Jag packade upp mina...

... sommarkläder i fredags. Det kändes så fel. De kläderna hörde ju inte hit. Inte till detta livet. De hör ju till mitt andra liv. Mitt riktiga liv. På Kos. Det var ganska skrämmande att känna så. Det blev så tydligt liksom. Vart jag hör hemma...

Blev något förundrad på annat sätt också, när jag tittade på vissa plagg. Fick jag på mig den för ett år sedan? Hur gick det till? Ja ja. Jag har ju gått upp nästan 20 kg i vikt nu på ett år så det förklarar väl saken.

Ska jag slänga de små kläderna? Som jag gjorde med dom stora kläderna. Då för tre år sedan när jag gick ner 23 kg i vikt. Det skulle inte vara så dumt att ha dem idag...

Jag är väldigt trött och less på det här livet nu. Äntligen var vi på gång att komma iväg ut på något. Förmodligen kul. Gjorde misstaget att kolla ekonomin innan. Det bidde till att stanna hemma i cellen. Har inte varit "ute" sedan i augusti. Hemma på Kos. Där som jag gick ut två - tre gånger per vecka. Kanske bara en sväng till tavernan, men ändå. Träffade lite folk. Nu är jag folkskygg.

Var/är så "knäckt" att jag sa nej till Lina beträffande två möjligheter att träffa barnbarnen...

Idag gick jag ut och satte mig lite på gården. Hoppades innerligt att det inte skulle vara någon annan där. Så jag skulle bli tvungen att prata. Det var det inte :) . Det var skönt att sitta en stund och läsa.

Gröna stolar och bord och parasoll... Jag tycks vara förföljd av grönt. Som jag inte tycker om, hävdar jag bestämt. Apropå kläderna. Blev glad när jag såg en blus jag använt mycket, som jag trivs i och tror att jag kan använda nu också. Mönster: Gröna elefanter...

Två steg framåt...

... ett steg bakåt. Det positiva är att det blir ett plussaldo!

Britt-Marie är inte längre den som det inte är några problem med. Britt-Marie är inte längre den man inte behöver ha bekymmer om. Det var många år sedan Britt-Marie inte orkade vara "perfekt" längre. Britt-Marie är också människa...

Jag tog mig utanför dörren igår. Fick inhandlat både mat, krokar och lås till källaren. Krokarna hängdes upp i badrummet med hjälp av superklister. Nu ska jag trassla ut mina halsband och hänga upp dem. Fick även gjort lite annat småpyssel. Jag kände mig ganska nöjd.

Så skulle jag sova. Började tänka på Tony så då var det kört för några timmar. Somnade på morgonkvisten. Vaknade mitt på dan. Attans! Ville ju kolla gravsten.

Som alltid när jag har/haft sömnproblem var jag inställd på att idag var en "förlorad" dag. MEN jag tog mig till slut utanför dörren. Sedan lyckades jag t o m få ner julpyntet i källaren. Glömde dock Påsktuppen...

Hade tänkt värma pizza men grillade revben i stället. När jag ätit trodde jag att lite kött fastnat mellan tänderna i fram. Men nej. Det var den spruckna tanden som särat på sig lite till. Det syns inte, ännu. Så det var väl ett halvt steg bakåt. Men jag känner mig trots allt ganska nöjd med dessa två dagar.

Så ringde telefonen. Pappa. Han ringer bara om han inte får tag i Ancie. Och så var det även denna gång. Han kan inte fatta att jag inte ordnat med gravsten. Den måste ju upp innan tjälen kommer... Inte en fråga om hur jag mår... Inte en fråga om varför... Nej, det är klart. Britt-Marie är det ju inga problem med.

Nu har i alla fall Britt-Marie som det inte är några problem med frikort inom sjukvården till mitten av december. Så Britt-Marie ska passa på att få lite terapi om möjligt. Det är ju gratis ;) .

En månad ...

... har gått. Sedan Tony somnade in. Vart tog den vägen? Ja, vart tog större delen av mars månad vägen och nu är det snart maj.

Jag har varit och är nog fortfarande i nåt sorts töcken. Om det nu heter så? Vilket konstigt ord! Jag tänker ofta på Tony som om han fortfarande lever. Sen kommer jag ihåg... Det är nog ganska normalt tror jag.

