Vill inte riskera något...

... men måste bara berätta lite hur jag mår nu.

Risken med att berätta är att det blir bakslag. Har hänt förr. Jaja jag måste få vara lite negativ!

Hur mår jag då? Först och allra främst så har sömnen fungerat ett tag nu, typ en vecka. Fantastiskt! Det är så skönt att gå och lägga sig, läsa lite, släcka lampan och sedan somna ganska snart. WOW!!!!

Jag kom på några knep. Det första var andningen. Tidigare har jag väl försökt triviala saker såsom att räkna får. Det är bara det att mina får vägrar hoppa, springer åt fel håll, har fel färg osv. jag gav upp den metoden för länge sedan.

Så tillbaks till andningen. Jag andades som man andas när man sover. Så där som jag gjort ibland när jag låtsats sova ;) . Numera lurar jag t o m mig själv :) . Om någon som läser detta har sömnproblem: Testa!

Nästa steg, som jag tagit några gånger var att sova när jag var trött. Låter ju himla enkelt. Men dygnet blev faktiskt välldigt konstigt. Jag hamnade på typ 27-timmarsdygn... Men så småningom hamnade jag rätt! Och där är jag nu :) .

Nästa gång sömnrubbningen sätter in blir det till att tänka på andningen och leva 27 tim dygn ett tag igen. Yes!

Så till nåt helt annat. Besiktigade Asproulaki igår. Gick igenom utan anmärkning. :) Bortsett från några muntliga sådana då...

Leverbiopsin har jag inte fått svar på än. Förmodar att det kommer en kallelse till Infektion och att de lämnar besked då.

För övrigt har alla stenkoll på min lever numera. Det var levertest innan biopsin, min läkare på vårdcentralen tog leverprover och nu ska jag till medicin och ta leverprover... Vad envisa de är! Men det är ju skönt att de följer upp. Men måste det verkligen ske på tre håll?? Jaja, besöket på medicin avser annars en årlig uppföljning av Kronblom. Och då måste jag kanske avslöja att jag inte tagit medicinen, eller, kan jag låtsas att jag tagit den? Fy! Vad jag är olydig.

Oroar mig lite för Vasilis. Har inte hört från honom på länge. Han svarar inte på SMS. Och jag vill helst inte ringa. Det är ju väldigt kluvet det där. Jag vill ha lite kontakt. Veta hur han har det. Men det kanske är fel? På nyår ringer jag hur som helst. Det är nyår och han har namnsdag, så det så!

Nu ska jag strax förflytta mig till sängen och andas lugnt :)

Så var ...

... det avklarat. Punktuationen av levern. Det är nog först nu jag förstår hur mycket detta har bekymrat mig sedan i maj. Jag har nog tagit till min vanliga strutshållning.

Nu känns det som om en stor tyngd fallit av mina axlar.

Och jag skämdes allt lite när det var klart. Först var jag fånig och var nervös. Sen var jag fåning och var rädd. Sen var jag rädd att det skulle göra ont. Trots att det inte gjorde speciellt ont reagerade jag sedan reflexmässigt och ryckte till när hon var på väg in i levern. DET FÅR MAN INTE GÖRA. Det blev till att bara koncentrera sig på att ligga still, lyssnandes på en sköterska som sa åt mig att föreställa mig juldagen, min födelsedag, när jag tar en promenad i snön. Berättade sedan för henne vad jag tycker om snö...

Detta var i alla fall inget att vara rädd för! Det vet jag nu.

Puuuuuuuuuuuuuust

Svar kommer om 2 - 4 veckor.

Hå hå...

... ja ja.

Efter en mycket trevlig helg i Uddevalla med "Kos-Damerna" har jag haft en tuuuung vecka. :(

Dagar när jag helst velat stanna i sängen. Hela dagen, hela veckan, hela månaden hela jag vadå...

I måndags tänkte jag att det väl kanske ändå var Ok. En lågvattendag kan jag väl ta. Låter mig må dåligt idag och sen vips mår jag bättre i morgon.

Det blev inte så. Det kanske är meningen att jag ska ha en lågvattenVECKA. Det får jag tro. Nästa vecka är en annan vecka :)

Det fanns ju något jag ville...

... tillägga angående bröllopet.

Så då tar vi tag i detta nu då när jag ändå inte kan sova.
(Jag gör nu ett sista försöka att redigera så att bild och text hamnar där det ska och inte där det vill, om inte, ha överseende med mig)

Efter akten i kyrkan bjöds det på rosa champagne utanför kapellet.
Brudgummens far, bror och farbror sköter serveringen i bakgrunden.

Gästerna har serverats och det är dags att...











Skåla för Brudparet.

Erland ville också ha vara med och skåla.

Men Erland? Vad har du i handen?

De hade alkoholfritt också svarade pojken.

Jag undrar allt jag???

Och vad har lillebror Pascal druckit?















Under middagen som följde tackade Lina nej till påfyllning av sitt vinglas. Hon skulle köra bil. Jag skojade med Erland och sa att han fick köra bilen hem. Han protesterade. För att han inte kan köra bil? För att han inte nådde ner till pedalerna? För att han inte såg ut genom vindrutan? Nej. Problemet var att han hade druckit alkoholhaltiga drycker...

Så skulle man ju kunna tro att jag druckit nåt starkare än Cola också. En massa mellanrum där det inte är några, inte ens i Förhandsgranskningen. Håll till godo...

Det var allt för denna gång. Jag återkommer med ännu några lite roliga bilder från bröllopet.

Skrev visst...

... att jag hade en del att berätta. Det har jag säkert men det känns väl inte riktigt så just nu. Jomenvisst! Jag har varit på bröllop!

Det var ett riktigt sagobröllop när min systerdotter blev fru Sofie Lilliesköld. De vigdes i Läckö Slottskapell. Kunde inte ha varit mer sagolikt!

Efter bröllopet var det JAG som åkte på bröllopsresan ;). Skämt åsido, jag åkte till Kos! Det var härligt, men... en aning underligt samtidigt att komma hem och inte vara hemma. Det blev mycket tid på hotellrummet.

Mådde inte så bra av det. Tills jag insåg att vadådå?. Jag hade ju faktiskt "suttit inne" i ett år. Hur lätt är det då att bryta den vanan för att jag åkt till Kos? Därefter kände jag mig ganska nöjd ändå och gladde mig åt de dagar, kvällar och nätter (inte samtidigt dock) som jag var ute och hade det mycket bra!

Tidigare (förmodar att det numera är borttaget) fanns det ett förbud mot att dricka sprit före kl 12:00 i Sverige. Så dessa herrar har en mångårig tradition: Kl 11:00 (= kl 12:00 i Sverige) är det dags att lämna solstolarna för Baywatch med Ouzo och lite tilltugg.

För några år sedan följde damerna efter. Inte till samma bord dock. Och de kunde ju inte gå på Baywatch. Nej, nu är det Charlies Angels som har möte.

Och här har vi väsentligheterna:

Eurobank uppsöktes. Tjejen blev helt bestört när jag berättade att en person på banken via telefon sagt till mig att jag var tvungen att komma dit för att ändra adressen... "Du har väl inte åkt hit bara för det?" Jooooooooodåååååååå sa jag givetvis. Och ändra adressen - Det gick inte att göra, såvida jag inte åkte till Svenska Ambassaden och skaffade ett intyg med stämpel som bevisade att jag bodde där jag bor. Och även om jag gjorde detta så har inte Eurobank möjlighet att skicka post till utlandet.I februari ska jag ringa henne så ska hon fuska lite och skicka uppgifterna jag behöver till taxeringen... Ja ja ja, EU år 2009. Till att börja med kanske de skulle passa på att byta namn?

På kvällarna hände det ett par gånger att jag lyssnade på Elvis, alias William Maurice. Min kamera är inte så bra på videos så det ser minst sagt mörkt ut, men låter bra. Synd att jag inte filmade n är han sjöng för Ancie via telefon ;)

Efter Elvis kunde det bli lite mer lokal musik, om möjligt ser det ännu mörkare ut:

Och avslut på vår kära "Nattklubb":

Vem har påstått att Kos är ungdomsö där äldre inte kan ha kul?

Så gick vi faktiskt på bar också:

Anitras Dans, Akta glaset!

