Vill inte riskera något...

... men måste bara berätta lite hur jag mår nu.

Risken med att berätta är att det blir bakslag. Har hänt förr. Jaja jag måste få vara lite negativ!

Hur mår jag då? Först och allra främst så har sömnen fungerat ett tag nu, typ en vecka. Fantastiskt! Det är så skönt att gå och lägga sig, läsa lite, släcka lampan och sedan somna ganska snart. WOW!!!!

Jag kom på några knep. Det första var andningen. Tidigare har jag väl försökt triviala saker såsom att räkna får. Det är bara det att mina får vägrar hoppa, springer åt fel håll, har fel färg osv. jag gav upp den metoden för länge sedan.

Så tillbaks till andningen. Jag andades som man andas när man sover. Så där som jag gjort ibland när jag låtsats sova ;) . Numera lurar jag t o m mig själv :) . Om någon som läser detta har sömnproblem: Testa!

Nästa steg, som jag tagit några gånger var att sova när jag var trött. Låter ju himla enkelt. Men dygnet blev faktiskt välldigt konstigt. Jag hamnade på typ 27-timmarsdygn... Men så småningom hamnade jag rätt! Och där är jag nu :) .

Nästa gång sömnrubbningen sätter in blir det till att tänka på andningen och leva 27 tim dygn ett tag igen. Yes!

Så till nåt helt annat. Besiktigade Asproulaki igår. Gick igenom utan anmärkning. :) Bortsett från några muntliga sådana då...

Leverbiopsin har jag inte fått svar på än. Förmodar att det kommer en kallelse till Infektion och att de lämnar besked då.

För övrigt har alla stenkoll på min lever numera. Det var levertest innan biopsin, min läkare på vårdcentralen tog leverprover och nu ska jag till medicin och ta leverprover... Vad envisa de är! Men det är ju skönt att de följer upp. Men måste det verkligen ske på tre håll?? Jaja, besöket på medicin avser annars en årlig uppföljning av Kronblom. Och då måste jag kanske avslöja att jag inte tagit medicinen, eller, kan jag låtsas att jag tagit den? Fy! Vad jag är olydig.

Oroar mig lite för Vasilis. Har inte hört från honom på länge. Han svarar inte på SMS. Och jag vill helst inte ringa. Det är ju väldigt kluvet det där. Jag vill ha lite kontakt. Veta hur han har det. Men det kanske är fel? På nyår ringer jag hur som helst. Det är nyår och han har namnsdag, så det så!

Nu ska jag strax förflytta mig till sängen och andas lugnt :)

Så var ...

... det avklarat. Punktuationen av levern. Det är nog först nu jag förstår hur mycket detta har bekymrat mig sedan i maj. Jag har nog tagit till min vanliga strutshållning.

Nu känns det som om en stor tyngd fallit av mina axlar.

Och jag skämdes allt lite när det var klart. Först var jag fånig och var nervös. Sen var jag fåning och var rädd. Sen var jag rädd att det skulle göra ont. Trots att det inte gjorde speciellt ont reagerade jag sedan reflexmässigt och ryckte till när hon var på väg in i levern. DET FÅR MAN INTE GÖRA. Det blev till att bara koncentrera sig på att ligga still, lyssnandes på en sköterska som sa åt mig att föreställa mig juldagen, min födelsedag, när jag tar en promenad i snön. Berättade sedan för henne vad jag tycker om snö...

Detta var i alla fall inget att vara rädd för! Det vet jag nu.

Puuuuuuuuuuuuuust

Svar kommer om 2 - 4 veckor.

Hå hå...

... ja ja.

Efter en mycket trevlig helg i Uddevalla med "Kos-Damerna" har jag haft en tuuuung vecka. :(

Dagar när jag helst velat stanna i sängen. Hela dagen, hela veckan, hela månaden hela jag vadå...

