med facit i hand förstår jag att jag är utbränd. Men det har aldrig komit upp i mina läkarkontakter? Det känns som att man inte tagit mig på allvar. Deras viktigaste frågor var om TVn pratar med mig, och liknande...

OK, ett erkännade till. Har haft ett par episoder. Den ruskigaste var när byggnaderna på fotot jag har i sovrummet började röra sig. Bytte plats, typ.


Och det var inte en av de två (?) nätterna när jag råkade ta för mycket medicin. Lugnande, sömntabletter. Men det var ganska kul och avslappnande de där typ 2 gångerna ;)


 Jag bara måste orka kämpa vidare för att få mitt liv tillbaka! Får jag inte det .... Så har jag ju inget liv oh då skulle man ju i förlängningen komma in i frågan om dödshjälp, eller...

Ojdå...

... vad tiden går fort. Snart en månad sen jag gnällde här.

Gnällämnen har givetvis inte saknats men jag kanske har känt mig för gnällig för att gnälla.

Dagens stora nyhet: Mötte årets första Sädesärla! Den där allra första gör mig alltid glad. Det gjorde den t o m i Grekland. Men då kom den när vintern närmade sig. Men, jag tycker ju om den grekiska vintern (i alla fall oftast) så den var välkommen där med. Inte minst för att jag var glad över att inte behöva tillbringa vintern i norr. Fåglarna har det bra dom.

Ljusbehandlingarna har startat. Varmt oljebad i en kvart. Psol-tiden kom idag upp i hela 30 sek. Måtte jag nu kunna genomföra detta 15 - 25 ggr. Varför inte?

Första behandlingen var i onsdags. På kvällen fick jag ont i ena ögat. Det bidde en liten käck ögoninflammation av det hela.

Idag var jag mycket bättre i ögat. Hade jag sett ut som lördags hade jag säkert inte fått lov att psola. Men, men. Undrar just vad som händer där i ögat just nu? Det har börjat skrapa, göra lite ont och rinna igen... Kan det bero på psolningen? Men, jag hade ju både skyddsglasögon och grön rånarhuva på mig!

Jag är så innerligt trött på denna kliande torra hud. Dessa stora fula utslag. Och de små kliande prickarna på armar och mage. Dessa inflammerade, svidande, kliande öron. Så börjar det då i ögonen också...

Om inte om vore så vore det så himla enkelt. Tillbaka hem till Ελλάδα. Mycket begränsad psoriasis, ingen torr hud, ingen klåda. Om inte om....

Nej, nu måste jag smörja mig igen. Och medicinera öronen. Och drömma om en högvinst på Lotto (som jag inte spelar).

Deppig...

... deppigare, deppigast

Första morgonen...

... på länge som jag vaknade och ville kliva upp ur sängen. Det är en mycket glädjande känsla som jag inte är bortskämd med. Det kanske berodde på att jag tillbringade större delen av de två senaste dygnen i just sängen.

Tarmarna har varit jobbiga så att säga. Och är så fortfarande. Men jag upptäckte att två Citodon var en god hjälp.

Varit på apoteket och hämtat ut en påse till ett värde av drygt 1800 kr. Jag är dyr i drift.Så nu ska det smörjas och droppas och jag vet inte vad allt. Gud så mycket enklare det var att bo i Grekland...

Hos hudläkaren kom läkemedlet Methotextrat (ett cellgift) att nämnas igen. Det är den behandling som man kan få om inget annat hjälper. Men jag med min andra sjukdom kan inte få den heller...

Förra gången en läkare ville ordinera mig detta medel vägrade jag. Köpte ett Psolarium och började resa två gånger om året till Grekland. Det fungerade ypperligt. Och helt symptomfri hade jag nog varit om jag kunnat göra en tredje sol- och saltabadresa.

Två - tre resor per år behöver jag alltså. Och hur ska det gå till?

Känns som om ...

... det är förlossning på gång ;). Tredje dan med magkramper. Kan det vara Kronblom på gång tro?

Av hudläkaren blev jag ordinerad sol och salta bad på sjukhuset. Hmmm, undrar om de har nån CD med vågskvalp?

Undrar just...

... hur många gånger jag sagt, eller jag kanske bara har tänkt... att nu får det vara, orkar inte med fler NEJ. Jag är sjuk och i behov av hjälp. Hur gärna jag än vill så är det helt klart att jag inte klarar av mig.

Känner mig så gammal och trött. Livet är förbi så varför kämpa? Jag kan väl lika gärna sitta här och förtvina. Även om förtviningsstadiet tyvärr inte infunnit sig än. + 35 kilo på två år, pga av
στεναχόρια som vi säger i Grekland. Hittar inget helt rätt ord men motsvarar sorg, ledsenhet, orsakat av problem.

De lider nog av mycket στεναχόρια i Grekland just nu ;).

Och dessa läkare som tjatar om Grekland. Kan du inte flytta tillbaka? MEN! Det är ju inte så enkelt heller. Två gånger har jag gjort mig av med mina saker och flyttat. Nä! Nu vill jag må bra HÄR där jag är. Jag har i alla fall velat göra ett försök. Men det finns ju ingen hjälp att få. Orka, orka, orka osv

Men, kanske en liten trevare till... TONY sa åt mig att kontakta psykvården på NÄL. Han rekommenderade dem varmt. Jag har nu ett nummer framför mig till en avdelning som skulle passa mig.

Får se om 1: jag orkar ringa 2: de vill ta emot mig Undrar vilken punkt som blir det största problemet.

I slutändan blir det väl så att jag får leva ett par år till via Facebook.

Gonatt nu måste jag snart gå upp

Laddar inför...

... morgondagen.

Haha vilket skämt: "Laddar". Tror faktiskt att mitt batteri är förbrukat. Inte som med bilbatteriets problem. Det överladdade så alla säkringar gick. Fast. Känns onekligen som om en eller annan säkring pajat här med. Bilen fick ny generator. Kan jag få en också, tack?

I morgon är det KSS, igen. Nu är det hudläkarbesök. På plats tänkte jag också ordna med frikortet som jag blir berättigad till nu. Då måste jag vara där i tid. Så måste bilen tankas. Hur dags måste jag gå upp? Är så trött på att bli så stressad för ingenting!

Efter KSS kommer trollpojkarna. Så ska vi försöka oss på att ta oss till Ellies 6-årskalas. MÅSTE bara "orka". Jag vill orka.

Apropå pojkarna så fick de sin ridlektion i tisdags. Gladde mig mycket åt att det ordnade sig trots skröpliga jag.

Nu måste jag nog "hoppa" in i duschen. Och sedan smörja mig enligt konstens alla regler. Så att psoriasisen åtminstone ser lite omskött ut i morgon när doktorn kollar.

Får man lov att drömma? Skulle inte ha nåt emot ett besök här

Nu blir det ...

... svammel.

Idag har jag gjort mina barbarn besvikna. Pga mig fick de ingen ridlektion. Förlåt!!!!

Mår inte bra. Min terapeut är kass. Och terapeuten är jag. Har faktiskt försökt med både det ena och det andra. Positiva tankar. Lösningar. En massa "i morgon ska jag". mm mm mm

I natt eller snarare i morses fick jag sparken. Terapeuten-jag alltså. Kommer ingen vart. Möjligen bakåt. Tankarna börjar vandra åt det hållet dit de inte får vandra. Då kommer ångesten.

Och så har jag en bil att hämta på verkstan.

Det enda positiva med läget är att en och annan tår lyckas trilla ner.

Vill bara...

... ta tillfället i akt att berömma mig själv.

Idag har jag både fått bilen bogserad till verkstad (Tack Pinnen!) och frostat ur frysen. Två saker samma dag. Wow!

Ännu ett...

... kors i taket (och det är inte ens påsk än).

Jag har varit i kontakt med bilverkstaden. Ska leverera Asproulaki under helgen så tittar de på honom på måndag. Tjoho. Nu har jag några dagar på mig att putta dit honom.

Vet inte...

... om jag vågar/bör börja behandlingen än på ett tag.

Även om jag nu inte är deprimerad enligt psykiatrinnan... Men det vore lite surt att behöva avbryta behandlingen pga depression. Det finns ju tusen andra saker som kan inträffa så att behandlingen måste avbrytas.

Vet inte ... Status för övrigt säger i alla fall att det inte är någon brådska med behandling. Men! Jag vill ju bli av med det här giftiga blodet!?! NU!!!!

Tja, jag har ju varit på gång sedan i augusti 2007 för att få till en behandling. Så? Vad spelar ett år hit eller dit för roll?

Ska nog ta och försöka få lite bätttre ordning på min ickedepression i alla fall, först...

Eller?

Nu har det blivit 18 mars. Grattis till dig Tony på din 56 årsdag som du inte fick uppleva här (men kanske där?)