En lite dråplig historia: Innan jag åkte till Kos trodde jag att jag hade tömt minneskortet på kameran. Efter typ halva vistelsen var kortet fullt. Hade således inte tagit bort de gamla fotona. Nemas Problemas. Jag tar bort några nu så tar jag resten lite senare... Så tömde jag kortet helt. Ridå! Halva Kosresan borta. Jag fick så att säga börja om från början. Tyvärr så hade en massa människor hunnit åka hem och hur gärna de än velat så tror jag i nte att de skulle ha kommit tillbaka för min fotograferings skull :(.

En sak kom jag i alla fall underfund med där på Kos. Jag kände mig redo att göra ännu en Nystart. Många nystarter blir det... Blev nästan lite otålig att komma "hem" och sätta igång. Tyvärr så har det inte blivit så. Jag försöker och försöker men kommer aldrig igång. Behöver nog verkligen vistelsen på Mösseberg som jag bett om. För att få en spark i arslet. Viljan finns men var är knappen?

Jag hade nästan två månader, från det att jag var i Falköping, när jag sov som normala människor. Det var helt underbart. Njöt i stora drag varje tidig morgon. Så kom jag tillbaka till Lidköping, från Kos och vips försvann sömnen - igen.

Jag behöver en puff ut ur det här hamsterhjulet!

Nu till de tankar jag hade tänkt plita ner nu. Det blev en lång inledning. För inte så längesedan stötte jag någonstans på frågeställning om det var något i livet man önskade ha ogjort eller ha gjort på annat sätt? Tänkte då att det nog inte fanns i mitt liv. Några små korrigeringar här och där ja. Men i stort sett har jag nog gjort rätt val. Det var tills i natt det. När mitt undermedvetna påminde mig i drömmarnas värld. En person dyker hux flux upp i drömmen. Och jag inser att där gjorde jag nog fel i alla fall. Hade en möjlighet att släppa in honom i mitt liv, men var i den delikata situationen att ha en valmöjlighet. Där valde jag fel man. Nej det var inte Vasilis. Det var på Kos men före Vasilis tid. Tänk vad en dröm kan åstadkomma! Hela tiden sedan i natt har jag mer eller mindre omedvetet funderat på hur det skulle ha varit nu om jag valt T. En stabil, ordentlig, trevlig, snygg karl. Dumma Jag!

Ja, detta var tänkt att bli ett litet kort inlägg. Hur lång tid tog det tro? Och då har jag inte fått med allt än? Det kommer mera om bröllopet :).

Hoppsansa...

... den här hade jag "glömt bort".

Mycket har hänt så det är nog dags för uppdatering. Men inte nu...

Jag kan ju inte säga...

... att det inte har hänt en del sedan sist. Då var mitt klagoämne att jag inte lyckats med min nya karriär som utslagen. Inte lyckats att bedöva mig med alkohol och/eller droger.

Fast jag var nog en bra bit på väg ändå oooooooooooops. Det var jag inte men jag hamnade i alla fall i Mupphuset.

Förra fredagen hade jag återigen sån hemsk ångest. Ringa Falköping är ju ingen idé. Vad gör jag? Tågar med tunga steg i väg miss i natten till närapå grannen: sjukhusets akutmottagning.

Egentligen så vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Vet inte riktigt vad jag ville. Jag mådde bara så himla dåligt och jag ville ha hjälp och ville inte vara ensam. Så jag överdrev kanske en aning angående självmordsbenägenheten.Visst kan livet tyckas meningslöst. Men jag vet ändå sen förra "försöket" att jag nog vill vara kvar här. Tony och Mamma får vänta.

Hur som helst så blev det taxiresa till Falköping. Jag blev inlåst på avdelning med i huvudsak missbrukare på avgiftning. Platsbrist? Och resultatet? Tja, vid stormötet med diverse läkare hade jag ganska klart för mig vad som skulle ske. Så fick jag då träffa den läkare som tilldelats mig. Jag fick påminna honom om vad avd läkaren sagt: Han visste ingenting. Det var hans första dag där. Det ena och det andra visste han inte för han hade nog inte lyssnat, sa han själv... Vem är det som behöver vård?

I sista ändan får man lita till sig själv. Det känns som om jag sitter i en glasbur och river mig blodig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig (nästan). Ja, såna tankar var det väl då för en vecka sen och fortsatt...

Tog tjuren vid hornen och bad pappa om ett lån. Ville ju verkligen inte göra det, men efter alla smällar det senaste året var det vad som återstod.

NU ser jag äntligen en chans till den Nystart som denna blogg skulle handla om! Pengar är inte allt i livet som tur är men ändå viktiga. NU betalar jag av ALLT och har skulden till Pappa kvar. NU har jag en bas att starta från.

Och jag börjar med att åka hem och betala bilen :)

Det går inte...

... så bra med min nya karriär :(

Har tyvärr alltför många spärrar som slår till. En Stenbock kanske inte släpper all kontroll?

Men ett litet steg har jag tagit :). Det sägs att man ska köpa vingar för pengarna men idag var jag och köpte vin(missade några bokstäver) för mina sista pengar. Skål! Man måste ju i alla fall göra ett försök, eller hur?

Så har jag gjort nåt annat som talar starkt emot min nya karriär. Jag har sökt jobb igen. Det får jag väl inte det heller, men det är i alla fall ett försök. Det är ett mycket litet jobb, max 10 dagar i höst: Cirkelledare i grekiska: Kala! Om jag mot förmodan skulle få jobbet får jag bara hoppas att den lilla förtjänsten inte äts upp av minskat bostadsbidrag...

För övrigt känns det lika hopplöst som innan. Livet är en strid och det skulle verkligen vara helt fantastiskt underbart skönt att bara fly härifrån.

Detta om detta. Jag är trött nu, tror inte att jag har sovit på länge. Har inte koll alls på det längre. Måste kolla almanackan för att se vilken veckodag det är. Bryr mig inte. Så småningom somnar jag...

Nu har jag...

... sovit så gott. Ända sen jag skrev här sist ungefär.

Det är underbart med benzodisepiner! Rus utan bakrus :).

Jag förstår Tony så innerligt väl. När ändå inget fungerar, varför inte se till att åtminstone ha lite roligt innan det oundvikliga slutet.

Nu ska jag ha roligt. När de tunga stunderna kommer finns det alkohol och tabletter. Jag är inte missbrukare än men jag SKA bli :).

Det är mitt mål i livet!

Nu startar...

... min nya karriär. Känns faktiskt lite befriande. Jag siktar på att bli en "utslagen" i svenska samhället anno 2009. Jag ger upp. Mitt sista hopp är att jag klarar den karriären...

Jag har sedan 27 april 2008 försökt få till en nyordning i mitt liv. Det var då jag flydde från mitt hem pga att jag såg Vasilis stå och välja kniv. Vilken kniv skulle han ta? För att skada mig. Jag ryser fortfarande när jag ser stora knivar...

Nu har jag provat allt. Ingenting fungerar.

Jag har försökt få ordning på min hälsa. Hepatitbehandling är eventuellt förmodligen på gång, fast med en aning tveksamhet från läkarens sida. Jag har Crohn. Crohn tycker inte om Hepatitkuren. Jag har Psoriasis. Psoriasis tycker ännu sämre om Hepatitkuren. Jag har kronisk Depression. Kronisk Depression tycker absolut inte om Hepatitkuren. Ja ja jag kan förstå att läkaren var en aning tveksam...

Crohn. Ja, det är väl det enda som är på plussidan. Har i nuläget ingen inflammation i tarmarna.

Psoriasisen. Nu har jag verkligen försökt smörja och sköta om det en period. Hjälper föga. Psoriasisen vill ha massor av sol och salta bad...

Depressionen. Pillerknaprande hjälper föga. Remissen till Vuxenpsyk ledde till knäböj, huvudvridning och armviftningar. Hej o hå vad jag blir gla.

Ekonomin. Glöm den. Det är exakt vad jag ska göra. Bryr mig inte mer.

Sista livlinan gick av idag. Jag var väl inte överraskad men... Det gick så långt att jag tog till nödlinan: Ringde till Akutpsyk mitt i natten... Inte för att de kunde hindra mig att komma men. men... Jag fick lov att ta mig dit helt på egen hand (bekostnad). Jovisst kunde jag ha tagit bilen. Men tyckte det var dumt att riskera andras säkerhet. Jag hade knaprat några piller...

Nu är det morgon och det bryr jag mig inte heller om. Det spelar ju överhuvudtaget ingen roll när/om jag sover. I mitt förra liv ville jag få ordning på sömnen. Men det var sett som ett första steg till att få ordning på allt det andra. Å när jag nu skiter i allt inklusive det andra så:

Vad skönt! Jag behöver inte bekymra mig om soveriet längre!

