Det ser mörkt ut

Jomenvisst ser det mörkt ut. Det är ju november. Årets värsta månad alla kategorier. I alla fall i Sverige. Försökte komma på vilken månad som var värst i Grekland. Den enda jag eventuellt skulle kunna nämna är typ mitten juli - mitten augusti...

Jag ska snart flytta. Och jag saknar en massa saker. Det blir spännande att se hur jag pusslar ihop ett hem. Så ska man ju inte tänka tillbaka. Gjort är gjort. Men det känns surt. Vasilis har ringt. Han har lämnat Kos, igen. OCH han har lämnat allt i vårt hem där. Ett fullt utrustat hem och här sitter jag utan kastrull. Alla sura pengar vi betalat för att få ihop det där hemmet. Och här sitter jag utan fönsterskrapa. Och utan pengar. Men bil har jag. Den var ju bra för att få med mig lite saker hem. Som t ex en rulle med hushållspapper. Ja ja. Jag var inte riktigt klartänkt de där dagarna på Kos. Men jag har i alla fall kvar hushållspapper än. Det var en stor rulle. Och bilen då. Ja den hade jag tänkt sälja. Men jag är ju sk gymnasieekonom. Det finns inte en chans i världen att jag ska kunna få till det till en i närheten av godkänd affär. Bara att få hit bilen och få den svensk kostade 10 000 kr. För att få köra den tillkom det diverse reparationer, men ok det hade ju behövt göras i vilket fall som helst. Nu har jag inte pengar till bensin. Men jag har bil i alla fall. Jippie.

Idag klarade jag av kapitel två hos doktorn. Hon hann ju inte med alla krämpor sist. Så lyckades jag förhandla i kassan. Jag tyckte inte att jag skulle behöva betala eftersom hon just inte hade hunnit med alla krämpor sist. Gymnasieekonomen segrade. Tilläggas bör att när jag kom hem hade det kommit en räkning från vårdcentralen avseende det uteblivna besöket. Den gången jag försov mig. Somliga straffar Gud direkt. Men gymnasieekonomen ska nog ta och skriva ett litet brev till landstinget så får vi se om jag sparar 125 kr där.

Så bidde det en diagnos till. En remiss till. Röntgen nästa. Förmodligen en artros (du fick rätt Ancie) som för tillfället är inflammerad. Och pga Kronblom alias Crohn får jag inte ta antiinflammatorisk medicin. Jaha. Men jag fick Citodon och sov gott sedan. Blodtrycket var på gränsen till för högt. Men doktorn tyckte att det inte var så konstigt med allt som är som det är med mig. Så det ska kollas igen när/om allt lugnat ner sig. Hjärtat slog i alla fall som det skulle. Så jag är inte hjärtlös i alla fall.

Blodlös är jag nog. De tappade mig på fyra stora rör med blod. Jag blir inte förvånad om Dr Maria ringer i morgon och har hittat nåt nytt spännande resultat. Nån liten sjukdom måste jag väl ha missat, eller?

Nej. Nu gäller det att bita ihop. Bita ihop och bli så bra som jag kan bli. Nummer ett på listan är att få ordning på sömnen. Fick nya sömntabletter idag. De förra fungerade inte så bra. Fast jag får nog vänta ut november och december. Jag längtar till sisådär mitten av januari när man märker att ljuset återvänder. Och fina dagar med blå atmosfär.

Jag skulle ha skrivit ner nåt mer men minns inte just nu. Eller så ids jag inte. Så det får bara bli en lite sorgsen avslutning:

Till Minne
av
Dick

Så full av kärlek
Så full av glädje
Så trogen
Så lekfull
Så underbart charmig

Men någon i omgivningen lurade i dig gift.

Dick, varför var du så nyfiken och godtrogen?

En vanlig dag i mitt liv

Numera känner jag mig inte så där jättedeprimerad. Inte ens i närheten av där jag var för sisådär fem - sex år sedan. Jag har lärt mig att handskas med den, depressionen alltså, ganska bra. Det kommer dagar när allt bara är hopplöst. Då låter jag det vara det. Jag har lärt mig att i morgon mår jag nog bättre igen. Men, tyvärr så gäller diagnosen kronisk depression fortfarande. Det förstår jag när jag "tittar på" hur en helt vanlig dag ser ut.

Om jag har lyckats somna tills dess vill jag gärna gå upp vid nio-tiden. Det gäller ju att ta vara på dagsljuset.

Punkt nr ett är att dricka två stora muggar kaffe. Under tiden sitter jag vid datorn och lägger patiens. Med avbrott för toabesöken då förstås. Det är mina inflammerade tarmar som ska jobba lite. Sjukdomen heter så vackert så: Morbus Crohn. Jag brukar kalla den för Kronblom. (Är det därför jag gillar att ligga på soffan?)

Alltså, under ett par, tre timmar är det kaffe, patiens och Kronblom som gäller. Här gäller det inte att börja fundera på vad jag vill, kan, ska, måste, bör göra under dagen. Då blir jag stressad och tja, stressad. Nej, bort med de tankarna. Dagssysslan får jag ta tag i sedan, vad det nu blir. Ofta ingenting.

Så är morgonproceduren över. Nu gäller det att tänka på nuet. Vad kan, vill, orkar och/eller måste jag göra? Tänk i smått! Tänk NU! Inte tänka framåt. Där finns det alldeles för många måsten. Oro. Ekonomiproblem. Var? När? Hur? Nej, bort med dem tankarna. Jag får inte heller tänka bakåt. På vad jag lämnat. Förlorat. Vad jag saknar. Det gör ont och jag blir ledsen. Nej, bort med dem tankarna också.

Så tar jag tag i dagens projekt som kanske inte blir nåt... Eller, jag kanske diskar. Eller sopar. Just nu har jag några måsten. Ska jag klara dem idag? Det är tre fax som ska skickas. De har väntat en vecka eller två på att komma iväg. Det som det är minst bråttom med är enklast. "Bara" att skriva och skicka. Fax nr två blir en tuff utmaning. Skriva, printa, underteckna, scanna och skicka. Pust och stön. Också trean då. Det som är mest bråttom (nämner jag som nr tre). Problemet där är att jag måste hitta ett faxnr... Också har jag papper. Som ska in i pärm. Men de måste ju hålslås också.

Hur i hela friden har jag klarat av att jobba med administration och redovisning i hela mitt arbetsliv? Och effektiv var jag också. Kanske för effektiv? Är det det priset jag betalar nu?

Det skulle vara skönt och nyttigt att gå ut på en promenad. Men då måste jag ju ta på mig andra kläder. Nej, det får vara.

Någon gång lååååååååångt fram på dan kommer jag underfund med att jag behöver äta. Magen säger ifrån. Vid det laget upptäcker jag, oftast, att jag är väldigt hungrig. Äter mycket. Äter fort. Kronblom blir topp tunnor rasande.

Ja, jag förstår att depressionen är kvar. Men, genom att leva i Nuet och acceptera att jag bara kan ta små små steg så mår jag ganska bra.

Detta funderade jag på i natt när jag inte kunde sova. Ja klockan är nu 12:18 pip och jag har inte sovit än. På måndag ska jag träffa Farbror Doktorn så natten till tisdag får jag nog sova. I alla fall fyra timmar...

Nu är det spännande. Vad blir det nu? Fax? Tidsfördriv vid datorn? Sängen?

Dagens citat:

'När dina vänner börjar smickra dig för att du ser ung ut är det ett säkert tecken på att du börjar bli gammal.'
Mark Twain