Och nästa begravning är inbokad. Linas farmor, Anna Axelsson. Det blir ett tomrum det också. Ännu en person som "alltid" funnits där. Men hon gick nog ändå bort på ungefär det vis vi alla skulle föredra. Hon har levt ett långt och innehållsrikt liv. Varit ganska frisk om än med en del problem. En stroke, två veckor på sjukhus och sedan var det över. Alternativet kanske hade varit att leva de sista åren oförmögen att ta hand om sig själv.

Jippie...

... jag är inte deprimerad!

Himla synd att jag inte hade bandspelare med mig vid dagens samtal med psykiatrinnan. Det hade varit underhållning det.

Ett sammandrag:

Blå text symboliserar psykiatrinnans inlägg.

Eftersom jag inte är deprimerad så undrade hon vad jag ville att de skulle göra. Tabletter behövde jag inte. Oooops så förvånad jag blev. När hon hörde att jag hade kontakt med Vårdcentralen undrade hon varför jag överhuvudtaget var hos henne. Förklarade då att min läkarinna på VC vill att jag ska tas om hand på Psyk. Svar: Jasså?

Hur var du när du blev deprimerad första gången? Inte helt lätt att komma ihåg så här 20 år efteråt. Föreslog att hon skulle kolla i min journal som hon hade uppslagen i datorn framför sig. Här finns det bara uppgifter från 2008. Men det kanske finns mer därute. Det kom in en journal därutifrån som startade på 2000-talet nån gång. Var resten var visste hon inte...

Så, vad vill du? Eh, jag vill leva. ?? Leva! Kunna diska, laga mat, städa, stryka, träffa vänner. Ha ett LIV! Jaha... Hur ska vi kunna hjälpa dig med det? Vi kan ju inte komma hem till dig och göra det.

Nämnde då Bräcke Diakoni och avslaget på den rehabiliteringen. Som vanligt hade hon ingen aning om vad detta var. Fick förklara för henne att de har ett "program" för personer i min situation och att de har avtal med VG-regionen,. Jaså? Berättade också om anledning till avslaget. Att det inte stod något i remissen om vilka åtgärder som gjorts inom regionen. Nej, det är ju rätt! Vi har ju ingenting gjort.


Vad gör dom då? Svarade att de hjälper såna som jag att komma igång med ett liv. Det är en rehabilitering. Jaså. Men då bor man där också, eller? Jag svarade ja. Men, du har ju bostad! Eller? Hur bor du? Har du möbler?

Jag började samla ihop mina saker för att gå och sa till henne att hon faktiskt började bli ganska fånig nu!

Sen tvekade hon en del om hon skulle fråga Dagpsykiatrin (heter det så?) om de ville ta hand om mig. Eller kanske Kommunpsykiatrin? Vad det nu är.

Apropå interferonbehandlingen tror jag inte ens att hon själv visste vad hon svarade... Jag lämnar namnet till min läkare på infektion så får hon den diskussionen. Men, jag har ju ingen depression, så då är det väl ok med behandling? Kanske dags att upphäva sjukpensionen också?

Slutresultatet var i alla fall att hon tar kontakt med "Dagpsykiatrin". Vad de gör där vet jag inte riktigt. Samtal sa hon, samtidigt som hon konstaterat att det kanske inte är samtal jag är i behov av. Har prövats förr.

Tänk om jag hamnar på knäböjavdelningen igen! :)

Hur svårt...

... kan det va?

Måste få igång bilen så jag kan få den till verkstad så jag kan använda den.

Hur kan det va så himla svårt?

Eventuellt så...

... kan det eventuellt snart vara behandlingsstart. I april? Bye bye sommaren 2010 i så fall. Men det är ju något jag måste göra.

Var hos min läkare på KSS i onsdags. Hon har hårdpluggat :). Jag är ett något speciellt fall i och med att jag har flera diagnoser som inte "tål" interferon.

Beträffande Crohn är vi lugna. För det första så är Kronblom i djupt viloläge. För det andra har hon läst på: En del blir sämre, en del blir bättre och en del opåverkade.

Psoriasis: Blir oftast sämre, men det är ju behandlingsbart. Hon vill att jag stämmer av med hudläkaren som jag träffar i slutet av mars. Just nu är inte utgångsläget det bästa... Och inte tror jag de kostar på mig klimatvård. Idag har jag i alla fall inlett en behandlingsomgång med cortison så får vi se hur mycket nytta det gör fram till dess jag träffar hudläkaren.

Depression: Är väl det största "hotet". Hon vill prata med den psykiatriker som jag ska träffa på onsdag.

Utöver dessa biverkningsrisker så finns det ju tusentals andra. Men de är ju inte specifika för mig, de gäller alla. Kort sammanfattat: samma biverkningar som man får av cellgifter...

Ja ja. Härliga 12 alt 24 veckor att se fram emot. Men sedan är det 80% chans att jag blir friskförklarad efter ett år :) .

En kick-off skulle inte kännas helt fel. Och sedan blir det till att fira i höst nån gång.

Kors i ...

... taket.

Efter att ha varit vaken några timmar blev jag som vanligt trött. Strunt samma, tänkte jag. Jag går och lägger mig lite. Men något for i mig. Bestämde mig för att åtminstone dammsuga lite innan.

Så blev det och hastigt.... Fel, inte så hastigt kanske. Men så småningom var alla  mina golv i min  lilla lägenhet både dammsugna och torkade.

Sen var det skönt att sova lite, tre timmar...

Nu är det mysigt att promenera omkring barfota utan att få en massa skräp på fötterna. Får njuta så länge det varar.

Kommer osökt att tänka på den tiden när det inte fanns ett dammkorn i mitt hem. Min dåvarande sambo klagade på att jag använde tofflor inomhus. "Då känner du ju inte om det är smuts på golvet".

Kanske skulle börja använda tofflor igen? Men inte idag :)

Om jag ändå...

... vore lite piggare.

Läste just i NLT om ett jobb jag skulle vilja ha om inte om fanns. 6 - 8 tim i veckan.

Men, det är inte läge för det än, på länge :(

Funkar inte att lägga upp ny sida just nu. Men! Titelraden fungerar - då får jag väl skriva här då ;) ... Funderar igen. Värst vad jag funderar! Kanske skulle bli filosof? Nej, inget för mig som med min depressiva hjärna inte klarar att hålla kvar en tankebana i tre minuter ens. Förr, då när jag bodde på Kos, mådde jag mycket bättre än här och nu. Kan inte påstå att jag var "frisk" men ändå. På morgonen satt jag i lugn och ro vid datorn och drack mitt kaffe. I två timmar. Om tankebanorna for iväg till något jag måste göra under dagen stoppade jag dem Först kaffet - sen får vi bestämma oss. Regel: Varje dag skulle innehålla en nödvändig uppgift. Då klarade jag det oftast. Nu? I nödvändig uppgift ingick inte saker som att diska eller laga mat eller duscha. Nu? Klarar jag inte ens det...

Längtar...

... hem.

Det här är ...

... inte kul.

Och då är det inte snön jag tänker på.

Igår skulle jag ta en promenad till affären.

Tittade ut genom fönstret. Ja, det är ju inte min cykel ändå.

Och bilen är inte att tänka på. När kan man komma fram med den?

Här kan man ta pulkan från fönstret.

Övergångsställe? Det var där förut.

Tog mig över gatan i närheten av övergångsstället. Men var är trottoaren? Ok, hittade en stig.

Vid stigens ände tornade ett "berg" upp sig. Detta blev mitt fall.

Uppför gick fint. Men när jag skulle ner på andra sidan halkade jag och föll. OK, snön var mjuk. Det stora problemet var att jag hade stora problem att komma upp på fötter igen. Inte kul.

Mera WII Fit åt folket!

Funderingarna...

... fortsätter.

Jag ska väl banne mig inte behöva bli missbrukare för att få hjälp!?! Såg på TV idag om hjärnoperationer på psykiskt sjuka. Främst personer med tvångstankar men även depression,

Så drastiskt behöver det väl ändå inte bli!?! Det talades i alla fall om att man var tvungen att göra allt man kunde för dessa personer så att de skulle kunna leva ett bra liv.........

Jag orkar inte försöka längre med att försöka få hjälp. Det är så tungt med avslag och med att själv behöva ta reda på vilken hjälp som faktiskt finns.

Det hade varit mycket lättare i Grekland. När jag låg på sjukhus efter att ha blivit slagen blev jag informerad om att hjälp fanns. Via typ kvinnojour på Rodos. Haken där var att jag var tvungen att göra en polisanmälan. Ville inte det. V var ju själv i behov av hjälp.

Ett sista försök ska jag försöka göra. Ska kontakta kommunen och se om jag kan få ett sk Personligt Ombud.
Mer info

Får jag det blir det till att göra en kraftansträngning för att få ihop alla de "trådar" jag behöver hjälp med.

Fast jag har nog slutat tro på att jag ska få någon hjälp på varken det ena eller andra sättet. Det blir väl overksamma piller i vanlig ordning.

Funderingar...

... vid datorn.