I morgon måste jag bara en sak. Till apoteket och hämta ut mer lugnande.

Först och...

... främst kan jag inte låta bli att undra över hur det gick för Pappa idag på KSS. Tja, jag undrar inte så mycket över resultatet av undersökningen som över hur han kom tillbaka till Lidköpings Sjukhus. Jag borde nog ha åkt med! Allt hände ju så snabbt. Jag kom upp på besök, fem minuter senare kom sköterskan och berättade att taxin till KSS skulle komma om fem minuter. Oooooo. Och idag när pappa var sitt gamla vanliga jag igen, förutom yrseln och problem att gå. Men humöret och ... det andra... Jag berättade några gånger för honom hur det skulle gå till på KSS. Men men, hade han tålamod att vänta på taxin? Jo, det måste han ju ha haft. Annars skulle ju sjukhuset hört av sig och vi fått lämna efterlysning :) . Pappsen! Jag är bara glad över att de inte hittat nåt problem i hjärnan. Pappa är arg för att de inte hittat nåt fel. Det är min far det!

Sen är jag ändå en aning orolig. Vad ska hända nu? Det kanske är helt "normalt" att en 82-årig man känner sig yr och har problem att gå...? Men då klarar han ju inte av att vara ensam hemma. Kanske skulle fungera med hemhjälp som söstra mi sa.

Så kom vi då in på det jag skulle säga sist och sist (?). Ancie och jag stannade kvar i Stadsträdgården en stund. Satt och småpratade i den fina parken. Så gick vi och kollade vad som var planterat i de stora krukorna: Citron, Fikon, Mandarin mm mm. Det gjorde ont... Det hade ju jag i min trädgård för ett år sedan...

Aj, vad det gör ont :( . Kanske att jag ska ta emot den där flygbiljetten i alla fall? Jag kommer till Grekland och jag får uppleva äventyr...

Funderingar vid kajen

Kunde inte sagt det bättre själv... Speciellt med tanke på vad jag skrev igår.

Skickar en KRAM i cyberrymden till dig Tony. Vi ses, snart?

En sak vet jag...

... Detta är inget liv...

The Walk to Heaven - Tony "Gitarr" Pettersson

Fyra månader utan dej!

Dagen har förflutit...

... med en känsla av totalt misslyckande.

Jag har utslag på armar, på ben, på magen. Små ettriga saker som kliiiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaar! Högerarmen är redan sönderriven, när följer resten?

Det är varken utslagen eller klådan som gör att jag känner mig misslyckad. Anledningen? Jag hade en tid på Vårdcentralen i förmiddags så att läkare skulle se på mina utslag. Den, tiden alltså, missade jag. Vaffö då då? Som vanligt hade jag sömnproblem och somnade strax innan det ar dags att gå upp. Då struntade jag helt enkelt i att gå upp...

Och här sitter jag med kliande utslag.

Men det finns ju värre saker. Såsom att fina relationer brister. Att se nära och kära separera gör ont. Nu! När de kämpat sig igenom de tunga åren med studier i kombination med barnafödande. Nu när de skulle börja leva ett "normalt" liv.

En moders/svärmors/mormors hjärta gråter. Vad spelar då några kliande utslag för roll?

Jag var i verkligheten...

... en stund idag. Hade telefontid med min läkare, som är en underbar människa. Nu bekymrar jag mig för att jag förstört hennes semester. Men intalar mig att det är hennes jobb.

Så en bekännelse. Tvärsäkra Britt-Marie som inte skulle öka på dosen av antidepp - det gjorde jag för ett tag sen. Nu undrade doktorinnan hur det gått. - Samma som förut eller värre, var mitt svar. Plus att jag inte sover ens med sömntabletter.

Så kom vi in på min situation, jag hänvisade till mina ekonomiska problem. Hur jag försökt lösa dem: enda resultat - matransonering.

Jag nämnde min lösning som jag skrev om i föregående inlägg. Och, ja, jag skrattade inte precis i luren...

Hon blev uppriktigt orolig och ville skicka ett psykteam hit hem... Och som vanligt: Kommer din dotter och hälsar på? - Jaaa, ibland...

Summa Kardemumma: hon ska ringa mig igen innan hon går på semester...

Sen... apropå halmstrån... Det ena var att få ett lån med Linas hjälp (hon måtte väl ha tillgångar så det räcker, eller?) Har försökt men NEJ! Pga att jag inte har någon deklarerad inkomst i Sverige...

Ger mig inte riiiiiiiktigt än på den punkten, ska försöka på annat håll.

Men det får bli en annan dag. Nu är jag så jag klättrar på väggarna pga det andra halmstrået...

Har ju väntat på svar från PLM/Rexam/Polimon, kärt barn har många namn. Hur som helst min fd arbetsgivare.

Uffe! Om du läser detta: Jag blir eventuellt skyldig dig en bamsekram och ett jättetack om detta som inte kan hända händer. Det var du som fick mig att fundera efter vårt tel samtal i dec...

Nu har jag i alla fall fått bekräftat att de gjort fel och missat att betala in till min tjänstepension då anno år 2000. Åtgärdas nu. Nu klättrar jag på väggarna. Har varit i kontakt med Alecta (de som får betala ut) Har varit i kontakt med Unionen (facket) - Ja du har rätt till pengar, men herregud det vågar jag inte tro på. Läste på Alectas sida. Med den lön jag hade då vid den projektanställningen skulle jag vara berättigad till 2 440 kr per månad.

Det som inte kan hända mig, kan det hända mig? 2 440n kr per månad OCH retroaktivt från någon gång under 2001... Nej det måste finnas en hake!

Sista utvägen...

... närmar sig med stormsteg. Jag är såååååååå nära att ge upp alla försök att få ett drägligt liv.

Jag har ett par halmstrån kvar.

Fungerar inte det heller orkar jag inte kämpa mer. Nej, jag ska inte ta livet av mig.

Jag ska börja leva livet! Hur? Jag börjar missköta mig. Skiter i allt vad räkningar heter. Festar upp pengarna. Så blir Kronofogden inkopplad och då får jag i alla fall kvar mer att leva på än vad jag har nu, upptäckte jag bland Tonys papper...

Det är frestande. Men Tony? Hur kändes det egentligen att leva så år efter år? Tja, eventuellt bättre än denna ständiga matransonering, öresräkning, detta icke-liv!

Tror att det...

... är dags att leta efter en sekreterare som kan uppdatera bloggen åt mig...

Så har jag då varit på...

... Hjärngympa hos Sjukgymnasten på Vuxenpsyk. Tja konstiga kombinationer kan det bli ibland. Hon undrade allt lite också varför jag inte fått tid hos terapeut...

I kassan fick jag undervisa sekreteraren lite om hur det fungerar med fakturor från landstinget och med läkararvode som betalas via apoteket. Så fick jag mitt frikort till slut.

Sjukgymnasten var trevlig. Vi kom överens om att ses några gånger så får vi se sen. Hon nämnde något om KBT-terapi, ångestgrupper mm. Saker som ska sätta igång i höst. På måndag ska vi kolla min balans. Inte för att jag förstår vad det har med allt att göra. Ok, hållningen hos depressiva är ofta en aning böjd. Jaså, det är inte alltid som det beror på Kronblom, tänkte jag.

För att vara sjukgymnast var hon oerhört duktig på att hitta de ömmaste punkterna i själen. Och hon läste mig hur bra som helst. Nu har jag fått läxa till på måndag: Gå ut varje dag. Inte röka vid datorn. Jag ska helst ha ätit åtminstone frukost när jag kommer dit.

Klarar jag läxan tro? (Sitter vid datorn och tände just en cigarett)

Hon ska prata med en kurator där. Det finns fonder att söka ur så att jag kan laga mina tänder: Yippie!

I morgon ska jag försöka ladda in bilder i datorn, om vi orkar...

Det ringde...

...en kvinna som pratade så attans snabbt att jag inte fattade nåt. Det var doktorn på Infektion, KSS. Jag blev iskall. Vi hade inte kommit överens om att hon skulle ringa. Vad är fel? Många prover tagna. Min tanke var att nu har jag säkert HIV också.

Men allt såg bra ut enligt rådande förhållanden. Inga tecken på andre infektioner av levern. Bra blodvärden.

Hon hade kollat upp om Crohn kontra Hepatit-behandling. Det ska inte var något problem. Ev kan jag komma att behöva ändra/öka Crohnmedicineringen.

