Sista utvägen...

... närmar sig med stormsteg. Jag är såååååååå nära att ge upp alla försök att få ett drägligt liv.

Jag har ett par halmstrån kvar.

Fungerar inte det heller orkar jag inte kämpa mer. Nej, jag ska inte ta livet av mig.

Jag ska börja leva livet! Hur? Jag börjar missköta mig. Skiter i allt vad räkningar heter. Festar upp pengarna. Så blir Kronofogden inkopplad och då får jag i alla fall kvar mer att leva på än vad jag har nu, upptäckte jag bland Tonys papper...

Det är frestande. Men Tony? Hur kändes det egentligen att leva så år efter år? Tja, eventuellt bättre än denna ständiga matransonering, öresräkning, detta icke-liv!

Tror att det...

... är dags att leta efter en sekreterare som kan uppdatera bloggen åt mig...

Så har jag då varit på...

... Hjärngympa hos Sjukgymnasten på Vuxenpsyk. Tja konstiga kombinationer kan det bli ibland. Hon undrade allt lite också varför jag inte fått tid hos terapeut...

I kassan fick jag undervisa sekreteraren lite om hur det fungerar med fakturor från landstinget och med läkararvode som betalas via apoteket. Så fick jag mitt frikort till slut.

Sjukgymnasten var trevlig. Vi kom överens om att ses några gånger så får vi se sen. Hon nämnde något om KBT-terapi, ångestgrupper mm. Saker som ska sätta igång i höst. På måndag ska vi kolla min balans. Inte för att jag förstår vad det har med allt att göra. Ok, hållningen hos depressiva är ofta en aning böjd. Jaså, det är inte alltid som det beror på Kronblom, tänkte jag.

För att vara sjukgymnast var hon oerhört duktig på att hitta de ömmaste punkterna i själen. Och hon läste mig hur bra som helst. Nu har jag fått läxa till på måndag: Gå ut varje dag. Inte röka vid datorn. Jag ska helst ha ätit åtminstone frukost när jag kommer dit.

Klarar jag läxan tro? (Sitter vid datorn och tände just en cigarett)

Hon ska prata med en kurator där. Det finns fonder att söka ur så att jag kan laga mina tänder: Yippie!

I morgon ska jag försöka ladda in bilder i datorn, om vi orkar...

Det ringde...

...en kvinna som pratade så attans snabbt att jag inte fattade nåt. Det var doktorn på Infektion, KSS. Jag blev iskall. Vi hade inte kommit överens om att hon skulle ringa. Vad är fel? Många prover tagna. Min tanke var att nu har jag säkert HIV också.

Men allt såg bra ut enligt rådande förhållanden. Inga tecken på andre infektioner av levern. Bra blodvärden.

Hon hade kollat upp om Crohn kontra Hepatit-behandling. Det ska inte var något problem. Ev kan jag komma att behöva ändra/öka Crohnmedicineringen.

Men så hittade hon ett lite större problem Psoriasisen... Det finns ju mediciner till det också. Hon undrade om jag brukar sola. Ja i Grekland gjorde jag det ;) sa jag. Nu fick jag en idé. Man kanske skulle kunna få genomgå behandlingen utomlands? Grekland? Annars har ju Landstinget avtal med nån Kanarieö får klimatvårdbehandling. Haha. Britt-Marie ska sluta med önsketänkanden!!!

Min Genotyp som det så fint heter har god prognos. 70% chans att bli frisk. Men det är ändå 30% risk att inte bli det. Inte tänka på det nu.

Jag har äntligen berättat för Lina. Inget hysch-pysch mer nu.

Så för att återgå till något annat jag klagat över jämt och ständigt. Det är ju så lätt att klaga men när det ändrar sig till det bättre glömmer jag att berätta. Sömnen! Säger jag så här kl 04:54 på morgonen, har blivit mycket bättre. Med rätt sömntabletter somnar jag snabbt och sover gott. Under förutsättning att jag inte går in på "Tonys" sida på FB strax innan. Hans foto däruppe i hörnet berör mig så mycket. Alltså att jag sitter här nu beror på 1: Slut på rätt sömntabletter 2: Kikade in på Tonys sida.

Nu är han gravsatt. Det gjorde vi i går. Bilder kommer i en uppdatering. Orkar inte tampas med min trötta dator nu.