Här sitter jag och spelar spel. Tankarna far iväg. De hamnade på avslaget på remissen till Rehab.Kan det "bara" ha varit en miss i remissen? "Remissen avslås då det inte framkommer i vilken mån regionens egna resurser använts."

Regionens resurser användes i mitt fall till knäböj, nackvridning hos sjukgymnast... Påverkade inte psyket så mycket så att säga.

Den rehabilitering jag hittar inom regionens egna resurser tycks vara riktade mot barn, ungdomar och missbrukare. Kan det vara därför regionen slutit avtal med Mössebergs Rehab? Som har det jag behöver.

Ja ja. Jag kan inte bli barn igen. Jag kan inte bli ungdom igen. Återstår missbrukare. Sista utvägen för att få hjälp att komma tillbaka?

Det kom ett svar...

... från Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen.

Via "Mina Vårdkontakter" skickade jag igår ett meddelande till enhetschefen där jag beskrev hur fel han hade.

Tittade nu i mina vårdkontakter:

Svar från mottagningen:
Vi har mottagit ditt meddelande och kontaktar dig2010-02-11, klockan 0900 via brev.
Ytterligare upplysningar:
Vi skickar kallelse omgående.

---

Med vänlig hälsning


Ibland går det undan...

Det kom ett brev ...

... med posten idag.

Skrivet i en mycket otrevlig ton. Fullt av osanningar. Det kändes som ett riktigt påhopp.

Det är jobbigt att ta när man inte är så stark psykiskt. Ja, det skulle kunna vara jobbigt även för den som är lite starkare.

Det finns nog en del personer som behöver lära sig lite om hur det är att vara deprimerad mm.

Vart kom brevet ifrån?

PSYKIATRISKA ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINEN
Bo Karlsson
Enhetschef

Så har jag då ...

... gjort det igen.

Avbokat en läkartid. Denna gång Hud, KSS. Orkar bara inte. Inte minst pga att jag skulle ha fått tillbringa hela dan på KSS. Tänkte åka med Ronden och då blir det så. Vanlig buss? Jobbigt, byte och hur får man tillbaka reseersättning. Får man kvitto på bussen? Orkar inte ta reda på det.

Så nu blir det en ny tid i slutet av mars. Då hoppas jag att bilen är i form så jag slipper buss. Trist bara att allt blir så fördröjt. Måste ju klara av detta besök på Hud för att få ordning på psoriasisen innan nästa hemska steg...

Jaja. Positiva saker: Tvättar i stället. Plus att jag hinner med att motionera med Pascal och ponny i morgon :)  .

Usch...

... och fy!

Hemmet förfaller. Jag förfaller.

Ligger kvar så länge jag kan i sängen. Vill inte gå upp...

Jag känner mig...

... onekligen tämligen korkad.

Apropå att bli upprörd, arg och vad det nu var jag skrev.

Hur korkad får man lov att bli? De känslorna finns det ju mycket större anledning att rikta år annat håll!

Än har jag inte "vågat" ge mig in i den diskussionen. Kanske bäst att låta bli, det blir bara så fel när jag "bryr mig".

Idag har jag i alla fall lufsat runt i ett ridhus fullt med sågspån. Det tär på en gammal kropp. Vilken himla tur att ponnyn inte ville trava. Och ännu mer tur att inte Pascal proppsade på att få galoppera!

Oj, jag har fått...

... en idé.

En lösning som funnits mitt framför näsan hela tiden. Men är man blockerad så är man.

Nu blir det till att fundera.

När jag blir...

... upprörd, eller kanske t o m arg, brukar jag inte dra mig för att ringa, maila eller skriva snigelpost.

Nu är jag upprörd, kanske rentav arg och jag vet inte hur/vad jag ska göra.

Vederbörande är en familjemedlem som jag älskar. Hon, ja det är en hon, har nu gjort något som faktiskt upprör mig. Ja jag blir t o m lite arg. Det känns som om hon leker med omgivningens känslor. Som värsta lilla bortskämda våp. Förlåt mina ord...

Har hon inte förstått vad hon har, hade? Förstår hon inte vad hon gör andra? Och vad hon förlorar? Och vad hon kommer att ångra?

Jaja, Måste reda ut tankarna innan jag ger mig på henne. Ok! Jag kommer ju helt säkert över detta, men gör hon det?

Ett blogginlägg...

... med bara positiva nyheter.

Japp det ska jag försöka åstadkomma nu. Var på Medicin. Inga tecken på Crohn! Yes! Han höll med mig om att jag kunde testa utan medicinen. Det lär ju gå bra. Berättade inte att jag slutade med den för ett år sedan.

"Du har säkert Crohn, men inte just nu" sa han. Och rev sitt huvud.

Nu är det...

... skrämmande.

Det är verkligen hög tid att något händer i mitt liv. MÅSTE komma igång. På något sätt!

Skrämmande? Vad är det som är så skrämmande? Jo! Jag gör saker som jag sedan inte har en aning om att jag gjort... Det ena exemplet efter det andra har dykt upp nu, speciellt senaste veckan/veckorna.

Idag skulle jag betala med mitt bankkort. Remsan slutade fungera för länge sedan. Jag har dragit mig för att beställa nytt kort pga att det tar en vecka innan det nya kommer. Det har ju fungerat bra att betala med chipet eller med leg.

Idag så... fungerade inte det heller längre. Gick hem kollade kortet online. Det är makulerat. Förmodligen av mig. Kan inte ens med att ringa banken och fråga om jag har gjort det? :(

Behöver nog snart ett Personligt Ombud om det ska fortsätta så här...

Och alla dessa mail jag skickat till höger och vänster (förstår jag när svaren börjar ramla in)

:(

Skickade ett mail...

... till Göran Hägglund.

Meddelande: Min högsta önskan är att bli så bra att jag kan leva ett normalt liv med arbete i 10 - elva år till.

Vad för rehabiltering erbjuds vi som har "icke tidsbegränsad" sjukersättning?

Förmodar att vi är strukna från alla åtgärder?

Fick i dag avslag på remiss från min läkare för att få delta i ett rehabiliteringsprogram. Misstänker starkt att avslaget beror på ovansående.

Ingen hjälp får man till att må bättre, ingen hjälp får man att komma i arbete och således är man inte heller värd lika mycket som det stora flertalet. Dvs vi är med höga skatter med och betalar deras jobbskatteavdrag, som vi inte har en chans att få...

Detta är allvarligt!

Väntar på den nya regeringen
----------------------------------------------------------------------

Anledningen att jag skickade var ju givetvis ovanstående. Men jag tror att vi är ganska många som nu lämnas helt åt sitt öde pga att de eventuella insatser som kommer att göras för de som hamnar i en akut sits ekonomist.

Vi andra har vår ekonomiska bit "säkrad". Men vi kanske vill bli friskare vi också?

Har nog hamnat på nån lista över avskrivna inventarier - inget värde.

Djupt, djupare...

... djupast.

Undrar om jag kan komma ännu djupare än djupast?

Och avslaget från Per Angesjö, Primärvårdskansliet Regionens hus i Mariestad var inte precis lyftande...

Medans jag stod o diskade...

... ramlade ett minne över mig, tungt som ett stenblock.

Jag kom ihåg hur jag berättade för vänner om hur jag hade haft det i Sverige, innan jag flyttade till Kos. Reaktionen och min egen känsla när jag berättade var att det var otroligt, att det var skrämmande. Att det var härligt att jag blivit så mycket bättre...

Mitt liv innan jag flyttade till Grekland bestod av att handla mat, gå till apoteket och till läkare punkt slut.

Jag ryser: jag är ju där igen!

All den förbättring jag så sakteliga lyckades bygga upp under åren på Kos har saboterats av att jag flyttade tillbaka till Sverige.

Hur ska jag ta mig ur detta nu?!? Det finns en fördel jämfört med 2002: Jag VET att det faktiskt KAN bli bättre.

Vardagen ...

... infinner sig igen. Det är skönt. Nu blir det lättare att veta om det är onsdag eller söndag.

Med vardagen följer också fortsättningen på vårdkarusellen: Medicinavd, KSS, Medicinavd. Vad jag vet hittills. Väntar på ytterligare två kallelser till två andra experter. Jag håller experterna sysselsatta jag.

Förresten så har jag fått svar på leverbiopsin. Det har jag nästan förträngt. Några frågetecken fick jag allt. Får ta upp det med fredagens expert.

Miniutdrag ur svaret: måttlig, tämligen diskreta, mycket bra (som en tröst?) Ingen skrumplever än på många år. (Skål!) Ingen panik . Optimerad behandling av psoriasis krävs (klimatvård?)

Jaja livet går vidare

Underbart är kort...

... alldeles för kort.

Vaknade med en härlig känsla idag. "Hoppade" upp ur sängen, vred på persiennen: Sol! Allt kändes toppen. Ja, jag t o m trallade på nån låt en liten stund. Det hör absolut inte till vanligheterna.

På med kaffet. Dricker kaffet.

Så var det slut på det roliga. Det bara rann av mig...

Det var i alla fall kul så länge det varade!