I måndags tänkte jag att det väl kanske ändå var Ok. En lågvattendag kan jag väl ta. Låter mig må dåligt idag och sen vips mår jag bättre i morgon.

Det blev inte så. Det kanske är meningen att jag ska ha en lågvattenVECKA. Det får jag tro. Nästa vecka är en annan vecka :)

Det fanns ju något jag ville...

... tillägga angående bröllopet.

Så då tar vi tag i detta nu då när jag ändå inte kan sova.
(Jag gör nu ett sista försöka att redigera så att bild och text hamnar där det ska och inte där det vill, om inte, ha överseende med mig)

Efter akten i kyrkan bjöds det på rosa champagne utanför kapellet.
Brudgummens far, bror och farbror sköter serveringen i bakgrunden.

Gästerna har serverats och det är dags att...











Skåla för Brudparet.

Erland ville också ha vara med och skåla.

Men Erland? Vad har du i handen?

De hade alkoholfritt också svarade pojken.

Jag undrar allt jag???

Och vad har lillebror Pascal druckit?















Under middagen som följde tackade Lina nej till påfyllning av sitt vinglas. Hon skulle köra bil. Jag skojade med Erland och sa att han fick köra bilen hem. Han protesterade. För att han inte kan köra bil? För att han inte nådde ner till pedalerna? För att han inte såg ut genom vindrutan? Nej. Problemet var att han hade druckit alkoholhaltiga drycker...

Så skulle man ju kunna tro att jag druckit nåt starkare än Cola också. En massa mellanrum där det inte är några, inte ens i Förhandsgranskningen. Håll till godo...

Det var allt för denna gång. Jag återkommer med ännu några lite roliga bilder från bröllopet.

Skrev visst...

... att jag hade en del att berätta. Det har jag säkert men det känns väl inte riktigt så just nu. Jomenvisst! Jag har varit på bröllop!

Det var ett riktigt sagobröllop när min systerdotter blev fru Sofie Lilliesköld. De vigdes i Läckö Slottskapell. Kunde inte ha varit mer sagolikt!

Efter bröllopet var det JAG som åkte på bröllopsresan ;). Skämt åsido, jag åkte till Kos! Det var härligt, men... en aning underligt samtidigt att komma hem och inte vara hemma. Det blev mycket tid på hotellrummet.

Mådde inte så bra av det. Tills jag insåg att vadådå?. Jag hade ju faktiskt "suttit inne" i ett år. Hur lätt är det då att bryta den vanan för att jag åkt till Kos? Därefter kände jag mig ganska nöjd ändå och gladde mig åt de dagar, kvällar och nätter (inte samtidigt dock) som jag var ute och hade det mycket bra!

Tidigare (förmodar att det numera är borttaget) fanns det ett förbud mot att dricka sprit före kl 12:00 i Sverige. Så dessa herrar har en mångårig tradition: Kl 11:00 (= kl 12:00 i Sverige) är det dags att lämna solstolarna för Baywatch med Ouzo och lite tilltugg.

För några år sedan följde damerna efter. Inte till samma bord dock. Och de kunde ju inte gå på Baywatch. Nej, nu är det Charlies Angels som har möte.

Och här har vi väsentligheterna:

Eurobank uppsöktes. Tjejen blev helt bestört när jag berättade att en person på banken via telefon sagt till mig att jag var tvungen att komma dit för att ändra adressen... "Du har väl inte åkt hit bara för det?" Jooooooooodåååååååå sa jag givetvis. Och ändra adressen - Det gick inte att göra, såvida jag inte åkte till Svenska Ambassaden och skaffade ett intyg med stämpel som bevisade att jag bodde där jag bor. Och även om jag gjorde detta så har inte Eurobank möjlighet att skicka post till utlandet.I februari ska jag ringa henne så ska hon fuska lite och skicka uppgifterna jag behöver till taxeringen... Ja ja ja, EU år 2009. Till att börja med kanske de skulle passa på att byta namn?