Men så hittade hon ett lite större problem Psoriasisen... Det finns ju mediciner till det också. Hon undrade om jag brukar sola. Ja i Grekland gjorde jag det ;) sa jag. Nu fick jag en idé. Man kanske skulle kunna få genomgå behandlingen utomlands? Grekland? Annars har ju Landstinget avtal med nån Kanarieö får klimatvårdbehandling. Haha. Britt-Marie ska sluta med önsketänkanden!!!

Min Genotyp som det så fint heter har god prognos. 70% chans att bli frisk. Men det är ändå 30% risk att inte bli det. Inte tänka på det nu.

Jag har äntligen berättat för Lina. Inget hysch-pysch mer nu.

Så för att återgå till något annat jag klagat över jämt och ständigt. Det är ju så lätt att klaga men när det ändrar sig till det bättre glömmer jag att berätta. Sömnen! Säger jag så här kl 04:54 på morgonen, har blivit mycket bättre. Med rätt sömntabletter somnar jag snabbt och sover gott. Under förutsättning att jag inte går in på "Tonys" sida på FB strax innan. Hans foto däruppe i hörnet berör mig så mycket. Alltså att jag sitter här nu beror på 1: Slut på rätt sömntabletter 2: Kikade in på Tonys sida.

Nu är han gravsatt. Det gjorde vi i går. Bilder kommer i en uppdatering. Orkar inte tampas med min trötta dator nu.

Och idag börjar den psykiska gruppterapin med enskilt samtal med den sjukgymnast som ska leda det hela. Hjärnjympa?

Rodon Live Bouzoukia "Stela" Ioannina

eee om u börjar kanske jag kommer efter med magdansen. Vill!

Tänkte att jag kanske...

... skulle skriva något om morgonens (läs i går) besök på KSS. Om inte annat som för min egen skull.

Jag vet att jag bara nämnt (och nämner) det som i förbigående här på bloggen. Mina förehavanden på KSS. Tja, det har ju med hälsan att göra. Vilken givande uppgift. Någon som inte redan fattat?

Just detta lilla hälsoproblem som också är det största håller jag ganska tyst om. Det är inte många som vet. Bara Vasilis, Elvi och Ancie. Också Tony också då... Honom berättade jag för vid vårt sista telefonsamtal. Han tyckte inte att jag skulle oroa mig och han tyckte inte att jag skulle skämmas.

Nej, varför ska jag skämmas?

En sak som dagens möte med läkaren ledde fram till var att jag nu, innan behandling, måste involvera alla omkring mig. De måste i alla fall veta och förstå varför jag kommer att bli ännu tröttare, sjukare, konstigare, mer deprimerad mm mm mm mm mm mm mm under 12 alt 24 veckor. Ja, :) , så kan jag bli mer "argsint" också! Ler igen och tänker på Tony när han vaknade upp tisdagen den 10 mars: Är jag snäll? Eller är jag argsint?

Ja! Den typen av (Nu säger jag det...) Hepatit C jag har behöver inte behandlingsalternativet på 48 veckor. Det kan räcka med 12 alt 24. Dessutom så är min lever inte påverkad jättemycket. Lätt förhöjda värden.

Så kom vi då till när jag smittats? Hur? Narkotika uteslöt vi fort och lätt. Det faktum att levern är påverkad tyder på att jag haft det länge. Måste kolla om jag fått blodtransfusion! Men å andra sidan Kan jag ha fått det från Vasilis, som har det... Fast det var så nyss så levern borde inte vara påverkad. Och risken att smittas sexuellt är otroligt liten. Så var man då tillbaka på ruta 1...

Jag vill inte vara smittad av Vasilis. Det känns inte bra. Han blev så rädd när han fick diagnosen. Rädd för att han skulle ha smittat mig... Jag vill kunna ringa honom och säga att jag förmodligen inte fått det från honom.

Det positiva med att ha smittats av honom är ju mest positivt för mig dock. Då, fick jag lära mig idag, är det ännu mer lättbehandlat. Eftersom det är så "färskt".

Det positiva med att ha smittats av sjukvården väger ändå inte upp det hela: Det är en liten ekonomisk ersättning... Plåster på såren...

Apropå behandlingen. Man måste vara "redo" att starta den. De sa idag att det kan ta upp emot två år innan man kommit dit mentalt. Jag har ju gått igenom de två åren nu och jag tror att jag börjar bli klar. Inte riktigt än, dock...

Tänkte i bilen på väg till KSS att jag nog ville behandlas under vinterhalvåret när allt ändå känns tungt. Så sa läkaren glatt att jag nog ska ta behandlingen under sommarhalvåret när jag mår bättre...

Vi får väl se... Normalt sett blir det återbesök efter ca tre månader. Jag har sån tur/otur att min läkare ska föda barn. Så jag kommer att kallas igen om en månad. Det känns bra! Då får jag svar på mina aktuella värden. Lämnade mina grekiska papper hos henne. De har en grekisk läkare där som hon skulle visa de för... Så ska hon kolla upp det här med behandlingen kontra Crohn.

Apropå Crohn. När jag kom hem hade svaren från endoskopin kommit. Allt toppen! Allt normalt. Polyperna de tagit bort var godartade. Inga tecken på inflammation. :) Ja, det har jag ju redan märkt de senaste månaderna, att Kronblom är håller sig lugn alltså.

Däremot har jag ju då fått mer värk. Både i knän och i hela kroppen. Har läst någon stans att det är ganska vanligt i samband med att tarminflammationen vilar. På nåt sätt vill Kronblom ge sig till känna.

Men... det kan också vara en följd av Hepatit C. Hon frågade mig om just det idag. Trötthet, värk? Även detta tyder på att jag skulle ha haft infektionen länge.

Men vad beror på vad? Vad kom först? Hönan eller ägget? skulle vara så skönt att beta av det som kan åtgärdas. Vill så innerligt gärna bli av med bl a min trötthet.

Jag vill komma tillbaka till arbete. Jag kommer nog aldrig att klara ett heltidsjobb. Eller vem vet? Jag drömmer ofta om att jag arbetar igen. Vad underbart det är! Jag har registrerat på på AF via internet. En mycket ofullständig CV och mycket diffusa uppgifter om vad jag sysslat med. Men ändå en början. Ska, har jag lovat mig, upp till AF någon dag och anmäla mig för sk "Nystartjobb". Vill/behöver jobba liiiiiiiiiite. Ja, jag har faktiskt sökt tre jobb också :).

Ja, vad fick jag svamlat ur mig denna gång då? Inte mycket mer än svammel. Men detta är ju min svammelblogg så jag får ju se till att hålla stilen. Det visar i alla fall hur det snurrar i huvet på mig ;).

Jag packade upp mina...

... sommarkläder i fredags. Det kändes så fel. De kläderna hörde ju inte hit. Inte till detta livet. De hör ju till mitt andra liv. Mitt riktiga liv. På Kos. Det var ganska skrämmande att känna så. Det blev så tydligt liksom. Vart jag hör hemma...

Blev något förundrad på annat sätt också, när jag tittade på vissa plagg. Fick jag på mig den för ett år sedan? Hur gick det till? Ja ja. Jag har ju gått upp nästan 20 kg i vikt nu på ett år så det förklarar väl saken.

Ska jag slänga de små kläderna? Som jag gjorde med dom stora kläderna. Då för tre år sedan när jag gick ner 23 kg i vikt. Det skulle inte vara så dumt att ha dem idag...

Jag är väldigt trött och less på det här livet nu. Äntligen var vi på gång att komma iväg ut på något. Förmodligen kul. Gjorde misstaget att kolla ekonomin innan. Det bidde till att stanna hemma i cellen. Har inte varit "ute" sedan i augusti. Hemma på Kos. Där som jag gick ut två - tre gånger per vecka. Kanske bara en sväng till tavernan, men ändå. Träffade lite folk. Nu är jag folkskygg.

Var/är så "knäckt" att jag sa nej till Lina beträffande två möjligheter att träffa barnbarnen...

Idag gick jag ut och satte mig lite på gården. Hoppades innerligt att det inte skulle vara någon annan där. Så jag skulle bli tvungen att prata. Det var det inte :) . Det var skönt att sitta en stund och läsa.

Gröna stolar och bord och parasoll... Jag tycks vara förföljd av grönt. Som jag inte tycker om, hävdar jag bestämt. Apropå kläderna. Blev glad när jag såg en blus jag använt mycket, som jag trivs i och tror att jag kan använda nu också. Mönster: Gröna elefanter...