Mitt Nyårslöfte...

... måste onekligen bli:

Att aldrig mer, varken muntligt eller skriftligt, berätta om hur bra min sömn funkar. Osööööökt slutar mekanismen att fungera då.

Mitt inköp av WII Fit Plus leder till stadig viktuppgång... Ska nog inte skylla WII för det. Vikten har varit på stadig uppgång sedan maj 2008. Men med WII Fit ser man ju det så tydligt. En kurva som borde gå neråt stiger, stiger och stiger.

Något måste vara fel. Min vinterjacka har gått sönder (blivit för liten?). Äger ett par långbyxor som jag kommer i. Plus de där shortsen du såg Ancie. Vi hade roligt åt att de var så otroligt stora. Det är de inte längre... Skorna får jag knappt på mig, t om fötterna har blivit feta, eller i alla fall svullna. Har aldrig haft rynkor på fötterna förr... ;)

Nu blir det till att ta upp detta vid nästa läkarmöte 19 jan. Då hoppas jag på en medicinsk förklaring till att jag gått upp 31 kg (och ökar) sedan maj 2008.

Årets första...

... inlägg.

Har tillbringat nyårsaftonen hemma med Facebook, WII och lite TV. Det går ju bra det med. Kunde ju alltid ha gått fram till torget. Fyrverkerierna är fina. Stämningen på topp och halva Lidköping på plats. Men det är just det. Alla är där. I sällskap. Då känns det lite jobbigt att vara ensam.

Nu har jag i alla fall bytt ut väggalmanackan. Nya oskrivna blad. Hoppas på att fylla dagarna med brasaker.

Jag ringde Vasilis strax efter 23:00 (dvs Nytt år i Grekland). Allt är väl med honom även om han återigen är arbetslös. Arbetsmarknaden i Grekland är tuff. Hoppas bara att det inte knäcker honom igen. Har tidigare sett hur dåligt han mått när han varit utan jobb. Det är så overkligt på nåt sätt: Jag sitter och pratar i telefon med den person jag älskade/älskar. Samtidigt vet jag att han kan bli en djävul...

Och, jag blev återigen inbjuden att hälsa på. Måste erkänna att det lockar... Finalen av karnevalen och Rena Måndagen (12 - 15 feb) med Vlachiko Gamo i Thiva vore inte fel. Vi hade ju planerat att åka dit något år just den helgen...

Glöm det!!!

Vill inte riskera något...

... men måste bara berätta lite hur jag mår nu.

Risken med att berätta är att det blir bakslag. Har hänt förr. Jaja jag måste få vara lite negativ!

Hur mår jag då? Först och allra främst så har sömnen fungerat ett tag nu, typ en vecka. Fantastiskt! Det är så skönt att gå och lägga sig, läsa lite, släcka lampan och sedan somna ganska snart. WOW!!!!

Jag kom på några knep. Det första var andningen. Tidigare har jag väl försökt triviala saker såsom att räkna får. Det är bara det att mina får vägrar hoppa, springer åt fel håll, har fel färg osv. jag gav upp den metoden för länge sedan.

Så tillbaks till andningen. Jag andades som man andas när man sover. Så där som jag gjort ibland när jag låtsats sova ;) . Numera lurar jag t o m mig själv :) . Om någon som läser detta har sömnproblem: Testa!

Nästa steg, som jag tagit några gånger var att sova när jag var trött. Låter ju himla enkelt. Men dygnet blev faktiskt välldigt konstigt. Jag hamnade på typ 27-timmarsdygn... Men så småningom hamnade jag rätt! Och där är jag nu :) .

Nästa gång sömnrubbningen sätter in blir det till att tänka på andningen och leva 27 tim dygn ett tag igen. Yes!

Så till nåt helt annat. Besiktigade Asproulaki igår. Gick igenom utan anmärkning. :) Bortsett från några muntliga sådana då...

Leverbiopsin har jag inte fått svar på än. Förmodar att det kommer en kallelse till Infektion och att de lämnar besked då.

För övrigt har alla stenkoll på min lever numera. Det var levertest innan biopsin, min läkare på vårdcentralen tog leverprover och nu ska jag till medicin och ta leverprover... Vad envisa de är! Men det är ju skönt att de följer upp. Men måste det verkligen ske på tre håll?? Jaja, besöket på medicin avser annars en årlig uppföljning av Kronblom. Och då måste jag kanske avslöja att jag inte tagit medicinen, eller, kan jag låtsas att jag tagit den? Fy! Vad jag är olydig.

Oroar mig lite för Vasilis. Har inte hört från honom på länge. Han svarar inte på SMS. Och jag vill helst inte ringa. Det är ju väldigt kluvet det där. Jag vill ha lite kontakt. Veta hur han har det. Men det kanske är fel? På nyår ringer jag hur som helst. Det är nyår och han har namnsdag, så det så!

Nu ska jag strax förflytta mig till sängen och andas lugnt :)

Så var ...

... det avklarat. Punktuationen av levern. Det är nog först nu jag förstår hur mycket detta har bekymrat mig sedan i maj. Jag har nog tagit till min vanliga strutshållning.

Nu känns det som om en stor tyngd fallit av mina axlar.

Och jag skämdes allt lite när det var klart. Först var jag fånig och var nervös. Sen var jag fåning och var rädd. Sen var jag rädd att det skulle göra ont. Trots att det inte gjorde speciellt ont reagerade jag sedan reflexmässigt och ryckte till när hon var på väg in i levern. DET FÅR MAN INTE GÖRA. Det blev till att bara koncentrera sig på att ligga still, lyssnandes på en sköterska som sa åt mig att föreställa mig juldagen, min födelsedag, när jag tar en promenad i snön. Berättade sedan för henne vad jag tycker om snö...

Detta var i alla fall inget att vara rädd för! Det vet jag nu.

Puuuuuuuuuuuuuust

Svar kommer om 2 - 4 veckor.

Hå hå...

... ja ja.

Efter en mycket trevlig helg i Uddevalla med "Kos-Damerna" har jag haft en tuuuung vecka. :(

Dagar när jag helst velat stanna i sängen. Hela dagen, hela veckan, hela månaden hela jag vadå...

I måndags tänkte jag att det väl kanske ändå var Ok. En lågvattendag kan jag väl ta. Låter mig må dåligt idag och sen vips mår jag bättre i morgon.

Det blev inte så. Det kanske är meningen att jag ska ha en lågvattenVECKA. Det får jag tro. Nästa vecka är en annan vecka :)

Det fanns ju något jag ville...

... tillägga angående bröllopet.

Så då tar vi tag i detta nu då när jag ändå inte kan sova.
(Jag gör nu ett sista försöka att redigera så att bild och text hamnar där det ska och inte där det vill, om inte, ha överseende med mig)

Efter akten i kyrkan bjöds det på rosa champagne utanför kapellet.
Brudgummens far, bror och farbror sköter serveringen i bakgrunden.

Gästerna har serverats och det är dags att...











Skåla för Brudparet.

Erland ville också ha vara med och skåla.

Men Erland? Vad har du i handen?

De hade alkoholfritt också svarade pojken.

Jag undrar allt jag???

Och vad har lillebror Pascal druckit?















Under middagen som följde tackade Lina nej till påfyllning av sitt vinglas. Hon skulle köra bil. Jag skojade med Erland och sa att han fick köra bilen hem. Han protesterade. För att han inte kan köra bil? För att han inte nådde ner till pedalerna? För att han inte såg ut genom vindrutan? Nej. Problemet var att han hade druckit alkoholhaltiga drycker...

Så skulle man ju kunna tro att jag druckit nåt starkare än Cola också. En massa mellanrum där det inte är några, inte ens i Förhandsgranskningen. Håll till godo...

Det var allt för denna gång. Jag återkommer med ännu några lite roliga bilder från bröllopet.

Skrev visst...

... att jag hade en del att berätta. Det har jag säkert men det känns väl inte riktigt så just nu. Jomenvisst! Jag har varit på bröllop!

Det var ett riktigt sagobröllop när min systerdotter blev fru Sofie Lilliesköld. De vigdes i Läckö Slottskapell. Kunde inte ha varit mer sagolikt!

Efter bröllopet var det JAG som åkte på bröllopsresan ;). Skämt åsido, jag åkte till Kos! Det var härligt, men... en aning underligt samtidigt att komma hem och inte vara hemma. Det blev mycket tid på hotellrummet.

Mådde inte så bra av det. Tills jag insåg att vadådå?. Jag hade ju faktiskt "suttit inne" i ett år. Hur lätt är det då att bryta den vanan för att jag åkt till Kos? Därefter kände jag mig ganska nöjd ändå och gladde mig åt de dagar, kvällar och nätter (inte samtidigt dock) som jag var ute och hade det mycket bra!

Tidigare (förmodar att det numera är borttaget) fanns det ett förbud mot att dricka sprit före kl 12:00 i Sverige. Så dessa herrar har en mångårig tradition: Kl 11:00 (= kl 12:00 i Sverige) är det dags att lämna solstolarna för Baywatch med Ouzo och lite tilltugg.