På kvällarna hände det ett par gånger att jag lyssnade på Elvis, alias William Maurice. Min kamera är inte så bra på videos så det ser minst sagt mörkt ut, men låter bra. Synd att jag inte filmade n är han sjöng för Ancie via telefon ;)

Efter Elvis kunde det bli lite mer lokal musik, om möjligt ser det ännu mörkare ut:

Och avslut på vår kära "Nattklubb":

Vem har påstått att Kos är ungdomsö där äldre inte kan ha kul?

Så gick vi faktiskt på bar också:

Anitras Dans, Akta glaset!

En lite dråplig historia: Innan jag åkte till Kos trodde jag att jag hade tömt minneskortet på kameran. Efter typ halva vistelsen var kortet fullt. Hade således inte tagit bort de gamla fotona. Nemas Problemas. Jag tar bort några nu så tar jag resten lite senare... Så tömde jag kortet helt. Ridå! Halva Kosresan borta. Jag fick så att säga börja om från början. Tyvärr så hade en massa människor hunnit åka hem och hur gärna de än velat så tror jag i nte att de skulle ha kommit tillbaka för min fotograferings skull :(.

En sak kom jag i alla fall underfund med där på Kos. Jag kände mig redo att göra ännu en Nystart. Många nystarter blir det... Blev nästan lite otålig att komma "hem" och sätta igång. Tyvärr så har det inte blivit så. Jag försöker och försöker men kommer aldrig igång. Behöver nog verkligen vistelsen på Mösseberg som jag bett om. För att få en spark i arslet. Viljan finns men var är knappen?

Jag hade nästan två månader, från det att jag var i Falköping, när jag sov som normala människor. Det var helt underbart. Njöt i stora drag varje tidig morgon. Så kom jag tillbaka till Lidköping, från Kos och vips försvann sömnen - igen.

Jag behöver en puff ut ur det här hamsterhjulet!

Nu till de tankar jag hade tänkt plita ner nu. Det blev en lång inledning. För inte så längesedan stötte jag någonstans på frågeställning om det var något i livet man önskade ha ogjort eller ha gjort på annat sätt? Tänkte då att det nog inte fanns i mitt liv. Några små korrigeringar här och där ja. Men i stort sett har jag nog gjort rätt val. Det var tills i natt det. När mitt undermedvetna påminde mig i drömmarnas värld. En person dyker hux flux upp i drömmen. Och jag inser att där gjorde jag nog fel i alla fall. Hade en möjlighet att släppa in honom i mitt liv, men var i den delikata situationen att ha en valmöjlighet. Där valde jag fel man. Nej det var inte Vasilis. Det var på Kos men före Vasilis tid. Tänk vad en dröm kan åstadkomma! Hela tiden sedan i natt har jag mer eller mindre omedvetet funderat på hur det skulle ha varit nu om jag valt T. En stabil, ordentlig, trevlig, snygg karl. Dumma Jag!

Ja, detta var tänkt att bli ett litet kort inlägg. Hur lång tid tog det tro? Och då har jag inte fått med allt än? Det kommer mera om bröllopet :).

Hoppsansa...

... den här hade jag "glömt bort".

Mycket har hänt så det är nog dags för uppdatering. Men inte nu...

Jag kan ju inte säga...

... att det inte har hänt en del sedan sist. Då var mitt klagoämne att jag inte lyckats med min nya karriär som utslagen. Inte lyckats att bedöva mig med alkohol och/eller droger.

Fast jag var nog en bra bit på väg ändå oooooooooooops. Det var jag inte men jag hamnade i alla fall i Mupphuset.

Förra fredagen hade jag återigen sån hemsk ångest. Ringa Falköping är ju ingen idé. Vad gör jag? Tågar med tunga steg i väg miss i natten till närapå grannen: sjukhusets akutmottagning.

