Så var ...

... det avklarat. Punktuationen av levern. Det är nog först nu jag förstår hur mycket detta har bekymrat mig sedan i maj. Jag har nog tagit till min vanliga strutshållning.

Nu känns det som om en stor tyngd fallit av mina axlar.

Och jag skämdes allt lite när det var klart. Först var jag fånig och var nervös. Sen var jag fåning och var rädd. Sen var jag rädd att det skulle göra ont. Trots att det inte gjorde speciellt ont reagerade jag sedan reflexmässigt och ryckte till när hon var på väg in i levern. DET FÅR MAN INTE GÖRA. Det blev till att bara koncentrera sig på att ligga still, lyssnandes på en sköterska som sa åt mig att föreställa mig juldagen, min födelsedag, när jag tar en promenad i snön. Berättade sedan för henne vad jag tycker om snö...

Detta var i alla fall inget att vara rädd för! Det vet jag nu.

Puuuuuuuuuuuuuust

Svar kommer om 2 - 4 veckor.