För några år sedan följde damerna efter. Inte till samma bord dock. Och de kunde ju inte gå på Baywatch. Nej, nu är det Charlies Angels som har möte.

Och här har vi väsentligheterna:

Eurobank uppsöktes. Tjejen blev helt bestört när jag berättade att en person på banken via telefon sagt till mig att jag var tvungen att komma dit för att ändra adressen... "Du har väl inte åkt hit bara för det?" Jooooooooodåååååååå sa jag givetvis. Och ändra adressen - Det gick inte att göra, såvida jag inte åkte till Svenska Ambassaden och skaffade ett intyg med stämpel som bevisade att jag bodde där jag bor. Och även om jag gjorde detta så har inte Eurobank möjlighet att skicka post till utlandet.I februari ska jag ringa henne så ska hon fuska lite och skicka uppgifterna jag behöver till taxeringen... Ja ja ja, EU år 2009. Till att börja med kanske de skulle passa på att byta namn?

På kvällarna hände det ett par gånger att jag lyssnade på Elvis, alias William Maurice. Min kamera är inte så bra på videos så det ser minst sagt mörkt ut, men låter bra. Synd att jag inte filmade n är han sjöng för Ancie via telefon ;)

Efter Elvis kunde det bli lite mer lokal musik, om möjligt ser det ännu mörkare ut:

Och avslut på vår kära "Nattklubb":

Vem har påstått att Kos är ungdomsö där äldre inte kan ha kul?

Så gick vi faktiskt på bar också:

Anitras Dans, Akta glaset!

En lite dråplig historia: Innan jag åkte till Kos trodde jag att jag hade tömt minneskortet på kameran. Efter typ halva vistelsen var kortet fullt. Hade således inte tagit bort de gamla fotona. Nemas Problemas. Jag tar bort några nu så tar jag resten lite senare... Så tömde jag kortet helt. Ridå! Halva Kosresan borta. Jag fick så att säga börja om från början. Tyvärr så hade en massa människor hunnit åka hem och hur gärna de än velat så tror jag i nte att de skulle ha kommit tillbaka för min fotograferings skull :(.

En sak kom jag i alla fall underfund med där på Kos. Jag kände mig redo att göra ännu en Nystart. Många nystarter blir det... Blev nästan lite otålig att komma "hem" och sätta igång. Tyvärr så har det inte blivit så. Jag försöker och försöker men kommer aldrig igång. Behöver nog verkligen vistelsen på Mösseberg som jag bett om. För att få en spark i arslet. Viljan finns men var är knappen?

Jag hade nästan två månader, från det att jag var i Falköping, när jag sov som normala människor. Det var helt underbart. Njöt i stora drag varje tidig morgon. Så kom jag tillbaka till Lidköping, från Kos och vips försvann sömnen - igen.

Jag behöver en puff ut ur det här hamsterhjulet!

Nu till de tankar jag hade tänkt plita ner nu. Det blev en lång inledning. För inte så längesedan stötte jag någonstans på frågeställning om det var något i livet man önskade ha ogjort eller ha gjort på annat sätt? Tänkte då att det nog inte fanns i mitt liv. Några små korrigeringar här och där ja. Men i stort sett har jag nog gjort rätt val. Det var tills i natt det. När mitt undermedvetna påminde mig i drömmarnas värld. En person dyker hux flux upp i drömmen. Och jag inser att där gjorde jag nog fel i alla fall. Hade en möjlighet att släppa in honom i mitt liv, men var i den delikata situationen att ha en valmöjlighet. Där valde jag fel man. Nej det var inte Vasilis. Det var på Kos men före Vasilis tid. Tänk vad en dröm kan åstadkomma! Hela tiden sedan i natt har jag mer eller mindre omedvetet funderat på hur det skulle ha varit nu om jag valt T. En stabil, ordentlig, trevlig, snygg karl. Dumma Jag!

Ja, detta var tänkt att bli ett litet kort inlägg. Hur lång tid tog det tro? Och då har jag inte fått med allt än? Det kommer mera om bröllopet :).

Hoppsansa...

... den här hade jag "glömt bort".

Mycket har hänt så det är nog dags för uppdatering. Men inte nu...

Jag kan ju inte säga...

... att det inte har hänt en del sedan sist. Då var mitt klagoämne att jag inte lyckats med min nya karriär som utslagen. Inte lyckats att bedöva mig med alkohol och/eller droger.

Fast jag var nog en bra bit på väg ändå oooooooooooops. Det var jag inte men jag hamnade i alla fall i Mupphuset.

Förra fredagen hade jag återigen sån hemsk ångest. Ringa Falköping är ju ingen idé. Vad gör jag? Tågar med tunga steg i väg miss i natten till närapå grannen: sjukhusets akutmottagning.

Egentligen så vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Vet inte riktigt vad jag ville. Jag mådde bara så himla dåligt och jag ville ha hjälp och ville inte vara ensam. Så jag överdrev kanske en aning angående självmordsbenägenheten.Visst kan livet tyckas meningslöst. Men jag vet ändå sen förra "försöket" att jag nog vill vara kvar här. Tony och Mamma får vänta.

Hur som helst så blev det taxiresa till Falköping. Jag blev inlåst på avdelning med i huvudsak missbrukare på avgiftning. Platsbrist? Och resultatet? Tja, vid stormötet med diverse läkare hade jag ganska klart för mig vad som skulle ske. Så fick jag då träffa den läkare som tilldelats mig. Jag fick påminna honom om vad avd läkaren sagt: Han visste ingenting. Det var hans första dag där. Det ena och det andra visste han inte för han hade nog inte lyssnat, sa han själv... Vem är det som behöver vård?

I sista ändan får man lita till sig själv. Det känns som om jag sitter i en glasbur och river mig blodig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig (nästan). Ja, såna tankar var det väl då för en vecka sen och fortsatt...

Tog tjuren vid hornen och bad pappa om ett lån. Ville ju verkligen inte göra det, men efter alla smällar det senaste året var det vad som återstod.

NU ser jag äntligen en chans till den Nystart som denna blogg skulle handla om! Pengar är inte allt i livet som tur är men ändå viktiga. NU betalar jag av ALLT och har skulden till Pappa kvar. NU har jag en bas att starta från.

Och jag börjar med att åka hem och betala bilen :)

Det går inte...

... så bra med min nya karriär :(

Har tyvärr alltför många spärrar som slår till. En Stenbock kanske inte släpper all kontroll?

Men ett litet steg har jag tagit :). Det sägs att man ska köpa vingar för pengarna men idag var jag och köpte vin(missade några bokstäver) för mina sista pengar. Skål! Man måste ju i alla fall göra ett försök, eller hur?

Så har jag gjort nåt annat som talar starkt emot min nya karriär. Jag har sökt jobb igen. Det får jag väl inte det heller, men det är i alla fall ett försök. Det är ett mycket litet jobb, max 10 dagar i höst: Cirkelledare i grekiska: Kala! Om jag mot förmodan skulle få jobbet får jag bara hoppas att den lilla förtjänsten inte äts upp av minskat bostadsbidrag...

För övrigt känns det lika hopplöst som innan. Livet är en strid och det skulle verkligen vara helt fantastiskt underbart skönt att bara fly härifrån.

Detta om detta. Jag är trött nu, tror inte att jag har sovit på länge. Har inte koll alls på det längre. Måste kolla almanackan för att se vilken veckodag det är. Bryr mig inte. Så småningom somnar jag...

Nu har jag...

... sovit så gott. Ända sen jag skrev här sist ungefär.

Det är underbart med benzodisepiner! Rus utan bakrus :).

Jag förstår Tony så innerligt väl. När ändå inget fungerar, varför inte se till att åtminstone ha lite roligt innan det oundvikliga slutet.

Nu ska jag ha roligt. När de tunga stunderna kommer finns det alkohol och tabletter. Jag är inte missbrukare än men jag SKA bli :).

Det är mitt mål i livet!

Nu startar...

... min nya karriär. Känns faktiskt lite befriande. Jag siktar på att bli en "utslagen" i svenska samhället anno 2009. Jag ger upp. Mitt sista hopp är att jag klarar den karriären...

Jag har sedan 27 april 2008 försökt få till en nyordning i mitt liv. Det var då jag flydde från mitt hem pga att jag såg Vasilis stå och välja kniv. Vilken kniv skulle han ta? För att skada mig. Jag ryser fortfarande när jag ser stora knivar...

Nu har jag provat allt. Ingenting fungerar.

Jag har försökt få ordning på min hälsa. Hepatitbehandling är eventuellt förmodligen på gång, fast med en aning tveksamhet från läkarens sida. Jag har Crohn. Crohn tycker inte om Hepatitkuren. Jag har Psoriasis. Psoriasis tycker ännu sämre om Hepatitkuren. Jag har kronisk Depression. Kronisk Depression tycker absolut inte om Hepatitkuren. Ja ja jag kan förstå att läkaren var en aning tveksam...