Och idag börjar den psykiska gruppterapin med enskilt samtal med den sjukgymnast som ska leda det hela. Hjärnjympa?

Rodon Live Bouzoukia "Stela" Ioannina

eee om u börjar kanske jag kommer efter med magdansen. Vill!

Tänkte att jag kanske...

... skulle skriva något om morgonens (läs i går) besök på KSS. Om inte annat som för min egen skull.

Jag vet att jag bara nämnt (och nämner) det som i förbigående här på bloggen. Mina förehavanden på KSS. Tja, det har ju med hälsan att göra. Vilken givande uppgift. Någon som inte redan fattat?

Just detta lilla hälsoproblem som också är det största håller jag ganska tyst om. Det är inte många som vet. Bara Vasilis, Elvi och Ancie. Också Tony också då... Honom berättade jag för vid vårt sista telefonsamtal. Han tyckte inte att jag skulle oroa mig och han tyckte inte att jag skulle skämmas.

Nej, varför ska jag skämmas?

En sak som dagens möte med läkaren ledde fram till var att jag nu, innan behandling, måste involvera alla omkring mig. De måste i alla fall veta och förstå varför jag kommer att bli ännu tröttare, sjukare, konstigare, mer deprimerad mm mm mm mm mm mm mm under 12 alt 24 veckor. Ja, :) , så kan jag bli mer "argsint" också! Ler igen och tänker på Tony när han vaknade upp tisdagen den 10 mars: Är jag snäll? Eller är jag argsint?

Ja! Den typen av (Nu säger jag det...) Hepatit C jag har behöver inte behandlingsalternativet på 48 veckor. Det kan räcka med 12 alt 24. Dessutom så är min lever inte påverkad jättemycket. Lätt förhöjda värden.

Så kom vi då till när jag smittats? Hur? Narkotika uteslöt vi fort och lätt. Det faktum att levern är påverkad tyder på att jag haft det länge. Måste kolla om jag fått blodtransfusion! Men å andra sidan Kan jag ha fått det från Vasilis, som har det... Fast det var så nyss så levern borde inte vara påverkad. Och risken att smittas sexuellt är otroligt liten. Så var man då tillbaka på ruta 1...

Jag vill inte vara smittad av Vasilis. Det känns inte bra. Han blev så rädd när han fick diagnosen. Rädd för att han skulle ha smittat mig... Jag vill kunna ringa honom och säga att jag förmodligen inte fått det från honom.

Det positiva med att ha smittats av honom är ju mest positivt för mig dock. Då, fick jag lära mig idag, är det ännu mer lättbehandlat. Eftersom det är så "färskt".

Det positiva med att ha smittats av sjukvården väger ändå inte upp det hela: Det är en liten ekonomisk ersättning... Plåster på såren...

Apropå behandlingen. Man måste vara "redo" att starta den. De sa idag att det kan ta upp emot två år innan man kommit dit mentalt. Jag har ju gått igenom de två åren nu och jag tror att jag börjar bli klar. Inte riktigt än, dock...

Tänkte i bilen på väg till KSS att jag nog ville behandlas under vinterhalvåret när allt ändå känns tungt. Så sa läkaren glatt att jag nog ska ta behandlingen under sommarhalvåret när jag mår bättre...

Vi får väl se... Normalt sett blir det återbesök efter ca tre månader. Jag har sån tur/otur att min läkare ska föda barn. Så jag kommer att kallas igen om en månad. Det känns bra! Då får jag svar på mina aktuella värden. Lämnade mina grekiska papper hos henne. De har en grekisk läkare där som hon skulle visa de för... Så ska hon kolla upp det här med behandlingen kontra Crohn.

Apropå Crohn. När jag kom hem hade svaren från endoskopin kommit. Allt toppen! Allt normalt. Polyperna de tagit bort var godartade. Inga tecken på inflammation. :) Ja, det har jag ju redan märkt de senaste månaderna, att Kronblom är håller sig lugn alltså.

Däremot har jag ju då fått mer värk. Både i knän och i hela kroppen. Har läst någon stans att det är ganska vanligt i samband med att tarminflammationen vilar. På nåt sätt vill Kronblom ge sig till känna.

Men... det kan också vara en följd av Hepatit C. Hon frågade mig om just det idag. Trötthet, värk? Även detta tyder på att jag skulle ha haft infektionen länge.

