Borde gå och lägga mig

... men jag vet inte vad som håller mig kvar. Det är inte sömnproblemet. Peppar, peppar ta i trä, men numera sover jag. Och Ancie: En natt sov jag välbehövliga 13 timmar! Sedan dess har soveriet fungerat bra om än med hjälp på traven av sömntabletter.

Speciellt pigg blir jag inte ändå tyvärr. I kväll var utekväll inplanerad sedan länge. Har inte varit ute och roat mig sedan vi var på Faros på Kos i augusti. Tyvärr så finns det ingenting för mormödrar här i Lidköping. Ancie och jag hade tänkt trotsa detta ikväll. Scotts på Harrys måste väl ändå locka blandad publik. Men åldersgränsen var 18. Inte speciellt lockande och vi var trötta så det bidde inget. Får hoppas och tro att det blir fler tillfällen att höra superidolerna som började sin bana med att repa i Annas och Nils garage. De var de inte så gamla då, grabbarna i "pojkbandet". Tänka sig vilken släkt man hamnat i. "Jag känner Lassie..."

Nu är juldagarna öv er. Det tycker jag är skönt. När mamma dog tog julglädjen slut. Har inte riktigt lyckats hitta tillbaka. Det blir ju inte enklare av att jag inte har råd att unna varken mina nära och kära, eller mig själv något. I år har jag inte ens köpt en köttbulle. Åt julmat hos Lina på julafton. Igår hade jag lite köttkrafs i frysen. Idag hade jag ett par fiskbitar i frysen. Hå hå jaja. Skulle va gott med lite skinka och sillsallad.

Jag får väl fira jul i januari när jag får två månaders bostadstillägg...

Kommer osökt att tänka på förra julen. Den var bra!!! Jag hade fixat julskinka, Sillsallad, Svenska Köttbullar, Jansons Frestelse och Lamm med potatis i ugnen. Så på det födelsedagstårta. På juldagen var vi i Pyli, på Margarita. Där var det minnsann inte bara artonåringar. Där var t o m små barn och morfarsfar... En ryska där tyckte det var så underbart att se ett par som tyckte så mycket om varandra. Det paret var jag och Vasilis. Och visst tycker vi mycket om varandra men om inte om fanns vore det bra.

Tillbaks till verkligheten:

Tur att det finns gratissaker. Eller hur Ancie? Efter att ha kämpat med två utslitna mobiltelefoner har jag nu blivit med TVÅ nya. Så kan det gå när mobiltelefonbolagen konkurrerar. Det bästa av allt är att det nog har gjort en miss? Både telefonerna är olåsta. Dvs jag kan sätta in vilket simkort jag vill. Det kan man kalla bra tycker jag. Slipper jag kostnaden för upplåsning när jag så småningom ska till Grekland och använda mitt grekiska kort.

Nej, kanske att jag ska försöka krypa till madrass så sakteliga så får vi se hur länge det dröjer till nästa svammel.

Dagens historielektion:

27 december

Den 27 december 1983, utbröt en brand i en transformatorstation i Enköping och gjorde att mer än sju miljoner svenskar blev strömlösa i över fyra timmar och cirka 65% av Sveriges elberoende hushåll slogs ut och det var södra och mellersta Sverige som blev hårdast drabbat. Systemen var så konstruerade att de hängde ihop, kopplades om, överbelastades och slogs helt ut. Det tog lång tid att återstarta kärnkraftverken som automatstoppades, så dessa var inte i drift förrän c:a nio timmar senare.

Celebrity Morph by MyHeritage

MyHeritage: Släktträd - Släktforskning - Kändis

Ännu en månad

Idag är det "lön". Och återigen blev jag lika fattig. Dj..la Försäkringskassan. Ännu en månad utan bostadstillägg. Tror de att man inte har behov av det eller?

God Jul

Fel startända

Apropå Nystart så har jag nog haft fel startända när det gäller att få struktur på det dagliga livet.