Crohn. Ja, det är väl det enda som är på plussidan. Har i nuläget ingen inflammation i tarmarna.

Psoriasisen. Nu har jag verkligen försökt smörja och sköta om det en period. Hjälper föga. Psoriasisen vill ha massor av sol och salta bad...

Depressionen. Pillerknaprande hjälper föga. Remissen till Vuxenpsyk ledde till knäböj, huvudvridning och armviftningar. Hej o hå vad jag blir gla.

Ekonomin. Glöm den. Det är exakt vad jag ska göra. Bryr mig inte mer.

Sista livlinan gick av idag. Jag var väl inte överraskad men... Det gick så långt att jag tog till nödlinan: Ringde till Akutpsyk mitt i natten... Inte för att de kunde hindra mig att komma men. men... Jag fick lov att ta mig dit helt på egen hand (bekostnad). Jovisst kunde jag ha tagit bilen. Men tyckte det var dumt att riskera andras säkerhet. Jag hade knaprat några piller...

Nu är det morgon och det bryr jag mig inte heller om. Det spelar ju överhuvudtaget ingen roll när/om jag sover. I mitt förra liv ville jag få ordning på sömnen. Men det var sett som ett första steg till att få ordning på allt det andra. Å när jag nu skiter i allt inklusive det andra så:

Vad skönt! Jag behöver inte bekymra mig om soveriet längre!

I morgon måste jag bara en sak. Till apoteket och hämta ut mer lugnande.

Först och...

... främst kan jag inte låta bli att undra över hur det gick för Pappa idag på KSS. Tja, jag undrar inte så mycket över resultatet av undersökningen som över hur han kom tillbaka till Lidköpings Sjukhus. Jag borde nog ha åkt med! Allt hände ju så snabbt. Jag kom upp på besök, fem minuter senare kom sköterskan och berättade att taxin till KSS skulle komma om fem minuter. Oooooo. Och idag när pappa var sitt gamla vanliga jag igen, förutom yrseln och problem att gå. Men humöret och ... det andra... Jag berättade några gånger för honom hur det skulle gå till på KSS. Men men, hade han tålamod att vänta på taxin? Jo, det måste han ju ha haft. Annars skulle ju sjukhuset hört av sig och vi fått lämna efterlysning :) . Pappsen! Jag är bara glad över att de inte hittat nåt problem i hjärnan. Pappa är arg för att de inte hittat nåt fel. Det är min far det!

Sen är jag ändå en aning orolig. Vad ska hända nu? Det kanske är helt "normalt" att en 82-årig man känner sig yr och har problem att gå...? Men då klarar han ju inte av att vara ensam hemma. Kanske skulle fungera med hemhjälp som söstra mi sa.

Så kom vi då in på det jag skulle säga sist och sist (?). Ancie och jag stannade kvar i Stadsträdgården en stund. Satt och småpratade i den fina parken. Så gick vi och kollade vad som var planterat i de stora krukorna: Citron, Fikon, Mandarin mm mm. Det gjorde ont... Det hade ju jag i min trädgård för ett år sedan...

Aj, vad det gör ont :( . Kanske att jag ska ta emot den där flygbiljetten i alla fall? Jag kommer till Grekland och jag får uppleva äventyr...

Funderingar vid kajen

Kunde inte sagt det bättre själv... Speciellt med tanke på vad jag skrev igår.

Skickar en KRAM i cyberrymden till dig Tony. Vi ses, snart?

En sak vet jag...

... Detta är inget liv...

The Walk to Heaven - Tony "Gitarr" Pettersson

Fyra månader utan dej!

Dagen har förflutit...

... med en känsla av totalt misslyckande.

Jag har utslag på armar, på ben, på magen. Små ettriga saker som kliiiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaar! Högerarmen är redan sönderriven, när följer resten?

Det är varken utslagen eller klådan som gör att jag känner mig misslyckad. Anledningen? Jag hade en tid på Vårdcentralen i förmiddags så att läkare skulle se på mina utslag. Den, tiden alltså, missade jag. Vaffö då då? Som vanligt hade jag sömnproblem och somnade strax innan det ar dags att gå upp. Då struntade jag helt enkelt i att gå upp...

Och här sitter jag med kliande utslag.

Men det finns ju värre saker. Såsom att fina relationer brister. Att se nära och kära separera gör ont. Nu! När de kämpat sig igenom de tunga åren med studier i kombination med barnafödande. Nu när de skulle börja leva ett "normalt" liv.

En moders/svärmors/mormors hjärta gråter. Vad spelar då några kliande utslag för roll?

Jag var i verkligheten...

... en stund idag. Hade telefontid med min läkare, som är en underbar människa. Nu bekymrar jag mig för att jag förstört hennes semester. Men intalar mig att det är hennes jobb.

Så en bekännelse. Tvärsäkra Britt-Marie som inte skulle öka på dosen av antidepp - det gjorde jag för ett tag sen. Nu undrade doktorinnan hur det gått. - Samma som förut eller värre, var mitt svar. Plus att jag inte sover ens med sömntabletter.

Så kom vi in på min situation, jag hänvisade till mina ekonomiska problem. Hur jag försökt lösa dem: enda resultat - matransonering.

Jag nämnde min lösning som jag skrev om i föregående inlägg. Och, ja, jag skrattade inte precis i luren...

Hon blev uppriktigt orolig och ville skicka ett psykteam hit hem... Och som vanligt: Kommer din dotter och hälsar på? - Jaaa, ibland...

Summa Kardemumma: hon ska ringa mig igen innan hon går på semester...

Sen... apropå halmstrån... Det ena var att få ett lån med Linas hjälp (hon måtte väl ha tillgångar så det räcker, eller?) Har försökt men NEJ! Pga att jag inte har någon deklarerad inkomst i Sverige...

Ger mig inte riiiiiiiktigt än på den punkten, ska försöka på annat håll.

Men det får bli en annan dag. Nu är jag så jag klättrar på väggarna pga det andra halmstrået...

Har ju väntat på svar från PLM/Rexam/Polimon, kärt barn har många namn. Hur som helst min fd arbetsgivare.

Uffe! Om du läser detta: Jag blir eventuellt skyldig dig en bamsekram och ett jättetack om detta som inte kan hända händer. Det var du som fick mig att fundera efter vårt tel samtal i dec...

Nu har jag i alla fall fått bekräftat att de gjort fel och missat att betala in till min tjänstepension då anno år 2000. Åtgärdas nu. Nu klättrar jag på väggarna. Har varit i kontakt med Alecta (de som får betala ut) Har varit i kontakt med Unionen (facket) - Ja du har rätt till pengar, men herregud det vågar jag inte tro på. Läste på Alectas sida. Med den lön jag hade då vid den projektanställningen skulle jag vara berättigad till 2 440 kr per månad.

Det som inte kan hända mig, kan det hända mig? 2 440n kr per månad OCH retroaktivt från någon gång under 2001... Nej det måste finnas en hake!

Sista utvägen...

... närmar sig med stormsteg. Jag är såååååååå nära att ge upp alla försök att få ett drägligt liv.

Jag har ett par halmstrån kvar.

Fungerar inte det heller orkar jag inte kämpa mer. Nej, jag ska inte ta livet av mig.

Jag ska börja leva livet! Hur? Jag börjar missköta mig. Skiter i allt vad räkningar heter. Festar upp pengarna. Så blir Kronofogden inkopplad och då får jag i alla fall kvar mer att leva på än vad jag har nu, upptäckte jag bland Tonys papper...

Det är frestande. Men Tony? Hur kändes det egentligen att leva så år efter år? Tja, eventuellt bättre än denna ständiga matransonering, öresräkning, detta icke-liv!

Tror att det...

... är dags att leta efter en sekreterare som kan uppdatera bloggen åt mig...

Så har jag då varit på...

... Hjärngympa hos Sjukgymnasten på Vuxenpsyk. Tja konstiga kombinationer kan det bli ibland. Hon undrade allt lite också varför jag inte fått tid hos terapeut...

I kassan fick jag undervisa sekreteraren lite om hur det fungerar med fakturor från landstinget och med läkararvode som betalas via apoteket. Så fick jag mitt frikort till slut.

Sjukgymnasten var trevlig. Vi kom överens om att ses några gånger så får vi se sen. Hon nämnde något om KBT-terapi, ångestgrupper mm. Saker som ska sätta igång i höst. På måndag ska vi kolla min balans. Inte för att jag förstår vad det har med allt att göra. Ok, hållningen hos depressiva är ofta en aning böjd. Jaså, det är inte alltid som det beror på Kronblom, tänkte jag.

För att vara sjukgymnast var hon oerhört duktig på att hitta de ömmaste punkterna i själen. Och hon läste mig hur bra som helst. Nu har jag fått läxa till på måndag: Gå ut varje dag. Inte röka vid datorn. Jag ska helst ha ätit åtminstone frukost när jag kommer dit.

