Det ser mörkt ut

Jomenvisst ser det mörkt ut. Det är ju november. Årets värsta månad alla kategorier. I alla fall i Sverige. Försökte komma på vilken månad som var värst i Grekland. Den enda jag eventuellt skulle kunna nämna är typ mitten juli - mitten augusti...

Jag ska snart flytta. Och jag saknar en massa saker. Det blir spännande att se hur jag pusslar ihop ett hem. Så ska man ju inte tänka tillbaka. Gjort är gjort. Men det känns surt. Vasilis har ringt. Han har lämnat Kos, igen. OCH han har lämnat allt i vårt hem där. Ett fullt utrustat hem och här sitter jag utan kastrull. Alla sura pengar vi betalat för att få ihop det där hemmet. Och här sitter jag utan fönsterskrapa. Och utan pengar. Men bil har jag. Den var ju bra för att få med mig lite saker hem. Som t ex en rulle med hushållspapper. Ja ja. Jag var inte riktigt klartänkt de där dagarna på Kos. Men jag har i alla fall kvar hushållspapper än. Det var en stor rulle. Och bilen då. Ja den hade jag tänkt sälja. Men jag är ju sk gymnasieekonom. Det finns inte en chans i världen att jag ska kunna få till det till en i närheten av godkänd affär. Bara att få hit bilen och få den svensk kostade 10 000 kr. För att få köra den tillkom det diverse reparationer, men ok det hade ju behövt göras i vilket fall som helst. Nu har jag inte pengar till bensin. Men jag har bil i alla fall. Jippie.

Idag klarade jag av kapitel två hos doktorn. Hon hann ju inte med alla krämpor sist. Så lyckades jag förhandla i kassan. Jag tyckte inte att jag skulle behöva betala eftersom hon just inte hade hunnit med alla krämpor sist. Gymnasieekonomen segrade. Tilläggas bör att när jag kom hem hade det kommit en räkning från vårdcentralen avseende det uteblivna besöket. Den gången jag försov mig. Somliga straffar Gud direkt. Men gymnasieekonomen ska nog ta och skriva ett litet brev till landstinget så får vi se om jag sparar 125 kr där.

Så bidde det en diagnos till. En remiss till. Röntgen nästa. Förmodligen en artros (du fick rätt Ancie) som för tillfället är inflammerad. Och pga Kronblom alias Crohn får jag inte ta antiinflammatorisk medicin. Jaha. Men jag fick Citodon och sov gott sedan. Blodtrycket var på gränsen till för högt. Men doktorn tyckte att det inte var så konstigt med allt som är som det är med mig. Så det ska kollas igen när/om allt lugnat ner sig. Hjärtat slog i alla fall som det skulle. Så jag är inte hjärtlös i alla fall.

Blodlös är jag nog. De tappade mig på fyra stora rör med blod. Jag blir inte förvånad om Dr Maria ringer i morgon och har hittat nåt nytt spännande resultat. Nån liten sjukdom måste jag väl ha missat, eller?

Nej. Nu gäller det att bita ihop. Bita ihop och bli så bra som jag kan bli. Nummer ett på listan är att få ordning på sömnen. Fick nya sömntabletter idag. De förra fungerade inte så bra. Fast jag får nog vänta ut november och december. Jag längtar till sisådär mitten av januari när man märker att ljuset återvänder. Och fina dagar med blå atmosfär.

Jag skulle ha skrivit ner nåt mer men minns inte just nu. Eller så ids jag inte. Så det får bara bli en lite sorgsen avslutning:

Till Minne
av
Dick

Så full av kärlek
Så full av glädje
Så trogen
Så lekfull
Så underbart charmig

Men någon i omgivningen lurade i dig gift.

Dick, varför var du så nyfiken och godtrogen?

Från "Kopela" till Fruntimmer

Vaknade i morses väldigt nöjd. För första gången på evigheter har jag sovit som en normal människa. Igår kväll var jag så trött att jag inte orkade sitta upp, gick och la mig och somnade!

Kan det bero på att jag, också för första gången på evigheter, var lite social igår kväll. Jag åkte med Ancie till Skövde för att delta i Blodcancerföreningens 5-årsjubileum. Där roades vi av det lilla fruntimret, Gunilla Dahgren. Trevlig kväll med god smörgås och tårta. Ancie fick som vanligt skämmas lite över mig. Jag har ju så svårt att stå emot något som är gratis. Kyrkråttor får ju se till att norpa åt sig det de kommer åt. På vägen Kos - Lidköping så fanns det ju både tandpetare och våtservetter. Igår kväll var servetterna för fina att användas. Fick med mig fyra hem. 

Solen skiner och jag borde gå ut. Jag borde också åka och ombesiktiga bilen. Vi får se. Så var det ju de där faxen oxå... Ja ja.

I början av december blir det flytt igen. Sista flytten? Sedan slutet av april har jag packat bilen tre gånger. Hoppas att den fjärde blir den sista på länge. Inte för att jag har så mycket att packa, de flesta av mina ägodelar är ju kvar på Kos,  men ändå. Att veta var jag bor är ju inte så dumt.