Men vad beror på vad? Vad kom först? Hönan eller ägget? skulle vara så skönt att beta av det som kan åtgärdas. Vill så innerligt gärna bli av med bl a min trötthet.

Jag vill komma tillbaka till arbete. Jag kommer nog aldrig att klara ett heltidsjobb. Eller vem vet? Jag drömmer ofta om att jag arbetar igen. Vad underbart det är! Jag har registrerat på på AF via internet. En mycket ofullständig CV och mycket diffusa uppgifter om vad jag sysslat med. Men ändå en början. Ska, har jag lovat mig, upp till AF någon dag och anmäla mig för sk "Nystartjobb". Vill/behöver jobba liiiiiiiiiite. Ja, jag har faktiskt sökt tre jobb också :).

Ja, vad fick jag svamlat ur mig denna gång då? Inte mycket mer än svammel. Men detta är ju min svammelblogg så jag får ju se till att hålla stilen. Det visar i alla fall hur det snurrar i huvet på mig ;).

Jag packade upp mina...

... sommarkläder i fredags. Det kändes så fel. De kläderna hörde ju inte hit. Inte till detta livet. De hör ju till mitt andra liv. Mitt riktiga liv. På Kos. Det var ganska skrämmande att känna så. Det blev så tydligt liksom. Vart jag hör hemma...

Blev något förundrad på annat sätt också, när jag tittade på vissa plagg. Fick jag på mig den för ett år sedan? Hur gick det till? Ja ja. Jag har ju gått upp nästan 20 kg i vikt nu på ett år så det förklarar väl saken.

Ska jag slänga de små kläderna? Som jag gjorde med dom stora kläderna. Då för tre år sedan när jag gick ner 23 kg i vikt. Det skulle inte vara så dumt att ha dem idag...

Jag är väldigt trött och less på det här livet nu. Äntligen var vi på gång att komma iväg ut på något. Förmodligen kul. Gjorde misstaget att kolla ekonomin innan. Det bidde till att stanna hemma i cellen. Har inte varit "ute" sedan i augusti. Hemma på Kos. Där som jag gick ut två - tre gånger per vecka. Kanske bara en sväng till tavernan, men ändå. Träffade lite folk. Nu är jag folkskygg.

Var/är så "knäckt" att jag sa nej till Lina beträffande två möjligheter att träffa barnbarnen...

Idag gick jag ut och satte mig lite på gården. Hoppades innerligt att det inte skulle vara någon annan där. Så jag skulle bli tvungen att prata. Det var det inte :) . Det var skönt att sitta en stund och läsa.

Gröna stolar och bord och parasoll... Jag tycks vara förföljd av grönt. Som jag inte tycker om, hävdar jag bestämt. Apropå kläderna. Blev glad när jag såg en blus jag använt mycket, som jag trivs i och tror att jag kan använda nu också. Mönster: Gröna elefanter...

Två steg framåt...

... ett steg bakåt. Det positiva är att det blir ett plussaldo!

Britt-Marie är inte längre den som det inte är några problem med. Britt-Marie är inte längre den man inte behöver ha bekymmer om. Det var många år sedan Britt-Marie inte orkade vara "perfekt" längre. Britt-Marie är också människa...

Jag tog mig utanför dörren igår. Fick inhandlat både mat, krokar och lås till källaren. Krokarna hängdes upp i badrummet med hjälp av superklister. Nu ska jag trassla ut mina halsband och hänga upp dem. Fick även gjort lite annat småpyssel. Jag kände mig ganska nöjd.

Så skulle jag sova. Började tänka på Tony så då var det kört för några timmar. Somnade på morgonkvisten. Vaknade mitt på dan. Attans! Ville ju kolla gravsten.

Som alltid när jag har/haft sömnproblem var jag inställd på att idag var en "förlorad" dag. MEN jag tog mig till slut utanför dörren. Sedan lyckades jag t o m få ner julpyntet i källaren. Glömde dock Påsktuppen...

Hade tänkt värma pizza men grillade revben i stället. När jag ätit trodde jag att lite kött fastnat mellan tänderna i fram. Men nej. Det var den spruckna tanden som särat på sig lite till. Det syns inte, ännu. Så det var väl ett halvt steg bakåt. Men jag känner mig trots allt ganska nöjd med dessa två dagar.