Klarar jag läxan tro? (Sitter vid datorn och tände just en cigarett)

Hon ska prata med en kurator där. Det finns fonder att söka ur så att jag kan laga mina tänder: Yippie!

I morgon ska jag försöka ladda in bilder i datorn, om vi orkar...

Det ringde...

...en kvinna som pratade så attans snabbt att jag inte fattade nåt. Det var doktorn på Infektion, KSS. Jag blev iskall. Vi hade inte kommit överens om att hon skulle ringa. Vad är fel? Många prover tagna. Min tanke var att nu har jag säkert HIV också.

Men allt såg bra ut enligt rådande förhållanden. Inga tecken på andre infektioner av levern. Bra blodvärden.

Hon hade kollat upp om Crohn kontra Hepatit-behandling. Det ska inte var något problem. Ev kan jag komma att behöva ändra/öka Crohnmedicineringen.

Men så hittade hon ett lite större problem Psoriasisen... Det finns ju mediciner till det också. Hon undrade om jag brukar sola. Ja i Grekland gjorde jag det ;) sa jag. Nu fick jag en idé. Man kanske skulle kunna få genomgå behandlingen utomlands? Grekland? Annars har ju Landstinget avtal med nån Kanarieö får klimatvårdbehandling. Haha. Britt-Marie ska sluta med önsketänkanden!!!

Min Genotyp som det så fint heter har god prognos. 70% chans att bli frisk. Men det är ändå 30% risk att inte bli det. Inte tänka på det nu.

Jag har äntligen berättat för Lina. Inget hysch-pysch mer nu.

Så för att återgå till något annat jag klagat över jämt och ständigt. Det är ju så lätt att klaga men när det ändrar sig till det bättre glömmer jag att berätta. Sömnen! Säger jag så här kl 04:54 på morgonen, har blivit mycket bättre. Med rätt sömntabletter somnar jag snabbt och sover gott. Under förutsättning att jag inte går in på "Tonys" sida på FB strax innan. Hans foto däruppe i hörnet berör mig så mycket. Alltså att jag sitter här nu beror på 1: Slut på rätt sömntabletter 2: Kikade in på Tonys sida.

Nu är han gravsatt. Det gjorde vi i går. Bilder kommer i en uppdatering. Orkar inte tampas med min trötta dator nu.

Och idag börjar den psykiska gruppterapin med enskilt samtal med den sjukgymnast som ska leda det hela. Hjärnjympa?

Rodon Live Bouzoukia "Stela" Ioannina

eee om u börjar kanske jag kommer efter med magdansen. Vill!

Tänkte att jag kanske...

... skulle skriva något om morgonens (läs i går) besök på KSS. Om inte annat som för min egen skull.

Jag vet att jag bara nämnt (och nämner) det som i förbigående här på bloggen. Mina förehavanden på KSS. Tja, det har ju med hälsan att göra. Vilken givande uppgift. Någon som inte redan fattat?

Just detta lilla hälsoproblem som också är det största håller jag ganska tyst om. Det är inte många som vet. Bara Vasilis, Elvi och Ancie. Också Tony också då... Honom berättade jag för vid vårt sista telefonsamtal. Han tyckte inte att jag skulle oroa mig och han tyckte inte att jag skulle skämmas.

Nej, varför ska jag skämmas?

En sak som dagens möte med läkaren ledde fram till var att jag nu, innan behandling, måste involvera alla omkring mig. De måste i alla fall veta och förstå varför jag kommer att bli ännu tröttare, sjukare, konstigare, mer deprimerad mm mm mm mm mm mm mm under 12 alt 24 veckor. Ja, :) , så kan jag bli mer "argsint" också! Ler igen och tänker på Tony när han vaknade upp tisdagen den 10 mars: Är jag snäll? Eller är jag argsint?

Ja! Den typen av (Nu säger jag det...) Hepatit C jag har behöver inte behandlingsalternativet på 48 veckor. Det kan räcka med 12 alt 24. Dessutom så är min lever inte påverkad jättemycket. Lätt förhöjda värden.

Så kom vi då till när jag smittats? Hur? Narkotika uteslöt vi fort och lätt. Det faktum att levern är påverkad tyder på att jag haft det länge. Måste kolla om jag fått blodtransfusion! Men å andra sidan Kan jag ha fått det från Vasilis, som har det... Fast det var så nyss så levern borde inte vara påverkad. Och risken att smittas sexuellt är otroligt liten. Så var man då tillbaka på ruta 1...

Jag vill inte vara smittad av Vasilis. Det känns inte bra. Han blev så rädd när han fick diagnosen. Rädd för att han skulle ha smittat mig... Jag vill kunna ringa honom och säga att jag förmodligen inte fått det från honom.

Det positiva med att ha smittats av honom är ju mest positivt för mig dock. Då, fick jag lära mig idag, är det ännu mer lättbehandlat. Eftersom det är så "färskt".

Det positiva med att ha smittats av sjukvården väger ändå inte upp det hela: Det är en liten ekonomisk ersättning... Plåster på såren...

Apropå behandlingen. Man måste vara "redo" att starta den. De sa idag att det kan ta upp emot två år innan man kommit dit mentalt. Jag har ju gått igenom de två åren nu och jag tror att jag börjar bli klar. Inte riktigt än, dock...

Tänkte i bilen på väg till KSS att jag nog ville behandlas under vinterhalvåret när allt ändå känns tungt. Så sa läkaren glatt att jag nog ska ta behandlingen under sommarhalvåret när jag mår bättre...

Vi får väl se... Normalt sett blir det återbesök efter ca tre månader. Jag har sån tur/otur att min läkare ska föda barn. Så jag kommer att kallas igen om en månad. Det känns bra! Då får jag svar på mina aktuella värden. Lämnade mina grekiska papper hos henne. De har en grekisk läkare där som hon skulle visa de för... Så ska hon kolla upp det här med behandlingen kontra Crohn.

Apropå Crohn. När jag kom hem hade svaren från endoskopin kommit. Allt toppen! Allt normalt. Polyperna de tagit bort var godartade. Inga tecken på inflammation. :) Ja, det har jag ju redan märkt de senaste månaderna, att Kronblom är håller sig lugn alltså.

Däremot har jag ju då fått mer värk. Både i knän och i hela kroppen. Har läst någon stans att det är ganska vanligt i samband med att tarminflammationen vilar. På nåt sätt vill Kronblom ge sig till känna.

Men... det kan också vara en följd av Hepatit C. Hon frågade mig om just det idag. Trötthet, värk? Även detta tyder på att jag skulle ha haft infektionen länge.

Men vad beror på vad? Vad kom först? Hönan eller ägget? skulle vara så skönt att beta av det som kan åtgärdas. Vill så innerligt gärna bli av med bl a min trötthet.

Jag vill komma tillbaka till arbete. Jag kommer nog aldrig att klara ett heltidsjobb. Eller vem vet? Jag drömmer ofta om att jag arbetar igen. Vad underbart det är! Jag har registrerat på på AF via internet. En mycket ofullständig CV och mycket diffusa uppgifter om vad jag sysslat med. Men ändå en början. Ska, har jag lovat mig, upp till AF någon dag och anmäla mig för sk "Nystartjobb". Vill/behöver jobba liiiiiiiiiite. Ja, jag har faktiskt sökt tre jobb också :).

Ja, vad fick jag svamlat ur mig denna gång då? Inte mycket mer än svammel. Men detta är ju min svammelblogg så jag får ju se till att hålla stilen. Det visar i alla fall hur det snurrar i huvet på mig ;).

Jag packade upp mina...

... sommarkläder i fredags. Det kändes så fel. De kläderna hörde ju inte hit. Inte till detta livet. De hör ju till mitt andra liv. Mitt riktiga liv. På Kos. Det var ganska skrämmande att känna så. Det blev så tydligt liksom. Vart jag hör hemma...

Blev något förundrad på annat sätt också, när jag tittade på vissa plagg. Fick jag på mig den för ett år sedan? Hur gick det till? Ja ja. Jag har ju gått upp nästan 20 kg i vikt nu på ett år så det förklarar väl saken.

Ska jag slänga de små kläderna? Som jag gjorde med dom stora kläderna. Då för tre år sedan när jag gick ner 23 kg i vikt. Det skulle inte vara så dumt att ha dem idag...

Jag är väldigt trött och less på det här livet nu. Äntligen var vi på gång att komma iväg ut på något. Förmodligen kul. Gjorde misstaget att kolla ekonomin innan. Det bidde till att stanna hemma i cellen. Har inte varit "ute" sedan i augusti. Hemma på Kos. Där som jag gick ut två - tre gånger per vecka. Kanske bara en sväng till tavernan, men ändå. Träffade lite folk. Nu är jag folkskygg.

Var/är så "knäckt" att jag sa nej till Lina beträffande två möjligheter att träffa barnbarnen...

Idag gick jag ut och satte mig lite på gården. Hoppades innerligt att det inte skulle vara någon annan där. Så jag skulle bli tvungen att prata. Det var det inte :) . Det var skönt att sitta en stund och läsa.