Två steg framåt...

... ett steg bakåt. Det positiva är att det blir ett plussaldo!

Britt-Marie är inte längre den som det inte är några problem med. Britt-Marie är inte längre den man inte behöver ha bekymmer om. Det var många år sedan Britt-Marie inte orkade vara "perfekt" längre. Britt-Marie är också människa...

Jag tog mig utanför dörren igår. Fick inhandlat både mat, krokar och lås till källaren. Krokarna hängdes upp i badrummet med hjälp av superklister. Nu ska jag trassla ut mina halsband och hänga upp dem. Fick även gjort lite annat småpyssel. Jag kände mig ganska nöjd.

Så skulle jag sova. Började tänka på Tony så då var det kört för några timmar. Somnade på morgonkvisten. Vaknade mitt på dan. Attans! Ville ju kolla gravsten.

Som alltid när jag har/haft sömnproblem var jag inställd på att idag var en "förlorad" dag. MEN jag tog mig till slut utanför dörren. Sedan lyckades jag t o m få ner julpyntet i källaren. Glömde dock Påsktuppen...

Hade tänkt värma pizza men grillade revben i stället. När jag ätit trodde jag att lite kött fastnat mellan tänderna i fram. Men nej. Det var den spruckna tanden som särat på sig lite till. Det syns inte, ännu. Så det var väl ett halvt steg bakåt. Men jag känner mig trots allt ganska nöjd med dessa två dagar.

Så ringde telefonen. Pappa. Han ringer bara om han inte får tag i Ancie. Och så var det även denna gång. Han kan inte fatta att jag inte ordnat med gravsten. Den måste ju upp innan tjälen kommer... Inte en fråga om hur jag mår... Inte en fråga om varför... Nej, det är klart. Britt-Marie är det ju inga problem med.

Nu har i alla fall Britt-Marie som det inte är några problem med frikort inom sjukvården till mitten av december. Så Britt-Marie ska passa på att få lite terapi om möjligt. Det är ju gratis ;) .

En månad ...

... har gått. Sedan Tony somnade in. Vart tog den vägen? Ja, vart tog större delen av mars månad vägen och nu är det snart maj.

Jag har varit och är nog fortfarande i nåt sorts töcken. Om det nu heter så? Vilket konstigt ord! Jag tänker ofta på Tony som om han fortfarande lever. Sen kommer jag ihåg... Det är nog ganska normalt tror jag.

Nu börjar det bli dags att ta tag i det löfte jag gav mig själv på Näl. Att börja leva! För en timma sedan ramlade månadens bidrag in så jag kan i alla fall fylla på kylskåpet. Det var näringen det. Sedan måste jag tvinga mig utanför dörren dagligen! Gör gott både för kropp och själ. Har fått mer och mer ont i hela kroppen. Det beror säkert på att jag är så stillasittande som jag är. Läste någonstans här på nätet uttrycket: "Smärta ger smärta" ... Nej så var det nog inte riktigt. Eller? Tja nåt liknande i alla fall som jag tyckte stämde bra in på hur jag tror det funkar i mitt fall.

Hmmmmm, Men vadå Smärta ger Smärta? Det är väl klart som korvspad att Smärta ger Smärta annars skulle det ju inte finnas någon Smärta...

Så får jag väl göra en bekännelse: Jag började för några dagar sedan med antideppmedicinen igen... Det känns så osäkert just nu: Vad beror på vad? Det har ju hänt saker och mer läkarbesök mm är inplanderade. Vilket kom först? Hönan eller ägget? I början av mars var jag helt övertygad om att jag skulle kunna sluta med dem och fasade ut. Summa summarum, jag fortsätter med dem ett tag till så får vi se. Men jag kommer inte att gå med på att öka dosen!

På ekonomifronten fortsatt tufft. Hur bär man sig åt för att hitta en bank som vill hjälpa till? OK, jag har ingen hög inkomst men om jag samlar skulderna i en korg halverar jag månadskostnaden. Borde inte det räcka för att de ska förstå att jag klarar av att betala?

Idag som nu är igår var det Χρίστος Ανέστη i Grekland. Dvs Påskdagen, uppståndelsen. Kanske dags för att gå vidare med min Nystart. Det var ju på förra Påskdagen som jag lämnade Vasilis, i alla fall fysiskt. Och faktist så lämnade jag honom på Påskdagen för två år sedan också... Det var nog då allt började, egentligen...

Mina ex: Svärföräldrar och en kraftigt tablettpåverkad Vasilis.
Koukouretsin (tv) hann jag smaka på. Lammet var inte klart när jag lämnade Thiva...

Ett stort TACK..

... till Tonys alla vänner. Tack för alla blommor. Tack för alla kramar. Tack också till alla som inte kunde vara med idag.

En fin hyllning till Tony i ett fullsatt kapell.

Tack Jimmy Paulsson för vacker sång:

Tack Roadmasters Lidköping för Er hyllning:

Så är det då...

... snart dags.

Begravning i morgon...

Varför envisas...

... sjukvården med att skriva ut dessa "Lyckopiller"?

Mitt svar: En enkel och billig lösning på problemet.

Jag är väldigt glad att det finns diverse antidepressiva mediciner. De har hjälpt mig! Men när man kommer dithän att de inte gör någon nytta längre. Varför ska man fortsätta äta dem?

Jag kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu. Men det vore väl nästintill sjukt om jag gjorde det! Med tanke på allt som hänt det senaste året och lite till. Ja, t o m skulle jag väl vilja påstå, de två senaste åren.

Jag hade mejlat Vårdcentralen om receptförnyelse. I förmiddags ringde min läkare. Undrade om vi inte inte skulle ta och boka in en tid för besök. Jag tyckte inte det behövdes. Så kom hon då in på svaret hon fått från Vuxenpsyk, om att psykiatrikern ville att jag skulle öka på dosen antidepp. Jag vägrade. Förklarade att jag nu fasat ut med dem och jag mår varken bättre eller sämre. Och med den infektion jag redan har i kroppen vill jag inte äta medicin i onödan.

Men, så är jag då klassad som "suicidal". Så det kommer att komma en kallelse för att träffa henne. Och hela det mötet kommer väl att handla om operation övertalning att jag ska återgå till Lyckopillren.

Vem känner mig bättre än jag själv? Det är inte piller jag behöver nu. Jag behöver hjälp att bryta ett destruktivt mönster. Gruppterapin på psyk som skulle startat i mars har jag inte hört ett ljud om. OK. De sa inte vilket år det gällde...

Om jag själv säger att jag, typ, behöver "en spark i baken" (ok, det kanske inte räcker med EN) för att komma igång med mitt liv borde varje människa med någon erfarenhet av depression förstå att det finns hopp om att jag kan komma tillbaka. Jag har vissa mål som jag vill nå, så sakteliga. Steg för steg och vem vet jag kanske t o m skulle kunna bli en fungerande individ igen. Jag längtar efter ett arbete... Men det kostar väl för mycket för samhället. Men å andra sidan kostar jag ju pengar nu också. Och förutom ekonomin: Hur är det ställt med medmänskligheten i vårt Sverige 2009?

Ann-Carin, Hur ser det ut på ert program? Jag kanske skulle bli politiker? ;)

Nu fick jag lust att kolla tillbaka på mina gamla hemsida igen. Den där jag skrev om hur jag hade det när jag mådde som allra allra värst. Det var ju ett tag sen jag la in en återblick här. Det blir inte idag men kanske i morgon.

Nu är det slut på gnället för idag.

Hade pojkarna här en stund idag. Så underbart!

Trots att vi bor nära nu är det inte så ofta jag ser dem. Så är ju livet. De har fullt upp med arbete, dagis, hemmet osv osv. Det förstår jag. Nu kan det dock bli bättre. Jag har ju bilen inregistrerad så jag kan åka till dem. Bara det att jag inte vant mig vid att jag har bil än ;) .

Så tillåter jag mig att vara en grym mor en liten stund. Lina har hittat ett jobb i London och är intresserad av att flytta dit. Hon skulle gärna vilja prova på att bo utomlands ett tag. Och i sanningens namn måste jag väl erkänna att det nog även vore en bra möjlighet för Ivo att få ett jobb inom sitt område som jag knappt kan stava till. Men en förenklad version är att han har en fil kand (?) i data nånting mikrobiologi nånting. Skulle säkert passa honom bättre än att fixa flintastekar på Scan... Men, rent egoistiskt, själviskt: Nu när jag flyttat till Sverige för att bo nära dem...