Så ringde telefonen. Pappa. Han ringer bara om han inte får tag i Ancie. Och så var det även denna gång. Han kan inte fatta att jag inte ordnat med gravsten. Den måste ju upp innan tjälen kommer... Inte en fråga om hur jag mår... Inte en fråga om varför... Nej, det är klart. Britt-Marie är det ju inga problem med.

Nu har i alla fall Britt-Marie som det inte är några problem med frikort inom sjukvården till mitten av december. Så Britt-Marie ska passa på att få lite terapi om möjligt. Det är ju gratis ;) .

En månad ...

... har gått. Sedan Tony somnade in. Vart tog den vägen? Ja, vart tog större delen av mars månad vägen och nu är det snart maj.

Jag har varit och är nog fortfarande i nåt sorts töcken. Om det nu heter så? Vilket konstigt ord! Jag tänker ofta på Tony som om han fortfarande lever. Sen kommer jag ihåg... Det är nog ganska normalt tror jag.

Nu börjar det bli dags att ta tag i det löfte jag gav mig själv på Näl. Att börja leva! För en timma sedan ramlade månadens bidrag in så jag kan i alla fall fylla på kylskåpet. Det var näringen det. Sedan måste jag tvinga mig utanför dörren dagligen! Gör gott både för kropp och själ. Har fått mer och mer ont i hela kroppen. Det beror säkert på att jag är så stillasittande som jag är. Läste någonstans här på nätet uttrycket: "Smärta ger smärta" ... Nej så var det nog inte riktigt. Eller? Tja nåt liknande i alla fall som jag tyckte stämde bra in på hur jag tror det funkar i mitt fall.

Hmmmmm, Men vadå Smärta ger Smärta? Det är väl klart som korvspad att Smärta ger Smärta annars skulle det ju inte finnas någon Smärta...

Så får jag väl göra en bekännelse: Jag började för några dagar sedan med antideppmedicinen igen... Det känns så osäkert just nu: Vad beror på vad? Det har ju hänt saker och mer läkarbesök mm är inplanderade. Vilket kom först? Hönan eller ägget? I början av mars var jag helt övertygad om att jag skulle kunna sluta med dem och fasade ut. Summa summarum, jag fortsätter med dem ett tag till så får vi se. Men jag kommer inte att gå med på att öka dosen!

På ekonomifronten fortsatt tufft. Hur bär man sig åt för att hitta en bank som vill hjälpa till? OK, jag har ingen hög inkomst men om jag samlar skulderna i en korg halverar jag månadskostnaden. Borde inte det räcka för att de ska förstå att jag klarar av att betala?

Idag som nu är igår var det Χρίστος Ανέστη i Grekland. Dvs Påskdagen, uppståndelsen. Kanske dags för att gå vidare med min Nystart. Det var ju på förra Påskdagen som jag lämnade Vasilis, i alla fall fysiskt. Och faktist så lämnade jag honom på Påskdagen för två år sedan också... Det var nog då allt började, egentligen...

Mina ex: Svärföräldrar och en kraftigt tablettpåverkad Vasilis.
Koukouretsin (tv) hann jag smaka på. Lammet var inte klart när jag lämnade Thiva...

Ett stort TACK..

... till Tonys alla vänner. Tack för alla blommor. Tack för alla kramar. Tack också till alla som inte kunde vara med idag.

En fin hyllning till Tony i ett fullsatt kapell.

Tack Jimmy Paulsson för vacker sång:

Tack Roadmasters Lidköping för Er hyllning:

Så är det då...

... snart dags.

Begravning i morgon...

Varför envisas...

... sjukvården med att skriva ut dessa "Lyckopiller"?

Mitt svar: En enkel och billig lösning på problemet.

Jag är väldigt glad att det finns diverse antidepressiva mediciner. De har hjälpt mig! Men när man kommer dithän att de inte gör någon nytta längre. Varför ska man fortsätta äta dem?

Jag kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu. Men det vore väl nästintill sjukt om jag gjorde det! Med tanke på allt som hänt det senaste året och lite till. Ja, t o m skulle jag väl vilja påstå, de två senaste åren.