Gröna stolar och bord och parasoll... Jag tycks vara förföljd av grönt. Som jag inte tycker om, hävdar jag bestämt. Apropå kläderna. Blev glad när jag såg en blus jag använt mycket, som jag trivs i och tror att jag kan använda nu också. Mönster: Gröna elefanter...

Två steg framåt...

... ett steg bakåt. Det positiva är att det blir ett plussaldo!

Britt-Marie är inte längre den som det inte är några problem med. Britt-Marie är inte längre den man inte behöver ha bekymmer om. Det var många år sedan Britt-Marie inte orkade vara "perfekt" längre. Britt-Marie är också människa...

Jag tog mig utanför dörren igår. Fick inhandlat både mat, krokar och lås till källaren. Krokarna hängdes upp i badrummet med hjälp av superklister. Nu ska jag trassla ut mina halsband och hänga upp dem. Fick även gjort lite annat småpyssel. Jag kände mig ganska nöjd.

Så skulle jag sova. Började tänka på Tony så då var det kört för några timmar. Somnade på morgonkvisten. Vaknade mitt på dan. Attans! Ville ju kolla gravsten.

Som alltid när jag har/haft sömnproblem var jag inställd på att idag var en "förlorad" dag. MEN jag tog mig till slut utanför dörren. Sedan lyckades jag t o m få ner julpyntet i källaren. Glömde dock Påsktuppen...

Hade tänkt värma pizza men grillade revben i stället. När jag ätit trodde jag att lite kött fastnat mellan tänderna i fram. Men nej. Det var den spruckna tanden som särat på sig lite till. Det syns inte, ännu. Så det var väl ett halvt steg bakåt. Men jag känner mig trots allt ganska nöjd med dessa två dagar.

Så ringde telefonen. Pappa. Han ringer bara om han inte får tag i Ancie. Och så var det även denna gång. Han kan inte fatta att jag inte ordnat med gravsten. Den måste ju upp innan tjälen kommer... Inte en fråga om hur jag mår... Inte en fråga om varför... Nej, det är klart. Britt-Marie är det ju inga problem med.

Nu har i alla fall Britt-Marie som det inte är några problem med frikort inom sjukvården till mitten av december. Så Britt-Marie ska passa på att få lite terapi om möjligt. Det är ju gratis ;) .

En månad ...

... har gått. Sedan Tony somnade in. Vart tog den vägen? Ja, vart tog större delen av mars månad vägen och nu är det snart maj.

Jag har varit och är nog fortfarande i nåt sorts töcken. Om det nu heter så? Vilket konstigt ord! Jag tänker ofta på Tony som om han fortfarande lever. Sen kommer jag ihåg... Det är nog ganska normalt tror jag.

Nu börjar det bli dags att ta tag i det löfte jag gav mig själv på Näl. Att börja leva! För en timma sedan ramlade månadens bidrag in så jag kan i alla fall fylla på kylskåpet. Det var näringen det. Sedan måste jag tvinga mig utanför dörren dagligen! Gör gott både för kropp och själ. Har fått mer och mer ont i hela kroppen. Det beror säkert på att jag är så stillasittande som jag är. Läste någonstans här på nätet uttrycket: "Smärta ger smärta" ... Nej så var det nog inte riktigt. Eller? Tja nåt liknande i alla fall som jag tyckte stämde bra in på hur jag tror det funkar i mitt fall.

Hmmmmm, Men vadå Smärta ger Smärta? Det är väl klart som korvspad att Smärta ger Smärta annars skulle det ju inte finnas någon Smärta...

Så får jag väl göra en bekännelse: Jag började för några dagar sedan med antideppmedicinen igen... Det känns så osäkert just nu: Vad beror på vad? Det har ju hänt saker och mer läkarbesök mm är inplanderade. Vilket kom först? Hönan eller ägget? I början av mars var jag helt övertygad om att jag skulle kunna sluta med dem och fasade ut. Summa summarum, jag fortsätter med dem ett tag till så får vi se. Men jag kommer inte att gå med på att öka dosen!

På ekonomifronten fortsatt tufft. Hur bär man sig åt för att hitta en bank som vill hjälpa till? OK, jag har ingen hög inkomst men om jag samlar skulderna i en korg halverar jag månadskostnaden. Borde inte det räcka för att de ska förstå att jag klarar av att betala?

Idag som nu är igår var det Χρίστος Ανέστη i Grekland. Dvs Påskdagen, uppståndelsen. Kanske dags för att gå vidare med min Nystart. Det var ju på förra Påskdagen som jag lämnade Vasilis, i alla fall fysiskt. Och faktist så lämnade jag honom på Påskdagen för två år sedan också... Det var nog då allt började, egentligen...

Mina ex: Svärföräldrar och en kraftigt tablettpåverkad Vasilis.
Koukouretsin (tv) hann jag smaka på. Lammet var inte klart när jag lämnade Thiva...

Ett stort TACK..

... till Tonys alla vänner. Tack för alla blommor. Tack för alla kramar. Tack också till alla som inte kunde vara med idag.

En fin hyllning till Tony i ett fullsatt kapell.

Tack Jimmy Paulsson för vacker sång:

Tack Roadmasters Lidköping för Er hyllning:

Så är det då...

... snart dags.

Begravning i morgon...

Varför envisas...

... sjukvården med att skriva ut dessa "Lyckopiller"?

Mitt svar: En enkel och billig lösning på problemet.

Jag är väldigt glad att det finns diverse antidepressiva mediciner. De har hjälpt mig! Men när man kommer dithän att de inte gör någon nytta längre. Varför ska man fortsätta äta dem?

Jag kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu. Men det vore väl nästintill sjukt om jag gjorde det! Med tanke på allt som hänt det senaste året och lite till. Ja, t o m skulle jag väl vilja påstå, de två senaste åren.

Jag hade mejlat Vårdcentralen om receptförnyelse. I förmiddags ringde min läkare. Undrade om vi inte inte skulle ta och boka in en tid för besök. Jag tyckte inte det behövdes. Så kom hon då in på svaret hon fått från Vuxenpsyk, om att psykiatrikern ville att jag skulle öka på dosen antidepp. Jag vägrade. Förklarade att jag nu fasat ut med dem och jag mår varken bättre eller sämre. Och med den infektion jag redan har i kroppen vill jag inte äta medicin i onödan.

Men, så är jag då klassad som "suicidal". Så det kommer att komma en kallelse för att träffa henne. Och hela det mötet kommer väl att handla om operation övertalning att jag ska återgå till Lyckopillren.

Vem känner mig bättre än jag själv? Det är inte piller jag behöver nu. Jag behöver hjälp att bryta ett destruktivt mönster. Gruppterapin på psyk som skulle startat i mars har jag inte hört ett ljud om. OK. De sa inte vilket år det gällde...

Om jag själv säger att jag, typ, behöver "en spark i baken" (ok, det kanske inte räcker med EN) för att komma igång med mitt liv borde varje människa med någon erfarenhet av depression förstå att det finns hopp om att jag kan komma tillbaka. Jag har vissa mål som jag vill nå, så sakteliga. Steg för steg och vem vet jag kanske t o m skulle kunna bli en fungerande individ igen. Jag längtar efter ett arbete... Men det kostar väl för mycket för samhället. Men å andra sidan kostar jag ju pengar nu också. Och förutom ekonomin: Hur är det ställt med medmänskligheten i vårt Sverige 2009?

Ann-Carin, Hur ser det ut på ert program? Jag kanske skulle bli politiker? ;)

Nu fick jag lust att kolla tillbaka på mina gamla hemsida igen. Den där jag skrev om hur jag hade det när jag mådde som allra allra värst. Det var ju ett tag sen jag la in en återblick här. Det blir inte idag men kanske i morgon.

Nu är det slut på gnället för idag.

Hade pojkarna här en stund idag. Så underbart!

Trots att vi bor nära nu är det inte så ofta jag ser dem. Så är ju livet. De har fullt upp med arbete, dagis, hemmet osv osv. Det förstår jag. Nu kan det dock bli bättre. Jag har ju bilen inregistrerad så jag kan åka till dem. Bara det att jag inte vant mig vid att jag har bil än ;) .

Så tillåter jag mig att vara en grym mor en liten stund. Lina har hittat ett jobb i London och är intresserad av att flytta dit. Hon skulle gärna vilja prova på att bo utomlands ett tag. Och i sanningens namn måste jag väl erkänna att det nog även vore en bra möjlighet för Ivo att få ett jobb inom sitt område som jag knappt kan stava till. Men en förenklad version är att han har en fil kand (?) i data nånting mikrobiologi nånting. Skulle säkert passa honom bättre än att fixa flintastekar på Scan... Men, rent egoistiskt, själviskt: Nu när jag flyttat till Sverige för att bo nära dem...

Jag får väl hoppas på hennes andra dröm: Att de ska få fast jobb så hon kan köpa häst :)

Ann-Carin! I morgon är det fullmåne ;)