Jag får väl hoppas på hennes andra dröm: Att de ska få fast jobb så hon kan köpa häst :)

Ann-Carin! I morgon är det fullmåne ;)

Så är då...

... Operation Tarmsköljning inledd.

Idag inte tillåtet att äta ärtor, majs och fröer.

Jag har ätit Majs. Kunde liksom inte stå emot det just idag. Sedan har jag en korg med Kiwi som behöver ätas upp innan morgondagen. Innehåller inte de fröer?

Från i morgon, fram till smörgåsen som Landstinget bjuder på på fredag middag nån gång, blir det flytande föda. Är Yoghurt flytande?

Torsdag em/kväll ska jag ägna åt att dricka 4 liter laxermedel. Skål alla Nära och Kära. Var inte för nära då dock.

Tre timmar innan laxeringen startar får jag inte ens äta soppa. Efter är det dock ok att dricka tunna vätskor igen, förutsatt att de inte är röda. Hur många tror att jag är intresserad av ytterligare vätska efter dessa fyra liter? Räck upp en hand!

Shit (vad lämpligt uttryck!). Visste att det var nåt jag måste göra idag. Till Apoteket för att hämta ut det Ädla Pulvret. Tänk om de inte har det på lager? Vad ledsen jag blir då ;) .

De är väldigt stränga här i Sverige! I Grekland fick jag minsann äta ända till Kl 12 på laxeringsdagen. Ett mål som jag såg fram emot men missade pga en lång promenad :) . En annan historia.

Min erfarenhet från Hotellvistelse på Turistparadiset Rodos: Laxermedel och nära till Toaletten. Och inte fick jag äta av frukosten heller...

Jag klarade inte av att dricka 4 liter förra gången. Det är ganska mycket även för mig som alltid har vatten intill mig. Det blev bara 2 liter sedan sa jag till Vasilis att jag inte trodde jag kunde bli renare i tarmen.

Lite orolig var jag nästa dag. Att läkaren skulle upptäcka mitt fusk. Men tarmen var ren. Jag har bildbevis:

Usch! Jag är nervös och rädd. Sist lovade jag mig själv att inte göra om det. Hellre skulle jag dö av tarmcancer. Jag skällde och svor på alla språk jag kunde. Och kanske på några jag inte kunde också. Jag förbannade den Sadist till läkare som kunde leva med att ha som yrke att pina människor på detta sätt. Hade jag inte varit fasthållen hade jag hoppat av operationsbordet...

Efteråt var han så trevlig så... Han envisades med att prata grekiska med mig. Jag hade nog förstått det om jag varit intresserad. Han förklarade varför det hade gjort så ont på just mig. Men som sagt jag var ju inte intresserad, skulle ju aldrig göra om det... Han fortsatte att vara trevlig. Kom t o m och tittade till mig på natten. Fick ligga kvar ett dygn för observation utifall om att det skulle tillstöta komplikationer.

Och nu ska jag göra om det. Jag lägger mig INTE på bordet om de inte pumpar i mig MASSOR av smärtstillande och lugnande INNAN!

Någon som kan gissa hur skönt det kändes att ta båten hem till Kos nästa kväll?

De senaste veckorna...

... har fått mig att tänka mer på Vasilis än på länge. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom att han är så lik Tony.

De senaste veckorna fick jag det bekräftat på ännu ett par punkter, mindre positiva, som jag inte vetat om. Men att de är mindre positiva gör inte att jag älskar Tony mindre! Ingen är perfekt och få människor är så fulla med värme och kärlek som Tony var.

Och Vasilis är.

Jag skickade honom ett SMS från Näl. Berättade om Tony och bad honom att försöka att inte hamna samma situation. Det kom inget svar. Jag har provat att ringa några gånger. Telefonen avstängd. Vad kan ha hänt? Idag ringde jag hans mamma och frågade. Hon hörde direkt att jag var ledsen. Så väl känner min fd svärmor-to-be mig... (Jag kallade henne "mamma" då när det begav sig)

Vasilis var där. Hade tappat bort telefonen. Han mår inte så bra men har minskat ner på vinkonsumtionen. Nu oroar han sig mest för mig, hur jag ska komma igenom sorgen. Han var inte säker på om han tyckte att det var bra att jag lyssnade på Tonys musik just nu mm mm.

Och att begravningen dröjer till 14 april tycker han givetvis är hemskt. I Grekland sker begravningen oftast dagen efter dödsfallet.

Summa summarum: Det var jätteskönt att prata med honom. Det skulle ha varit skönt att ha hans armar om mig just nu. Ja, han ville krama om mej men lite svårt per telefon.

Fick inbjudan att komma till Thiva för lite miljöombyte.

Här är han inte i toppform. Måtte han inte halka tillbaka!

Om än med en stor tomhet...

... och saknad så fortsätter livet i sina gamla fotspår.

Ja, nu ska jag gnälla igen:

Sedan årsskiftet någon gång har jag tänkt att nästa månad blir det lite bättre, ekonomiskt. Då kan jag nog börja betala av skulden till Anna och Nils...

* Igår upptäckte jag att jag får restskatt på 2000 kr nånting pga att jag flyttade hit försent på året.

* I januari ställde jag av bilen. Jag hade problem med ett däck. Godkänt på Bilprovningen men luften pyste ut och det var skadat av den Grekiska solen. Jag tyckte inte att det skulle vara så kul att ha ett tomt bildäck när jag så småningom skulle ställa på bilen igen. Så jag köpte ett nytt däck. Idag upptäckte jag att de bytt fel däck... Nu har jag en bil med ett tomt däck och bilen ska snart ställas på. Och jag får lov att köpa ett däck till: 700 kr nånting...

* Det var två saker. Vad blir den tredje? Det brukar ju alltid vara tre åt gången...

Jag är så...

... tom.

Min storebror finns inte längre. Jag kan inte fatta det. Jag glömmer det. Jag kommer ihåg det. Jag förtränger det.

Min storebror som jag lekte med. Som jag "förföljde" Och aldrig klagade han. På att lillasyster följde med honom överallt. Lillasyster ville som Storebror. Storebror fick Brandbil, Lillasyster fick Polisbil. Dockor? Krafs!

Vi hängde ihop tills Lillasyster en dag insåg faran. De var inne på en farlig väg. Lillasyster valde att kliva bort från den.

Varför tog hon inte Storebror med sig?

Lillasyster gråter...

Och för övrigt...

...
tycker jag fortfarande att det är roande med Googles annonser: Antika möbler. Ok, mina "nya" möbler är inte nya men tyvärr inte heller antika.

Nu tänker jag också stoppa in mina "egna annonser" här på bloggen. Saker som intresserar mig. Klicka gärna så kanske jag får en extra peng. Så ägnar jag mig åt tiggeri oxå...

För att komma i kapp...

... med väsentligheter som hänt i Sverige under tiden jag varit borta tittar jag nu på gammalt Big Brother:

Jaha, det är hon som är Linda Rosing! Men apropå vad jag skrivit tidigare. Om mej själv alltså som mer eller mindre inte bryr mig så mycket om hur jag ser ut. VARFÖR har hon nu sprutat in silikon eller vad det är i överläppen? Hon var ju jättesör där på Big Brother.

F ö sympatiserar jag med Kajsa. Inte bara för att jag vill ha hennes frisyr.

Detta så långt. Vet inte vilket avsnitt vi är på. Och inte ens vilket år!

Men, när jag ser programmet längtar jag efter en samvaro med andra människor. Inte på de villkoren men ändå att kunna sitta tillsammans med vänner och ha det trevligt. Får jag vara med om det igen?

Efter behandlingen? Före behandlingen? Eller, kanske att jag bara ska vara mamma och mormor resten av livet...

Vill vara men inte bara!

Sjumilakliv...

... tog utvecklingen igår! Nu har jag runt bord, hörnskåp och en SÄNG! Sängen saknar än så länge ben men vad gör det? I natt sov jag för första gången sedan 26 april 2008 i MIN EGEN SÄNG! Jag vaknade med en härlig känsla och somnade om och somnade om och somnade om ända tills jag gick upp.

Det är tur att jag inte ska föda fler barn. Idag fick jag äntligen Pap-testet gjort. Åtta år sedan förra gången. Alltför länge. Apropå att inte föda fler barn. Barnmorskan kunde inte komma in i livmoderhalsen. Den har växt igen. Förmodligen efter den operation jag gjorde 1983 när jag hade en liten envis cancer där.