Jag hade mejlat Vårdcentralen om receptförnyelse. I förmiddags ringde min läkare. Undrade om vi inte inte skulle ta och boka in en tid för besök. Jag tyckte inte det behövdes. Så kom hon då in på svaret hon fått från Vuxenpsyk, om att psykiatrikern ville att jag skulle öka på dosen antidepp. Jag vägrade. Förklarade att jag nu fasat ut med dem och jag mår varken bättre eller sämre. Och med den infektion jag redan har i kroppen vill jag inte äta medicin i onödan.

Men, så är jag då klassad som "suicidal". Så det kommer att komma en kallelse för att träffa henne. Och hela det mötet kommer väl att handla om operation övertalning att jag ska återgå till Lyckopillren.

Vem känner mig bättre än jag själv? Det är inte piller jag behöver nu. Jag behöver hjälp att bryta ett destruktivt mönster. Gruppterapin på psyk som skulle startat i mars har jag inte hört ett ljud om. OK. De sa inte vilket år det gällde...

Om jag själv säger att jag, typ, behöver "en spark i baken" (ok, det kanske inte räcker med EN) för att komma igång med mitt liv borde varje människa med någon erfarenhet av depression förstå att det finns hopp om att jag kan komma tillbaka. Jag har vissa mål som jag vill nå, så sakteliga. Steg för steg och vem vet jag kanske t o m skulle kunna bli en fungerande individ igen. Jag längtar efter ett arbete... Men det kostar väl för mycket för samhället. Men å andra sidan kostar jag ju pengar nu också. Och förutom ekonomin: Hur är det ställt med medmänskligheten i vårt Sverige 2009?

Ann-Carin, Hur ser det ut på ert program? Jag kanske skulle bli politiker? ;)

Nu fick jag lust att kolla tillbaka på mina gamla hemsida igen. Den där jag skrev om hur jag hade det när jag mådde som allra allra värst. Det var ju ett tag sen jag la in en återblick här. Det blir inte idag men kanske i morgon.

Nu är det slut på gnället för idag.

Hade pojkarna här en stund idag. Så underbart!

Trots att vi bor nära nu är det inte så ofta jag ser dem. Så är ju livet. De har fullt upp med arbete, dagis, hemmet osv osv. Det förstår jag. Nu kan det dock bli bättre. Jag har ju bilen inregistrerad så jag kan åka till dem. Bara det att jag inte vant mig vid att jag har bil än ;) .

Så tillåter jag mig att vara en grym mor en liten stund. Lina har hittat ett jobb i London och är intresserad av att flytta dit. Hon skulle gärna vilja prova på att bo utomlands ett tag. Och i sanningens namn måste jag väl erkänna att det nog även vore en bra möjlighet för Ivo att få ett jobb inom sitt område som jag knappt kan stava till. Men en förenklad version är att han har en fil kand (?) i data nånting mikrobiologi nånting. Skulle säkert passa honom bättre än att fixa flintastekar på Scan... Men, rent egoistiskt, själviskt: Nu när jag flyttat till Sverige för att bo nära dem...

Jag får väl hoppas på hennes andra dröm: Att de ska få fast jobb så hon kan köpa häst :)

Ann-Carin! I morgon är det fullmåne ;)

Så är då...

... Operation Tarmsköljning inledd.

Idag inte tillåtet att äta ärtor, majs och fröer.

Jag har ätit Majs. Kunde liksom inte stå emot det just idag. Sedan har jag en korg med Kiwi som behöver ätas upp innan morgondagen. Innehåller inte de fröer?

Från i morgon, fram till smörgåsen som Landstinget bjuder på på fredag middag nån gång, blir det flytande föda. Är Yoghurt flytande?

Torsdag em/kväll ska jag ägna åt att dricka 4 liter laxermedel. Skål alla Nära och Kära. Var inte för nära då dock.

Tre timmar innan laxeringen startar får jag inte ens äta soppa. Efter är det dock ok att dricka tunna vätskor igen, förutsatt att de inte är röda. Hur många tror att jag är intresserad av ytterligare vätska efter dessa fyra liter? Räck upp en hand!

Shit (vad lämpligt uttryck!). Visste att det var nåt jag måste göra idag. Till Apoteket för att hämta ut det Ädla Pulvret. Tänk om de inte har det på lager? Vad ledsen jag blir då ;) .

De är väldigt stränga här i Sverige! I Grekland fick jag minsann äta ända till Kl 12 på laxeringsdagen. Ett mål som jag såg fram emot men missade pga en lång promenad :) . En annan historia.