Egentligen så vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Vet inte riktigt vad jag ville. Jag mådde bara så himla dåligt och jag ville ha hjälp och ville inte vara ensam. Så jag överdrev kanske en aning angående självmordsbenägenheten.Visst kan livet tyckas meningslöst. Men jag vet ändå sen förra "försöket" att jag nog vill vara kvar här. Tony och Mamma får vänta.

Hur som helst så blev det taxiresa till Falköping. Jag blev inlåst på avdelning med i huvudsak missbrukare på avgiftning. Platsbrist? Och resultatet? Tja, vid stormötet med diverse läkare hade jag ganska klart för mig vad som skulle ske. Så fick jag då träffa den läkare som tilldelats mig. Jag fick påminna honom om vad avd läkaren sagt: Han visste ingenting. Det var hans första dag där. Det ena och det andra visste han inte för han hade nog inte lyssnat, sa han själv... Vem är det som behöver vård?

I sista ändan får man lita till sig själv. Det känns som om jag sitter i en glasbur och river mig blodig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig (nästan). Ja, såna tankar var det väl då för en vecka sen och fortsatt...

Tog tjuren vid hornen och bad pappa om ett lån. Ville ju verkligen inte göra det, men efter alla smällar det senaste året var det vad som återstod.

NU ser jag äntligen en chans till den Nystart som denna blogg skulle handla om! Pengar är inte allt i livet som tur är men ändå viktiga. NU betalar jag av ALLT och har skulden till Pappa kvar. NU har jag en bas att starta från.

Och jag börjar med att åka hem och betala bilen :)

Det går inte...

... så bra med min nya karriär :(

Har tyvärr alltför många spärrar som slår till. En Stenbock kanske inte släpper all kontroll?

Men ett litet steg har jag tagit :). Det sägs att man ska köpa vingar för pengarna men idag var jag och köpte vin(missade några bokstäver) för mina sista pengar. Skål! Man måste ju i alla fall göra ett försök, eller hur?

Så har jag gjort nåt annat som talar starkt emot min nya karriär. Jag har sökt jobb igen. Det får jag väl inte det heller, men det är i alla fall ett försök. Det är ett mycket litet jobb, max 10 dagar i höst: Cirkelledare i grekiska: Kala! Om jag mot förmodan skulle få jobbet får jag bara hoppas att den lilla förtjänsten inte äts upp av minskat bostadsbidrag...

För övrigt känns det lika hopplöst som innan. Livet är en strid och det skulle verkligen vara helt fantastiskt underbart skönt att bara fly härifrån.

Detta om detta. Jag är trött nu, tror inte att jag har sovit på länge. Har inte koll alls på det längre. Måste kolla almanackan för att se vilken veckodag det är. Bryr mig inte. Så småningom somnar jag...

Nu har jag...

... sovit så gott. Ända sen jag skrev här sist ungefär.

Det är underbart med benzodisepiner! Rus utan bakrus :).

Jag förstår Tony så innerligt väl. När ändå inget fungerar, varför inte se till att åtminstone ha lite roligt innan det oundvikliga slutet.

Nu ska jag ha roligt. När de tunga stunderna kommer finns det alkohol och tabletter. Jag är inte missbrukare än men jag SKA bli :).

Det är mitt mål i livet!

Nu startar...

... min nya karriär. Känns faktiskt lite befriande. Jag siktar på att bli en "utslagen" i svenska samhället anno 2009. Jag ger upp. Mitt sista hopp är att jag klarar den karriären...

Jag har sedan 27 april 2008 försökt få till en nyordning i mitt liv. Det var då jag flydde från mitt hem pga att jag såg Vasilis stå och välja kniv. Vilken kniv skulle han ta? För att skada mig. Jag ryser fortfarande när jag ser stora knivar...

Nu har jag provat allt. Ingenting fungerar.