På torsdag är det rättegång. På Kos. Och här sitter jag. Inkallad som vittne. Men de har ju inte svarat på mina fax? 

den 5 maj 2002 kl 14:46

1991. December 1991. Var det då det började? Eländet. Arbetade på PLM med papper, siffror och dator. Helt övertygad om detta var helt rätt mig. Sitta för mig själv och pula. Trots detta kämpade jag mig till studieledighet en månad. För att gå en reseledarutbildning. Nu var det ju inte så att jag ville bli reseledare. Såvida jag inte kunde jobba som typ platsansvarig och sitta vid skrivbordet och pula med papper och siffror. Det var jag ju bra på. Men människor. Fy, det kan jag inte hantera.

I november det året gick flyget till Grekland, Athen sedan vidare med buss till det stora hotellet i Vouliagmeni. Här skulle jag tillbringa en månad och komma underfund med om jag trivdes i Grekland även under "normala" förhållanden. Jag menar, utan att det var semester. Nu var det studier som gällde. Även om jag inte skulle bli reseledare ingick många intressanta ämnen i utbildningen.

Vi hade i alla fall inte tur med vädret… Sämsta decemberväder på decennier enligt greker. Men det säger de ju alltid. Så här varmt/kallt/blåsigt/snöigt/regnigt osv har det aldrig varit tidigare. Vi ska alla tro att vi varit med om något speciellt. De är omtänksamma de där grekerna.

Nu tillbaka till november 1991 igen. Första morgonen. Samling i det stora källarrummet där på det stora hotellet där i lilla Vouliagmeni. Tillsammans inklusive lärare är vi närmare 100 personer. Var och en ska ställa sig upp och säga några ord om sig själv. Det beslutas att vi ska gå i turordning. Den turordning som utav en händelse valdes innebar att jag raskt insåg att jag skulle få vänta till näst sist. Av 100 personer. Helt övertygad om att inte göra det. Det var helt ok om vi inte ville, sa de. En tjej vägrade att säga något. Skönt tänkte jag, då blir jag inte ensam. Sedan var det min tur och jag ställer mig upp och berättar bl a att jag eventuellt efter några år, när Lina vuxit upp, skulle vilja arbeta som reseledare. RIDÅ.

Helan högen samlad på hotelltrappan

December 1991

Snart morgon igen

Tiden (tja om den nu finns...) går så fort. Idag var jag med och hämtade Erland från skolan/fritids. Det var ju inte länge sedan Lina gick där. Sedan kalasade vi på äpplekaka, mumsigt. Skojiga barnbarn har jag. Erland ville bara ha "brödet". Pascal ville bara ha vaniljsåsen...

Det är så härligt att få de här stunderna med barnen. Och i morgon kommer Erland hit efter skolan. Fröken Lina ska på skolutflykt till Göteborg.

Jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Trött är jag men men...

Nu pinar jag mig med att höra på musik. Men det kanska är bra det med. Jag släpper masken lite och låter min längtan och saknad komma fram. Det är väl en process jag måste igenom. Känner mig också ganska redo för lite terapi. Men då måste jag först ta mig till vårdcentral... Det räcker att jag läser om våld så går det rysningar genom mig och jag kommer ihåg att jag inte ska sakna honom i alla fall...

Så kanske jag blir bötfälld pga honom också. Vad vet jag. Snart är rättegången. Jag har inga pengar så att jag kan åka dit och vittna. Mina fax har grekiska domstolen inte svarat på. Jag väljer att tolka det som att det är okej.

Dagens citat:

'Varför ta efter en annan människa när man är en själv.'
Martin Mull

Aktuella kommentarer till 4 maj 2002

Vem var Big Brother Jacob? Det där om tiden tål nog att funderas över lite... Det är ju över sex år sedan jag skrev det. Mycket har hänt och det har jag haft tid till.

Idag har jag varit och hämtat tvätt i tvättstugan, före kl fem. Nej, det är inte samma tvätt som då! Vissa saker kanske tvättades även då dock.

"Bostadslös" som jag är saknar jag tvättstuga. Än tvättar jag hos Linas farföräldrar än tvättar jag hos Lina.

Jag hamnade aldrig där vid havet öster om Aten. Det bidde det gamla invanda Kos. Tillfälligt besök var det tänkt som. För vidareflytt till Aten. Men jag blev kvar, i sex år.

Och det var rätt att flytta!

Jag saknade familjen, allihop och allra mest Lina och barnbarnen. Men med facit i hand mår jag nu tack vare mina år i Grekland mycket bättre!

Så är jag då tillbaka i Lidköping. Sitter i en stuga på landet med min dator. Jag som drömde om
en stuga i Grekland, uppe på berget, med utsikt över havet och med min dator. Och en åsna inte att förglömma.

Det får förbli drömmar.

Nu måste jag först och främst ta små steg framåt i mitt nya liv. Jag får inte falla tillbaka till
den 4 maj 2002!

Och här bor jag nu

Dagens citat:

'Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise'
John Steinbeck