Var inställd på att först och främst få ordning på sömnen. En vecka i Britt-Maries liv ser i stora drag ut så här:

En natt helt utan sömn
Fyra nätter, somnar på morgonkvisten, sömnen vill inte infinna sig
Tre nätter, somnar på morgonkvisten, strejk, ingen idé att försöka sova
En natt, somnar vid hyfsad tid sisådär 12 - 01. Vaknar 05.30 (pip) kan inte somna om

Dagarna förflyter sedan i trötthetens tecken. Jag vill vara uppe och ta vara på de få ljusa timmarna. Inget vettigt blir gjort. Ideligen blir det lite vila på soffan eller i sängen, förlåt säng har jag ju ingen :) . På madrassen ska det vara.

Så nu får jag ge upp detta. Sömnstartpunkten alltså. Nu får jag ........ Oooo där var jag lite energisk och optimistisk och tänkte skriva nåt klokt. Nöjer mig med att skriva att jag ska försöka få till en annan utgångspunkt. Då kanske det löser sig med sömnen också.

Ha ha ha :) :) :) . Inte undra på att Google-annonserna handlar om sömn. Den dan de hänvisar till aktiva fritidsintressen ska jag fira!

Nu ska jag snart ta en promenad till Apoteket för att hämta sömntabletter... ridå. Men ok jag går i alla fall inte och vilar, varken på soffa eller madrass.

Dagens citat
Det spelar ingen roll hur långsamt du går, så länge du inte stannar.

Källa: Konfucius

och och

jag får inte in länk eller nåt... Men sången är fin. Kolla min sida på Facebook

Denna dag - 11 dec

Tja det var för två år sedan... Vi skulle ha gift oss sommaren 2007. Men men men...

Jag har tidigare sagt, tänkt och skrivit här att Vasilis har Borderline. Det är/var min egen amatörpsykiatriska diagnos. Det kanske ändå stämmer men jag har kommit fram till något annat.

Ja, jag har massor med tid. Och massor med tankar snurrar i mitt huvud, ständigt. Vi var så lyckliga då, 11 dec 2006. Vad hände? Ja, det har jag funderat över. Vi älskade varandra. Vi älskar fortfarande varandra.

Några dagar före jul 2006 blev Vasilis inlagd på sjukhus. Han hade väldigt ont i magen. Läkarna skrämde upp honom. Allvarlig sjukdom.

I Grekland är det så att remisser inte skickas. Du måste själv ta kontakt med vart det nu är du behöver vända dig. Vasilis sköt på detta.

NU! har jag lagt ihop 1+1... Han måste ha fått lugnande tabletter utskrivna redan då. Av läkaren på sjukhuset. Han måste ha skött det "ganska" bra i början. Jag fattade ju bara inte vad det var som hände. Han var så förändrad. Ibland. Otrevlig. Hotande. Var det jag som gjorde fel? Sa jag fel? Språkproblem?

Dj...la droger! Dj...la läkare som skriver ut!

Det finns en sång som jag pinar mig med i bilen. Bäst jag inte åker bil. Hittade den på You Tube. Hur får jag hit den?

Texten, på grekiska. Jag är inte poet. Och grekiskan är ett mycket rikt språk. Det går bara inte att översätta. Handlingen är ett avsked. En älskad person ska dö.

Vasilis är ska inte dö. Trots att överläkaren på medicin på Kos sjukhus gav honom den diagnosen. Efter utredning i Aten: Sår på tolvfingertarmen.

Vasilis skräck och oro fick honom till att ta till den lösning han kände till från sitt förflutna. Han lyckades länge och väl att få läkarna med sig. I slutändan: Sitter jag här. Och han i Thiva...

Και Βασίλη
Μόνο για σένα! ¨Οπος σ'ούπα για πάντα μαζί σ0υ και σ'αγαπάω

Denna dag - 10 dec

Gick upp förhållandevis tidigt. Med tanke på när jag somnade. Drack mitt kaffe. Det börjar snöa. Ingen bilåkning med sommardäck. Britt-Marie går och lägger sig.