Jag har försökt få ordning på min hälsa. Hepatitbehandling är eventuellt förmodligen på gång, fast med en aning tveksamhet från läkarens sida. Jag har Crohn. Crohn tycker inte om Hepatitkuren. Jag har Psoriasis. Psoriasis tycker ännu sämre om Hepatitkuren. Jag har kronisk Depression. Kronisk Depression tycker absolut inte om Hepatitkuren. Ja ja jag kan förstå att läkaren var en aning tveksam...

Crohn. Ja, det är väl det enda som är på plussidan. Har i nuläget ingen inflammation i tarmarna.

Psoriasisen. Nu har jag verkligen försökt smörja och sköta om det en period. Hjälper föga. Psoriasisen vill ha massor av sol och salta bad...

Depressionen. Pillerknaprande hjälper föga. Remissen till Vuxenpsyk ledde till knäböj, huvudvridning och armviftningar. Hej o hå vad jag blir gla.

Ekonomin. Glöm den. Det är exakt vad jag ska göra. Bryr mig inte mer.

Sista livlinan gick av idag. Jag var väl inte överraskad men... Det gick så långt att jag tog till nödlinan: Ringde till Akutpsyk mitt i natten... Inte för att de kunde hindra mig att komma men. men... Jag fick lov att ta mig dit helt på egen hand (bekostnad). Jovisst kunde jag ha tagit bilen. Men tyckte det var dumt att riskera andras säkerhet. Jag hade knaprat några piller...

Nu är det morgon och det bryr jag mig inte heller om. Det spelar ju överhuvudtaget ingen roll när/om jag sover. I mitt förra liv ville jag få ordning på sömnen. Men det var sett som ett första steg till att få ordning på allt det andra. Å när jag nu skiter i allt inklusive det andra så:

Vad skönt! Jag behöver inte bekymra mig om soveriet längre!

I morgon måste jag bara en sak. Till apoteket och hämta ut mer lugnande.

Först och...

... främst kan jag inte låta bli att undra över hur det gick för Pappa idag på KSS. Tja, jag undrar inte så mycket över resultatet av undersökningen som över hur han kom tillbaka till Lidköpings Sjukhus. Jag borde nog ha åkt med! Allt hände ju så snabbt. Jag kom upp på besök, fem minuter senare kom sköterskan och berättade att taxin till KSS skulle komma om fem minuter. Oooooo. Och idag när pappa var sitt gamla vanliga jag igen, förutom yrseln och problem att gå. Men humöret och ... det andra... Jag berättade några gånger för honom hur det skulle gå till på KSS. Men men, hade han tålamod att vänta på taxin? Jo, det måste han ju ha haft. Annars skulle ju sjukhuset hört av sig och vi fått lämna efterlysning :) . Pappsen! Jag är bara glad över att de inte hittat nåt problem i hjärnan. Pappa är arg för att de inte hittat nåt fel. Det är min far det!

Sen är jag ändå en aning orolig. Vad ska hända nu? Det kanske är helt "normalt" att en 82-årig man känner sig yr och har problem att gå...? Men då klarar han ju inte av att vara ensam hemma. Kanske skulle fungera med hemhjälp som söstra mi sa.

Så kom vi då in på det jag skulle säga sist och sist (?). Ancie och jag stannade kvar i Stadsträdgården en stund. Satt och småpratade i den fina parken. Så gick vi och kollade vad som var planterat i de stora krukorna: Citron, Fikon, Mandarin mm mm. Det gjorde ont... Det hade ju jag i min trädgård för ett år sedan...

Aj, vad det gör ont :( . Kanske att jag ska ta emot den där flygbiljetten i alla fall? Jag kommer till Grekland och jag får uppleva äventyr...

Funderingar vid kajen

Kunde inte sagt det bättre själv... Speciellt med tanke på vad jag skrev igår.

Skickar en KRAM i cyberrymden till dig Tony. Vi ses, snart?

En sak vet jag...

... Detta är inget liv...

The Walk to Heaven - Tony "Gitarr" Pettersson

Fyra månader utan dej!

Dagen har förflutit...

... med en känsla av totalt misslyckande.