Jag har nog blivit riktigt gammal eller beror det på nåt annat? Jag menar, visst är det så att de så kallade äldre människorna fortfarande klär upp sig och gör sig fina när de ska till doktorn? Det gör i alla fall jag numera. Så gott det går... Ålderstecken? Å andra sidan är det ju inte så ofta som det finns anledning att anstränga sig längre. Idag, inför barnmorskebesöket, blev det både foundation, mascara och Eau de Cologne. Hoppsan sa.

Det är ändå skönt att jag bryr mig ibland. Om hur jag ser ut alltså. Spelar väl inte så stor roll när jag sitter här i min ensamhet egentligen. Gå till affären? Äsch, skit i det: Jag går som jag är. På sin höjd draj jag lite i håret och sprejar på stråna. Tänka sig, när jag var tonåring kunde jag inte gå utanför dörren utan ögonskugga, eyeliner uppe och nere och tre ton mascara.

Ibland tänker jag att jag ska börja bry mig lite även om jag bara sitter här och ugglar. Tror att det skulle vara bra för självkänslan. Vi får väl se...

Sköterskan från psyk ringde. Jag ska med i en "ångestgrupp" ledd av en sjukgymnast. Jaha det blir nog bra. Bryr mig inte så mycket om vad det är för grupp. Huvudsaken är att jag kommer utanför dörren och träffar lite folk.

Nej, nu måste jag ta bort mascaran mm. Se, det är ju bara jobbigt att göra sig till ;) .

Sjumilakliv...

Jag önskar...

... fler dagar som denna dag!

1. "Lön"
2. Faktura från Telia: - 46 kr
3. Mail från Atava: - 200,70

Oxå har jag kanske hittat säng oxå!

Mera sånt!
(kanske dags att spela på Lotto?)

Bara en liten ...

... Teliarapport.

Igår fungerade telefonen. Plus att min trådlösa bredbandsanslutning fått rätt namn. Det namn som support kille nr 1 nämnde var problemet med att mitt trådlösa internet inte fungerade. Så det kanske var där felet var hela tiden? Synd att inte supportkille nr 1 fick sköta hela ärendet...

Nu, gällande bredbandstelefonin, hade jag fått besked om att de skulle ringa alt skicka ett sms när telefonen fungerade igen. Det gjorde den alltså igår, men inget meddelande från Telia.

Idag däremot kom det TRE sms:

Nr 1: Kl 12:28
Hej, vi behöver komma i kontakt med dig för att kunna åtgärda din felanmälan. Vänligen kontakta oss på nytt. Mvh Telia

Nr 2: Kl 12:29
Hej, vi hittar inget fel i din bredbandstelefonitjänst, för fortsatt felsökning ring oss på 90200. Mvh Telia

Nr 3: Kl 12:29
Telia har behandlat din felanmälan och din tjänst för tfn: 051015920 ska nu fungera igen. Vänliga hälsningar från Telia och välkommen åter.

I morgon ska jag ringa och fråga om telefonen fungerar :). Så ska jag kolla vad jag får för kompensation också. :) . Måste ju ta vara på allt som är gratis... ;)

Jag känner en press...

... att prestera något här. Det kanske finns någon stackare där uti i cyberrymden som saknar mitt svammel, gnat, gnäll och tjat.

Så det får bli några rader innan madrassläge.

I fredags hade Lina fullt upp. Tre katter och en hund skulle till veterinären. På en gång. Jag behövde bara hålla två trollpojkar sällskap.



Nu kan inte katterna föröka sig längre och hunden ska vidare till Vara och få sin böld bortskuren. Inget allvarligt men den har börjat blöda. Herr Whippet Bisquit är väldigt frusen av sig och så här på vintern behöver han kläder på när han tvingas ut på promenad. Dessa kläder skaver på bölden. Förmodligen anledningen till att den blöder.

Det var härligt att träffa pojkarna igen. Det var ett tag sen. Och ännu härligare var det att Erland stannade kvar över natten. Det blev en tur till lekplatsen och när vi var hemma igen diskade han åt mig.

På lördag morgon sa jag till honom att det var tur att Dolda Kameran inte filmat oss under natten. "Vadå?" undrade Erland. Jo, Erland la sig på madrassen för att sova. Klarade inte det utan kom till mig i soffan. När han somnat i soffan gick jag och la mig på madrassen. Innan jag hunnit somna kom en mycket bestämd pojke och dök ner hos mig på madrassen. Mysigt att ha honom intill sig men en aning trångt. Så när han somnat gick jag till soffan och la mig. Så fortskred natten...

Här hade jag tänkt avsluta inlägget men kom på att något saknas. Mitt gnäll och min klagan!

Så, vad har vi på den fronten då? Tja, var hos psyksköterska i veckan. Ett förberedande "förhör" enligt fastställt formulär. Det visade att jag bland mycket annat är på gränsen till att diagnosticeras med bulimi. När jag då berättade om vad jag gjorde som tonåring blev hon orolig. Nu ska de hålla ett möte om mig så får vi se om det blir inlåsning :) eller inte.

Jag fick också brev från endoskopimottagningen. Ingen tid inbokad ännu. Men den som väntar på nåt hemskt kan aldrig vänta för länge.

Så fick jag brev från Mag- och tarmdoktorn. Remiss skickad till KSS. Leder till ett antal tuffa månader/år????

I denna vecka ska jag på mammografi och i nästa vecka på pappografi. Hihi, vad lustig jag var. Nästa vecka är det som "vi" säger i Grekland Pap-test, dvs cellprovstagning. Pap-test uppkallat efter greken Pap-nånting som uppfann testet.

Nog med gnäll? Nej lite till men kanske det värsta.

I fredags fick jag veta av Lina att min telefon inte fungerar. Telia, Telia, Telia. Så fredag och lördag har jag suttit i telefonkö några timmar. Bad om kompensation för icke-fungerande telefon. Ja, hör av dej när det fungerar igen så räknar vi från tidpunkten för felanmälan och fram tills det fungerar. Men men sa jag. Jag kunde ju inte felanmäla innan jag visste att det var fel... Jag kan ju själv ringa utan problem. Men ingen kan ringa till mig. Hur ska jag veta det när ingen ringer... Nej, det är klart, höll han med...

Slut för idag tack för idag.

Jag fick ett doftminne...

... precis nu. Från Wennerbergsskolans matsal:

Vid ett tillfälle serverades champinjonsoppa. När rasten var slut och det var dags att gå tillbaks till lektion satt två flickor kvar. Det var en (förlåt kommer inte ihåg vad du heter just nu)som äääääälskade soppan. Hon åt tallrik efter tallrik. Den andra, tja det var jag... Jag var och är fortfarande inte kräsen med mat. Men detta gick bara inte att stoppa in i munnen! Där fanns en väldigt sträng mattant, tant Stina, som hade koll på att ingen mat kastades bort. Denna gång fick jag faktiskt dispens eftersom rasten var slut.

Efter detta dröjde det måååååååååååååååååånga år innan jag år champinjoner. Champinjonsoppa har jag inte ens kommit på tanken att prova.

Också helt plötsligt, nu för en liten stunds sedan lärde jag mig något nytt. Det var inte champinjonernas fel. Förlåt små söta champinjonisar! Boven i dramat var detta:



Selleri. Det var sellerins fel hela tiden. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med all denna selleri jag har. Höll som bäst på med att skölja för att sedan skära i bitar och stoppa i frysen. Men vill jag verkligen äta detta?

Så varför har jag överhuvudtaget köpte selleri om jag inte ens vet vad jag ska göra med det? Jo, jag ville ha detta:

Bladselleri. Till Fasolian (som jag ätit av i tre dar). Efter att ha letat i "alla" affärer utan att hitta bladselleri fick jag ge mig och köpte stjälkselleri som hade några enstaka blad.

"Det går lika bra med selleri" - Förutsatt att man har rätt selleri. Nästa gång får det bli enbart persilja. Går det lika bra som selleri?

Jag kanske får ta och odla lite själv...

Ojdå, Hur dum får man bli?

På söndag, tror jag att det är, ska jag ställa av bilen. Så nu blir det lite funderande över vad jag behöver göra innan dess. Eftersom en av anledningarna till just avställningen är den dyra TV-notan kom jag osökt att tänka på en TV.Den lilla lilla jag har duger väl men det är lite svårt att läsa ibland, t o m med glasögon.