Går upp. Håglös. Uttråkad. Har massor att fixa här. "Orkar" inte.

MEN! Vad händer? Britt-Marie går ut på promenad. En liten lagom en. Hälskav och fotkläm i "nya" skorna. Men visst var det bra?

Sen blir det slappt igen och lite madrassläge oxå. Men jag har varit på promenix. Måste ju prestera nåt nu när Ancie är så duktig!

Tänk om jag skulle härma Ancie lite till? Kanske engagera mig i Kronblomföreningen?

Några rader

Sedan i söndags bor jag i lägenheten. Det känns bra även om mycket saknas såsom sådana bagateller som en säng. Jag har madrass på golvet och det är ok. Bara lite problem med mina artros-knän. Om det nu är artros. Har inte hört av läkaren än. Väntar på röntgenresultatet. Jag har inte varit så lätt att få tag i. Telefonen flyttade ju en vecka före mig...

Så nu är jag hemma då? Det ska bli bra. Jag har ju inte haft något hem, i alla fall som känts som hemma, sedan i april när jag lämnade hemmet hastigt och olustigt.

Jag har för mycket pengar på mitt bankkonto! Vilket hemskt problem för en fattiglapp. För att överleva till 19 dec tackade jag ja till erbjudande om ett DYRT lån. Idag skulle jag kolla hur mycket jag förbrukat av detta. Och som sagt så upptäckte jag att jag hade för mycket pengar. Ringde och beskyllde stackars Ancie för att ha gjort fel. Hon skulle skicka pengar till Tony så hade hon skickat de till mig. Men, hon var oskyldig.

Tja, det är väl bara att tacka och ta emot. 2000 kr anonym insättare. Tackar, tackar. HiHiHi. Nu slog det mig! Står det inte att min blogg är värd 2000 nånting. Är det nån som köpt den, med rabatt?

Nu ska jag försöka sova...

Attans också!

Jag hade tänkt sätta in ett fint kort här. Så laddade jag in i datorn och det påtänkta fotot var av sämre kvalitet så att säga.

Vi struntade i flyttbestyr idag och åkte in till stan och tittade på julskyltning och tomteparad mm. Det var skönt att se lite folk omkring sig.

Synd bara att det slutade lite trist. Erland som ju är så full av spring i benen lyckades igen. Hoppandes och skuttandes och allt vad han nu gjorde på trottoaren så slog han i Pascals huvud med munnen. Lite blod i tandköttet och en av de nya framtänderna är lite lös... Så i kväll blev det bara till att äta mjukt och i morgon tandläkarbesök.

I morgon (läs idag) flyttar min telefon. Ha ha den flyttar först. Får se när jag kommer efter? Hoppas i alla fall att jag är inflyttad innan bredbandet som skulle ta ca åtta dagar. Vad skönt för alla evetuella läsare! Nu slipper ni höra mitt klagande på ett tag ;) .

Åter till fotot. Vi hälsade på Tomten i stallet på Limtorget. Mormor lyckades helt ovetandes göra intryck på Tomten. Han föste undan övriga besökare så att Mormor fick fotograferat barn och åsna och Tomte. Men som sagt. Det blev inget bra :( .

Ni får hålla till godo med en Bock i stället:



Oh Så Skönt, november är slut!



Dagens Historielektion

1 december

Den 1 december 1856, invigs de första svenska allmänna järnvägarna med lokomotivdrift mellan Göteborg och Jonsered, samt Malmö och Lund.
Men innan dess fanns privata järnvägar och enklare gruvbanor med spår av trä redan på 1700-talet eller tidigare, men den första dokumenterade järnvägen ovan jord anlades 1798 i Höganäs mellan kolgruvorna och hamnen. Den banan hade ursprungligen träräls och vagnarna drogs av hästar.

Kommentar till Maj 2002

Så har jag avslutat återblickarna från maj 2002.