Jag har utslag på armar, på ben, på magen. Små ettriga saker som kliiiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaar! Högerarmen är redan sönderriven, när följer resten?

Det är varken utslagen eller klådan som gör att jag känner mig misslyckad. Anledningen? Jag hade en tid på Vårdcentralen i förmiddags så att läkare skulle se på mina utslag. Den, tiden alltså, missade jag. Vaffö då då? Som vanligt hade jag sömnproblem och somnade strax innan det ar dags att gå upp. Då struntade jag helt enkelt i att gå upp...

Och här sitter jag med kliande utslag.

Men det finns ju värre saker. Såsom att fina relationer brister. Att se nära och kära separera gör ont. Nu! När de kämpat sig igenom de tunga åren med studier i kombination med barnafödande. Nu när de skulle börja leva ett "normalt" liv.

En moders/svärmors/mormors hjärta gråter. Vad spelar då några kliande utslag för roll?

Jag var i verkligheten...

... en stund idag. Hade telefontid med min läkare, som är en underbar människa. Nu bekymrar jag mig för att jag förstört hennes semester. Men intalar mig att det är hennes jobb.

Så en bekännelse. Tvärsäkra Britt-Marie som inte skulle öka på dosen av antidepp - det gjorde jag för ett tag sen. Nu undrade doktorinnan hur det gått. - Samma som förut eller värre, var mitt svar. Plus att jag inte sover ens med sömntabletter.

Så kom vi in på min situation, jag hänvisade till mina ekonomiska problem. Hur jag försökt lösa dem: enda resultat - matransonering.

Jag nämnde min lösning som jag skrev om i föregående inlägg. Och, ja, jag skrattade inte precis i luren...

Hon blev uppriktigt orolig och ville skicka ett psykteam hit hem... Och som vanligt: Kommer din dotter och hälsar på? - Jaaa, ibland...

Summa Kardemumma: hon ska ringa mig igen innan hon går på semester...

Sen... apropå halmstrån... Det ena var att få ett lån med Linas hjälp (hon måtte väl ha tillgångar så det räcker, eller?) Har försökt men NEJ! Pga att jag inte har någon deklarerad inkomst i Sverige...

Ger mig inte riiiiiiiktigt än på den punkten, ska försöka på annat håll.

Men det får bli en annan dag. Nu är jag så jag klättrar på väggarna pga det andra halmstrået...

Har ju väntat på svar från PLM/Rexam/Polimon, kärt barn har många namn. Hur som helst min fd arbetsgivare.

Uffe! Om du läser detta: Jag blir eventuellt skyldig dig en bamsekram och ett jättetack om detta som inte kan hända händer. Det var du som fick mig att fundera efter vårt tel samtal i dec...

Nu har jag i alla fall fått bekräftat att de gjort fel och missat att betala in till min tjänstepension då anno år 2000. Åtgärdas nu. Nu klättrar jag på väggarna. Har varit i kontakt med Alecta (de som får betala ut) Har varit i kontakt med Unionen (facket) - Ja du har rätt till pengar, men herregud det vågar jag inte tro på. Läste på Alectas sida. Med den lön jag hade då vid den projektanställningen skulle jag vara berättigad till 2 440 kr per månad.

Det som inte kan hända mig, kan det hända mig? 2 440n kr per månad OCH retroaktivt från någon gång under 2001... Nej det måste finnas en hake!

Sista utvägen...

... närmar sig med stormsteg. Jag är såååååååå nära att ge upp alla försök att få ett drägligt liv.

Jag har ett par halmstrån kvar.

Fungerar inte det heller orkar jag inte kämpa mer. Nej, jag ska inte ta livet av mig.

Jag ska börja leva livet! Hur? Jag börjar missköta mig. Skiter i allt vad räkningar heter. Festar upp pengarna. Så blir Kronofogden inkopplad och då får jag i alla fall kvar mer att leva på än vad jag har nu, upptäckte jag bland Tonys papper...