Min erfarenhet från Hotellvistelse på Turistparadiset Rodos: Laxermedel och nära till Toaletten. Och inte fick jag äta av frukosten heller...

Jag klarade inte av att dricka 4 liter förra gången. Det är ganska mycket även för mig som alltid har vatten intill mig. Det blev bara 2 liter sedan sa jag till Vasilis att jag inte trodde jag kunde bli renare i tarmen.

Lite orolig var jag nästa dag. Att läkaren skulle upptäcka mitt fusk. Men tarmen var ren. Jag har bildbevis:

Usch! Jag är nervös och rädd. Sist lovade jag mig själv att inte göra om det. Hellre skulle jag dö av tarmcancer. Jag skällde och svor på alla språk jag kunde. Och kanske på några jag inte kunde också. Jag förbannade den Sadist till läkare som kunde leva med att ha som yrke att pina människor på detta sätt. Hade jag inte varit fasthållen hade jag hoppat av operationsbordet...

Efteråt var han så trevlig så... Han envisades med att prata grekiska med mig. Jag hade nog förstått det om jag varit intresserad. Han förklarade varför det hade gjort så ont på just mig. Men som sagt jag var ju inte intresserad, skulle ju aldrig göra om det... Han fortsatte att vara trevlig. Kom t o m och tittade till mig på natten. Fick ligga kvar ett dygn för observation utifall om att det skulle tillstöta komplikationer.

Och nu ska jag göra om det. Jag lägger mig INTE på bordet om de inte pumpar i mig MASSOR av smärtstillande och lugnande INNAN!

Någon som kan gissa hur skönt det kändes att ta båten hem till Kos nästa kväll?

De senaste veckorna...

... har fått mig att tänka mer på Vasilis än på länge. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom att han är så lik Tony.

De senaste veckorna fick jag det bekräftat på ännu ett par punkter, mindre positiva, som jag inte vetat om. Men att de är mindre positiva gör inte att jag älskar Tony mindre! Ingen är perfekt och få människor är så fulla med värme och kärlek som Tony var.

Och Vasilis är.

Jag skickade honom ett SMS från Näl. Berättade om Tony och bad honom att försöka att inte hamna samma situation. Det kom inget svar. Jag har provat att ringa några gånger. Telefonen avstängd. Vad kan ha hänt? Idag ringde jag hans mamma och frågade. Hon hörde direkt att jag var ledsen. Så väl känner min fd svärmor-to-be mig... (Jag kallade henne "mamma" då när det begav sig)

Vasilis var där. Hade tappat bort telefonen. Han mår inte så bra men har minskat ner på vinkonsumtionen. Nu oroar han sig mest för mig, hur jag ska komma igenom sorgen. Han var inte säker på om han tyckte att det var bra att jag lyssnade på Tonys musik just nu mm mm.

Och att begravningen dröjer till 14 april tycker han givetvis är hemskt. I Grekland sker begravningen oftast dagen efter dödsfallet.

Summa summarum: Det var jätteskönt att prata med honom. Det skulle ha varit skönt att ha hans armar om mig just nu. Ja, han ville krama om mej men lite svårt per telefon.

Fick inbjudan att komma till Thiva för lite miljöombyte.

Här är han inte i toppform. Måtte han inte halka tillbaka!

Om än med en stor tomhet...

... och saknad så fortsätter livet i sina gamla fotspår.

Ja, nu ska jag gnälla igen:

Sedan årsskiftet någon gång har jag tänkt att nästa månad blir det lite bättre, ekonomiskt. Då kan jag nog börja betala av skulden till Anna och Nils...

* Igår upptäckte jag att jag får restskatt på 2000 kr nånting pga att jag flyttade hit försent på året.

* I januari ställde jag av bilen. Jag hade problem med ett däck. Godkänt på Bilprovningen men luften pyste ut och det var skadat av den Grekiska solen. Jag tyckte inte att det skulle vara så kul att ha ett tomt bildäck när jag så småningom skulle ställa på bilen igen. Så jag köpte ett nytt däck. Idag upptäckte jag att de bytt fel däck... Nu har jag en bil med ett tomt däck och bilen ska snart ställas på. Och jag får lov att köpa ett däck till: 700 kr nånting...