Är jag på väg tillbaka?

den 25 maj 2002 kl 18:40

Ja. Jag börjar som jag slutade sist. Jag är så trött... Jag är så orolig... Jag är så rädd... Jag är så ledsen... Vill bara gråta. Svårt att andas, eller snare, trögt. Jag äter piller för att bli pigg och glad. Jag äter piller som ska ordna till mitt psyke. Jag äter piller som ska lugna ner mej. Jag äter piller för att kunna sova. JAG BEHÖVER FLER PILLER!!!! Men för vadå? Hjälper pillren? Hur trött, orolig, rädd, ledsen skulle jag vara utan dem?

Jag och mina vänner försöker lösa våra problem. Men vi orkar inte. Vart ska vi börja? Var är ändan nånstans? Till garnnystanet. Så att vi kan få ihop ett något så när sammanhängande nystan igen.

Jag vill ge mig av. Bort. Bort. Men det är så mycket att ordna. Klarar inte det. Kan inte tänka. Orkar inte. Orkar inget. Bara några timmar mitt på dan. I bästa fall. Men om jag gör det? Ger mig av alltså. Bara sådär. Lämnar allt. Tar mina väskor och går. Struntar i resten. Andra gör ju så. Om jag nu är galen. Varför är jag inte tillräckligt galen för att göra detta?

Har alltid trott att jag varit så stark. Klarat allt själv. Sällan eller aldrig bett om hjälp. Nu är jag som ett barn. Eller har jag blivit åldring?

Tankarna snurrar. Som en virvelvind. Jag mår illa. Jag vill gråta...

den 19 maj 2002 kl 12:45

Jag brukar inte ljuga. Jag kan inte ljuga, oftast. Men nu har jag gjort det. Här. Här där jag bara velat säga den verkliga sanningen. Jag påstod att jag inte kunde bli sårad längre. Det stämde inte. Är väldigt ledsen på en person. Mitt förtroende för människorna har fått sig ännu en smäll. Hur dum ska jag bli innan jag fattar att jag inte ska tro på något? Eller lita på någon.

Övertalade mig själv och mina vänner att gå ut och roa mej i fredags. Det var trevligt. Mådde gott av att se människor igen. På Skutan var det extra trevligt. Så bra att jag inte gick hem när Ancie gick. Tyckte nog att när jag nu kommit hit ska jag minsann stanna ute lite till. Det var inte bra. Ensam på Skutan. Mindes varför jag undvek att gå ut på kvällarna i Athen. Alla har sällskap. De flesta en partner att hålla om. Men jag är ensam... Det gör ont. Tårarna kommer. Här och nu. Fruktansvärd dag igår. Och sedan den här personens "svek" dessutom. Jag är så trött...

Isolering

I morgon är det en vecka sedan jag var i stan. I torsdags var jag hos Lina lite. För övrigt jag suttit här i stugan. Vill helst fördriva dagarna fram till 19 dec i sängen. Men det går ju inte. Jag tror att jag har gjort ett stort misstag...

Enligt soc har jag gott om pengar och borde ha lämnat bilen på Kos. De pengarna jag skulle ha sparat på det skulle jag ha köpt möbler för. Så har hon mage att fråga om jag inte kan hämta hit grejerna från Kos. Hur? Med vilka pengar?

I morgon måste jag i alla fall handla. Det blir till att fundera, fundera och sen fundera lite till. Vad måste jag köpa? Jag har ju så gott om pengar... Måste jag ha kaffe? Måste jag ha bröd? Kanske att jag struntar i maten och köper en whiskey och har roligt en stund. Eller så kommer gråten. Vore skönt det också.

Varför lyssnade jag på alla? Som tyckte att jag skulle flytta hit.

Har lagt till ett nytt bildspel idag. Hösten 2007. September till november. Noterar att det inte finns några bilder från november. Det var då det som var skakigt blev värre. Det var då folk började undra om jag inte skulle flytta. I alla fall för en tid. Jag vägrade, visste att jag inte skulle klara det.

Det blir nog bättre till våren.

25 November International Day for the Elimination of Violence Against Women

Tjaa

Så kom droppen.
Droppen som fick bägaren att rinna över.