Det är frestande. Men Tony? Hur kändes det egentligen att leva så år efter år? Tja, eventuellt bättre än denna ständiga matransonering, öresräkning, detta icke-liv!

Tror att det...

... är dags att leta efter en sekreterare som kan uppdatera bloggen åt mig...

Så har jag då varit på...

... Hjärngympa hos Sjukgymnasten på Vuxenpsyk. Tja konstiga kombinationer kan det bli ibland. Hon undrade allt lite också varför jag inte fått tid hos terapeut...

I kassan fick jag undervisa sekreteraren lite om hur det fungerar med fakturor från landstinget och med läkararvode som betalas via apoteket. Så fick jag mitt frikort till slut.

Sjukgymnasten var trevlig. Vi kom överens om att ses några gånger så får vi se sen. Hon nämnde något om KBT-terapi, ångestgrupper mm. Saker som ska sätta igång i höst. På måndag ska vi kolla min balans. Inte för att jag förstår vad det har med allt att göra. Ok, hållningen hos depressiva är ofta en aning böjd. Jaså, det är inte alltid som det beror på Kronblom, tänkte jag.

För att vara sjukgymnast var hon oerhört duktig på att hitta de ömmaste punkterna i själen. Och hon läste mig hur bra som helst. Nu har jag fått läxa till på måndag: Gå ut varje dag. Inte röka vid datorn. Jag ska helst ha ätit åtminstone frukost när jag kommer dit.

Klarar jag läxan tro? (Sitter vid datorn och tände just en cigarett)

Hon ska prata med en kurator där. Det finns fonder att söka ur så att jag kan laga mina tänder: Yippie!

I morgon ska jag försöka ladda in bilder i datorn, om vi orkar...

Det ringde...

...en kvinna som pratade så attans snabbt att jag inte fattade nåt. Det var doktorn på Infektion, KSS. Jag blev iskall. Vi hade inte kommit överens om att hon skulle ringa. Vad är fel? Många prover tagna. Min tanke var att nu har jag säkert HIV också.

Men allt såg bra ut enligt rådande förhållanden. Inga tecken på andre infektioner av levern. Bra blodvärden.

Hon hade kollat upp om Crohn kontra Hepatit-behandling. Det ska inte var något problem. Ev kan jag komma att behöva ändra/öka Crohnmedicineringen.

Men så hittade hon ett lite större problem Psoriasisen... Det finns ju mediciner till det också. Hon undrade om jag brukar sola. Ja i Grekland gjorde jag det ;) sa jag. Nu fick jag en idé. Man kanske skulle kunna få genomgå behandlingen utomlands? Grekland? Annars har ju Landstinget avtal med nån Kanarieö får klimatvårdbehandling. Haha. Britt-Marie ska sluta med önsketänkanden!!!

Min Genotyp som det så fint heter har god prognos. 70% chans att bli frisk. Men det är ändå 30% risk att inte bli det. Inte tänka på det nu.

Jag har äntligen berättat för Lina. Inget hysch-pysch mer nu.

Så för att återgå till något annat jag klagat över jämt och ständigt. Det är ju så lätt att klaga men när det ändrar sig till det bättre glömmer jag att berätta. Sömnen! Säger jag så här kl 04:54 på morgonen, har blivit mycket bättre. Med rätt sömntabletter somnar jag snabbt och sover gott. Under förutsättning att jag inte går in på "Tonys" sida på FB strax innan. Hans foto däruppe i hörnet berör mig så mycket. Alltså att jag sitter här nu beror på 1: Slut på rätt sömntabletter 2: Kikade in på Tonys sida.

Nu är han gravsatt. Det gjorde vi i går. Bilder kommer i en uppdatering. Orkar inte tampas med min trötta dator nu.

Och idag börjar den psykiska gruppterapin med enskilt samtal med den sjukgymnast som ska leda det hela. Hjärnjympa?