Så, jag gjorde slag i saken och for till FA-fyndet där jag sett billiga TV-apparater tidigare. Hittade TV nr 1: Fräsch 600 kr. Hittade TV nr 2: Mindre Fräsch 250 kr och på lappen stod bl a:
"Fungerar hur länge?". Så får jag se den! TV nr 3: Fräsch, Philips 28 tum, stereo, 400 kr.

Den bidde det. Men den är stor. Stor och bred. Och stor och bred och tung. Haffade en personal av manligt kön och visst skulle han hjälpa mej att få TVn i bilen. Hemkommen var avsikten att låta TVn ligga kvar i bilen tills assistans eventuellt skulle dyka upp.

Men, men. Jag är jag och jag kan vara envis. Jag kan vara otålig. Jag klarar allt... Så jag stod och tittade lite på den. Försökte lyfta lite på den. Tungt! Går aldrig. Så hittade jag en lösning. Fick ur den ur bilen. Så hade jag spanat in hur jag tungt och osmidigt kunde typ hänga stativet över ena axeln. Hå hå ja ja. Här kommer Hulkan trodde väl jag. Fick upp Tvn gick två meter så small(!) det till i ryggen. Din dumma nöt sa jag till mig själv. Nu blir du invalid på kuppen. Stod där och vred mig i smärtor en stund. Kanske att någon vänlig själ passerar? Onej. Så där står jag och tittar på trapporna. Inte många trappsteg. Men dock trappsteg. Fram med Hulkan igen. Det tog kanske en halvtimme... sedan var TVn inne.

Och nu behöver jag knappt glasögon när jag ska se på TV. Fast det gör tämligen ont i ryggen så jag vet knappt hur jag ska sitta/ligga för att se på den. Tur att jag har Citodon hemma. Kan ha varit ett revben som fick sig en törn. Det har jag ju varit med om ett antal gånger innan. Utan att ha burit TV. Är det så så lär jag få dras med detta onda ett tag.

Nej nu ska jag gå och titta på min STORA TV!!

testing testing

 

Min Bror och Jag

Han föddes i mars 1954, Jag december 1955. Han hade stora problem med att jag bet mamma i brösten.

Så sakteliga växte vi upp. Storebror älskade lillasyster, som kallades Lillan. Lillan lekte med storebror Tony och hans kompisar. Då var det fortfarande lugnt på vissa gator, såsom Siriusgatan, i Lidköping. Så där lekte vi mycket. Vi fick flytta oss när det då och då dök upp en bil.

Storebror Tony råkade döda Lillans undulat. I många år trodde Lillan att någon annan var skyldig. Tony, Lillan förlåter dig!

Lillasyster föddes. Mamman hade gått igenom tunga missfall. Barnen på gatan: Är din mamma alltid med barn?

Återigen föddes lillasyster. Återigen fick vi åka iväg... Jag tror att jag var hos farmor/farfar (där jag alltid ramlade ur sängen...) Men så kom ju moster Berit från Göteborg igen... Ja hon var ju där även den gång som Mamma genomled ett fruktansvärt missfall.

Liten var jag. Men minns mammas tårar. Hur hon "födde" barnet på toaletten...

Sen kom Ancie och för första gången lekte pojkflickan Lillan med dockor... Och så fick hon inte heta Lillan längre.

Så otroligt tillbaka

Ja, tillbaka där jag var för typ sex år sedan. Vill inte! Hade samtal via ICQ ikväll med en vän som jag lärde känna då för länge sen. Mycket trevlig person, har träffat honom IRL. Men samtidigt känns det som att jag är där igen. Där, dit som jag inte orkade återvända.

Det är ingen dans på rosor att leva i Grekland, på Kos. Men det är ett liv. Du lever! Här i Lidköping förvaring...

Nej, nu ska jag gå och förvara mig på madrassen (som jag fått pli på, sticker inte längre iväg, hitan ditan)

Duvorna väntar i Stadsparken!

Det kom ett telefonsamtal

...Mattias, handläggare av bostadstillägg på Försäkringskassan. Bad så mycket om ursäkt, några gånger. Räknade ut mitt bostadstillägg där och då. Kommer in på mitt konto 21 januari.

Ljuset återvänder...

Löneförhöjning!

Dags att fira! Jag har fått 408 kr/mån netto mer i pension.

Nu vill jag ha bostadstillägg oxå.

Det kom ett mail

Fick precis mail från FK:

"Hej

Ditt e-postmeddelade har vidarebefordrats till handläggare av bostadstillägg.


Med vänlig hälsning"

Positivt? Negativt? Ingentingt?

Hur påverkas man?

Jag undrar hur "dement" man blir av att vara socialt isolerad.

Jag gör så konstiga saker. Jag glömmer och glömmer och glömmer. Nu, allra senast: Var la jag kaffemåttet? Har t o m kollat i soppåsen om jag har slängt det. Skulle inte ha förvånat mig, gör som sagt var konstiga saker... Går omkring och pratar med mig själv. Snart börjar väl TVn svara mig.

Och som sagt, jag gör konstiga saker. I natt låg jag och funderade på hur allvarligt brott (inbrott) man kunde göra där eventuellt straff, om man nu blir upptäckt, resulterar i enbart fotboja (heter det så?). Inlåst i hemmet är jag ju redan...

Jag MÅSTE ha en säng snart. Idag vaknade jag med fruktansvärd huvud/nackvärk. Anledning: vaknade ett flertal gånger under natten. Kudden hade ramlat utanför madrassen och mitt lilla huvud hade följt med. Så där låg jag alltså med huvudet i en något jobbig vinkel...

Nu har jag inte ringt Försäkringskassan sedan i måndags. Kanske dags för en liten påminnelse. Ja terrorist blir man också av isolering. I måndags var jag i alla fall inte otrevlig i telefonen. Det är ju faktiskt inte personalens fel! Nu är mitt ärende under behandling. Vad nu det betyder? Får nog ringa och fråga.

Nu kanske det är dags att hoppa ur pyamasen och åka och köpa en veckoranson cigaretter. För de sista lånade pengarna... Mat har jag köpt. Men ju mer jag behöver sluta röka desto mer röker jag...

Hej hopp, Nästa år är ett annat år!

Nu är jag så förbannad!

Dj..vla Försäkringskassan. Ansökte om bostadstillägg i okt. De har fortfarande inte ens tittat på ansökan.

Är så jävla arg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

De svarade inte ens på mitt sista mail...
Jag ringde och fick ovanstående besked. Då var jag inte trevlig längre.

Mejlade socialdep. Mejlade FK igen. Inget snällt mail...

Jag kan inte ta ett dyrt lån till, för att överleva. Det finns faktiskt en och annan som är beroende av de bidrag som finns. Det är ju faktiskt inte för nöjes skull man söker.

Om jag skänker bort bilen kanske jag kan få hälp av socialen. Men betalar de billånet? Å andra sidan de kanske skänker mig en säng. Fast den får jag väl på avbetalning då?

Nej, jag får åka till Falbygden och lägga in mig en månad. Då får jag i alla fall mat...

Tony

Varning!

Vi kommer och hälsar på dej!

KRAM

Mer recept

Ja ja vårt kvinnliga skandinaviska lördagsnöje på Kos

Så ett recept till

Ett recept till.

Jag är ju för feg för att engagera mig där jag borde. MEN Tony vet!

Mer Nostalgi

Varför inte?

Snabba enkla recept:

Nytt år

Hur länge ska man komma tillbaks till "för ett år sedan"?

Förra Nyår sa vi: Vasilis och Jag Gott Nytt År till varandra. Vi hade en jättebra period tillsammans. Vi sa också att det det nya året kan inte bli sämre än det gamla.

Facit har vi inte ännu. Det enda vi vet är att vi inte är tillsammans längre. Kanske i tankarna men inte mer. Ett tel samtal hitan ditan.

Det gör ont! Jag säger det igen: Djävla droger! Förlåt att jag svär! Men jag älskar en person som älskar mig...

Idag har jag investerat på rea. Hittade ett väggur till köket som tickar så lugnande. Kanske att jag flyttar madrassen till köket? Eller uret till sovrummet? Eller sovrummet till köket? Om inte eller fanns...

Jag är som strutsen

... gömmer huvudet i sanden. När ska jag dra upp det lilla lilla huvudet? Jag har ingen bra magkänsla. Men emellanåt kommer rapport om att allt är bra. Då stoppar jag huvudet ännu djupare.

Min älskade bror, Tony, hur mår du?