Orkar jag mer?

Det ser mörkt ut

Jomenvisst ser det mörkt ut. Det är ju november. Årets värsta månad alla kategorier. I alla fall i Sverige. Försökte komma på vilken månad som var värst i Grekland. Den enda jag eventuellt skulle kunna nämna är typ mitten juli - mitten augusti...

Jag ska snart flytta. Och jag saknar en massa saker. Det blir spännande att se hur jag pusslar ihop ett hem. Så ska man ju inte tänka tillbaka. Gjort är gjort. Men det känns surt. Vasilis har ringt. Han har lämnat Kos, igen. OCH han har lämnat allt i vårt hem där. Ett fullt utrustat hem och här sitter jag utan kastrull. Alla sura pengar vi betalat för att få ihop det där hemmet. Och här sitter jag utan fönsterskrapa. Och utan pengar. Men bil har jag. Den var ju bra för att få med mig lite saker hem. Som t ex en rulle med hushållspapper. Ja ja. Jag var inte riktigt klartänkt de där dagarna på Kos. Men jag har i alla fall kvar hushållspapper än. Det var en stor rulle. Och bilen då. Ja den hade jag tänkt sälja. Men jag är ju sk gymnasieekonom. Det finns inte en chans i världen att jag ska kunna få till det till en i närheten av godkänd affär. Bara att få hit bilen och få den svensk kostade 10 000 kr. För att få köra den tillkom det diverse reparationer, men ok det hade ju behövt göras i vilket fall som helst. Nu har jag inte pengar till bensin. Men jag har bil i alla fall. Jippie.

Idag klarade jag av kapitel två hos doktorn. Hon hann ju inte med alla krämpor sist. Så lyckades jag förhandla i kassan. Jag tyckte inte att jag skulle behöva betala eftersom hon just inte hade hunnit med alla krämpor sist. Gymnasieekonomen segrade. Tilläggas bör att när jag kom hem hade det kommit en räkning från vårdcentralen avseende det uteblivna besöket. Den gången jag försov mig. Somliga straffar Gud direkt. Men gymnasieekonomen ska nog ta och skriva ett litet brev till landstinget så får vi se om jag sparar 125 kr där.

Så bidde det en diagnos till. En remiss till. Röntgen nästa. Förmodligen en artros (du fick rätt Ancie) som för tillfället är inflammerad. Och pga Kronblom alias Crohn får jag inte ta antiinflammatorisk medicin. Jaha. Men jag fick Citodon och sov gott sedan. Blodtrycket var på gränsen till för högt. Men doktorn tyckte att det inte var så konstigt med allt som är som det är med mig. Så det ska kollas igen när/om allt lugnat ner sig. Hjärtat slog i alla fall som det skulle. Så jag är inte hjärtlös i alla fall.

Blodlös är jag nog. De tappade mig på fyra stora rör med blod. Jag blir inte förvånad om Dr Maria ringer i morgon och har hittat nåt nytt spännande resultat. Nån liten sjukdom måste jag väl ha missat, eller?

Nej. Nu gäller det att bita ihop. Bita ihop och bli så bra som jag kan bli. Nummer ett på listan är att få ordning på sömnen. Fick nya sömntabletter idag. De förra fungerade inte så bra. Fast jag får nog vänta ut november och december. Jag längtar till sisådär mitten av januari när man märker att ljuset återvänder. Och fina dagar med blå atmosfär.

Jag skulle ha skrivit ner nåt mer men minns inte just nu. Eller så ids jag inte. Så det får bara bli en lite sorgsen avslutning:

Till Minne
av
Dick

Så full av kärlek
Så full av glädje
Så trogen
Så lekfull
Så underbart charmig

Men någon i omgivningen lurade i dig gift.

Dick, varför var du så nyfiken och godtrogen?

Knyckt från Ancie

Broder Tony. Ha det bäst!