* Det var två saker. Vad blir den tredje? Det brukar ju alltid vara tre åt gången...

Jag är så...

... tom.

Min storebror finns inte längre. Jag kan inte fatta det. Jag glömmer det. Jag kommer ihåg det. Jag förtränger det.

Min storebror som jag lekte med. Som jag "förföljde" Och aldrig klagade han. På att lillasyster följde med honom överallt. Lillasyster ville som Storebror. Storebror fick Brandbil, Lillasyster fick Polisbil. Dockor? Krafs!

Vi hängde ihop tills Lillasyster en dag insåg faran. De var inne på en farlig väg. Lillasyster valde att kliva bort från den.

Varför tog hon inte Storebror med sig?

Lillasyster gråter...

Och för övrigt...

...
tycker jag fortfarande att det är roande med Googles annonser: Antika möbler. Ok, mina "nya" möbler är inte nya men tyvärr inte heller antika.

Nu tänker jag också stoppa in mina "egna annonser" här på bloggen. Saker som intresserar mig. Klicka gärna så kanske jag får en extra peng. Så ägnar jag mig åt tiggeri oxå...

För att komma i kapp...

... med väsentligheter som hänt i Sverige under tiden jag varit borta tittar jag nu på gammalt Big Brother:

Jaha, det är hon som är Linda Rosing! Men apropå vad jag skrivit tidigare. Om mej själv alltså som mer eller mindre inte bryr mig så mycket om hur jag ser ut. VARFÖR har hon nu sprutat in silikon eller vad det är i överläppen? Hon var ju jättesör där på Big Brother.

F ö sympatiserar jag med Kajsa. Inte bara för att jag vill ha hennes frisyr.

Detta så långt. Vet inte vilket avsnitt vi är på. Och inte ens vilket år!

Men, när jag ser programmet längtar jag efter en samvaro med andra människor. Inte på de villkoren men ändå att kunna sitta tillsammans med vänner och ha det trevligt. Får jag vara med om det igen?

Efter behandlingen? Före behandlingen? Eller, kanske att jag bara ska vara mamma och mormor resten av livet...

Vill vara men inte bara!

Sjumilakliv...

... tog utvecklingen igår! Nu har jag runt bord, hörnskåp och en SÄNG! Sängen saknar än så länge ben men vad gör det? I natt sov jag för första gången sedan 26 april 2008 i MIN EGEN SÄNG! Jag vaknade med en härlig känsla och somnade om och somnade om och somnade om ända tills jag gick upp.

Det är tur att jag inte ska föda fler barn. Idag fick jag äntligen Pap-testet gjort. Åtta år sedan förra gången. Alltför länge. Apropå att inte föda fler barn. Barnmorskan kunde inte komma in i livmoderhalsen. Den har växt igen. Förmodligen efter den operation jag gjorde 1983 när jag hade en liten envis cancer där.

Jag har nog blivit riktigt gammal eller beror det på nåt annat? Jag menar, visst är det så att de så kallade äldre människorna fortfarande klär upp sig och gör sig fina när de ska till doktorn? Det gör i alla fall jag numera. Så gott det går... Ålderstecken? Å andra sidan är det ju inte så ofta som det finns anledning att anstränga sig längre. Idag, inför barnmorskebesöket, blev det både foundation, mascara och Eau de Cologne. Hoppsan sa.

Det är ändå skönt att jag bryr mig ibland. Om hur jag ser ut alltså. Spelar väl inte så stor roll när jag sitter här i min ensamhet egentligen. Gå till affären? Äsch, skit i det: Jag går som jag är. På sin höjd draj jag lite i håret och sprejar på stråna. Tänka sig, när jag var tonåring kunde jag inte gå utanför dörren utan ögonskugga, eyeliner uppe och nere och tre ton mascara.

Ibland tänker jag att jag ska börja bry mig lite även om jag bara sitter här och ugglar. Tror att det skulle vara bra för självkänslan. Vi får väl se...

Sköterskan från psyk ringde. Jag ska med i en "ångestgrupp" ledd av en sjukgymnast. Jaha det blir nog bra. Bryr mig inte så mycket om vad det är för grupp. Huvudsaken är att jag kommer utanför dörren och träffar lite folk.

Nej, nu måste jag ta bort mascaran mm. Se, det är ju bara jobbigt att göra sig till ;) .

Sjumilakliv...