En dag i sängen

Igår var jag äntligen hos läkare. Fick lite mediciner för närmaste tiden. Hon konstaterade bara att jag behövde specialistvård. Skickar remisser hitan och ditan. Blodprover skulle jag ta. Men det glömde jag. Eller, jag vet inte hur det funkar här i Sverige längre.

Med hjälp av sömntablett gick jag och lade mig tidigt och sov tre-fyra timmar. Så började vridandet och vändandet igen. Upp på morgonen, upptäcker att jag är fruktansvärt yr, snubblar omkring och hjärtat slår. Kollar blodtrycket, inte bra. Är redo att ringa sjukhuset men lägger mig i stället. Nu är det nog ok tror jag. Bara lite tryck kvar i bröstet. Blodtrycket ok.

Jag som hade tänkt vara social idag och ringa syster för att höra om vi skulle se på TV ihop. Nu orkar jag inte. Ska nog sova snart igen.

I morgon är en annan dag.

 Dagens historielektion

Den 8 november 1520, ägde Stockholms blodbad rum på Stortorget i Gamla Stan. På Kristian II:s order miste 94 personer huvudet, däribland Gustav Vasas far och många av hans släktingar. Adelsmännen blir halshuggna, för det är ett adligt privilegium, emedan övriga hängs i den höga galge som står på torget och en del blir upphängda med stövlar och sporrar på, så som de kommit inridande i staden. I flera dagar får de döda kropparna ligga kvar på torget och först på lördagen tänds ett stort bål på Södermalm, dit man släpar de dödas kroppar för att brännas. Sten Sture d.y. har varit död och begravd i ett halvår, men nu låter Kristian gräva upp hans kropp för att brännas med de andra motståndarna.

Kan jag ha varit med där i ett tidigare liv? Därför jag haft en sån dag idag? :)

Och varför i hela friden får jag inte till det med layouten????????????

SVBK - Sveda Värk o Bränn Kärring

Min huds protester mot att bo i Sverige. Klagade på fuktiga vintrar i Grekland... 

Önskelista:

• Sol
• Luftfuktare
• Cortison

Snart ser jag ut som Odjuret igen.

Dagens historialektion:

Den 5 november 1810, adopteras Jean Baptiste Bernadotte av kung Karl XIII och får det mer svenskklingande namnet Karl Johan. Jean hade redan den 21 augusti 1810, vid riksdagen i Örebro blivit vald till svensk tronföljare och utsedd som chef för den svenska krigsmakten den 25 september samma år. 

Födelsedagskalas x 2

I söndags firade Lina och Pascal sina födelsedagar. Lina räknar neråt och Pascal samlar på år.

Detta kalas har Pascal pratat om i evigheter. När jag kom hit i somras var nåt av det första han sa till mig: Du får komma på mitt kalas! Lina berättade då att han planerat sedan i våras någon gång. 

De flesta var välkomna på hans kalas. Inte alla dock. Vi var på Sommarland i Skara. Vi väntade på tåget för att göra en rundtur på området. Vi var inte ensamma. Bland många andra var det en liten söt flicka i Pascals storlek. Hon lekte med kedjorna i vänteområdet. Det störde tydligen Pascal. Kanske att han också ville leka som hon men inte vågade? Hur som helst så spänner den lille pojken ögonen i den lilla flickan och utbrister: Du får inte komma på mitt kalas! 

Pascal kalasade ordentligt. Först var det dagiskompisar i halloweenmiljö, sedan kom släkten då borde det bli lugnare. Men, men det är livliga barnbarn jag har...

Nya lakan och täcken måste ju invigas:

Foto: Sofi Lind

Tårtdags. Pojken ser fram emot att blåsa ut ljusen. Men då sätter gästerna igång och ska sjunga!

Kommentator: Viktor Lilliesköld

Det var en stor dag för Pascal. De flesta gästerna åkte hem samtidigt. Den lille pojken sitter i fönstret och tittar på alla bilar. Jag ser hur förundrad han är och säger: Tänk, att det kom så många. Han tittar bara allvarligt på mig och nickar och fortsätter att titta på "trafikkaoset" som han orsakat.