Nu börjar det bli dags att ta tag i det löfte jag gav mig själv på Näl. Att börja leva! För en timma sedan ramlade månadens bidrag in så jag kan i alla fall fylla på kylskåpet. Det var näringen det. Sedan måste jag tvinga mig utanför dörren dagligen! Gör gott både för kropp och själ. Har fått mer och mer ont i hela kroppen. Det beror säkert på att jag är så stillasittande som jag är. Läste någonstans här på nätet uttrycket: "Smärta ger smärta" ... Nej så var det nog inte riktigt. Eller? Tja nåt liknande i alla fall som jag tyckte stämde bra in på hur jag tror det funkar i mitt fall.

Hmmmmm, Men vadå Smärta ger Smärta? Det är väl klart som korvspad att Smärta ger Smärta annars skulle det ju inte finnas någon Smärta...

Så får jag väl göra en bekännelse: Jag började för några dagar sedan med antideppmedicinen igen... Det känns så osäkert just nu: Vad beror på vad? Det har ju hänt saker och mer läkarbesök mm är inplanderade. Vilket kom först? Hönan eller ägget? I början av mars var jag helt övertygad om att jag skulle kunna sluta med dem och fasade ut. Summa summarum, jag fortsätter med dem ett tag till så får vi se. Men jag kommer inte att gå med på att öka dosen!

På ekonomifronten fortsatt tufft. Hur bär man sig åt för att hitta en bank som vill hjälpa till? OK, jag har ingen hög inkomst men om jag samlar skulderna i en korg halverar jag månadskostnaden. Borde inte det räcka för att de ska förstå att jag klarar av att betala?

Idag som nu är igår var det Χρίστος Ανέστη i Grekland. Dvs Påskdagen, uppståndelsen. Kanske dags för att gå vidare med min Nystart. Det var ju på förra Påskdagen som jag lämnade Vasilis, i alla fall fysiskt. Och faktist så lämnade jag honom på Påskdagen för två år sedan också... Det var nog då allt började, egentligen...

Mina ex: Svärföräldrar och en kraftigt tablettpåverkad Vasilis.
Koukouretsin (tv) hann jag smaka på. Lammet var inte klart när jag lämnade Thiva...

Ett stort TACK..

... till Tonys alla vänner. Tack för alla blommor. Tack för alla kramar. Tack också till alla som inte kunde vara med idag.

En fin hyllning till Tony i ett fullsatt kapell.

Tack Jimmy Paulsson för vacker sång:

Tack Roadmasters Lidköping för Er hyllning:

Så är det då...

... snart dags.

Begravning i morgon...

Varför envisas...

... sjukvården med att skriva ut dessa "Lyckopiller"?

Mitt svar: En enkel och billig lösning på problemet.

Jag är väldigt glad att det finns diverse antidepressiva mediciner. De har hjälpt mig! Men när man kommer dithän att de inte gör någon nytta längre. Varför ska man fortsätta äta dem?

Jag kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu. Men det vore väl nästintill sjukt om jag gjorde det! Med tanke på allt som hänt det senaste året och lite till. Ja, t o m skulle jag väl vilja påstå, de två senaste åren.

Jag hade mejlat Vårdcentralen om receptförnyelse. I förmiddags ringde min läkare. Undrade om vi inte inte skulle ta och boka in en tid för besök. Jag tyckte inte det behövdes. Så kom hon då in på svaret hon fått från Vuxenpsyk, om att psykiatrikern ville att jag skulle öka på dosen antidepp. Jag vägrade. Förklarade att jag nu fasat ut med dem och jag mår varken bättre eller sämre. Och med den infektion jag redan har i kroppen vill jag inte äta medicin i onödan.

Men, så är jag då klassad som "suicidal". Så det kommer att komma en kallelse för att träffa henne. Och hela det mötet kommer väl att handla om operation övertalning att jag ska återgå till Lyckopillren.

Vem känner mig bättre än jag själv? Det är inte piller jag behöver nu. Jag behöver hjälp att bryta ett destruktivt mönster. Gruppterapin på psyk som skulle startat i mars har jag inte hört ett ljud om. OK. De sa inte vilket år det gällde...

Om jag själv säger att jag, typ, behöver "en spark i baken" (ok, det kanske inte räcker med EN) för att komma igång med mitt liv borde varje människa med någon erfarenhet av depression förstå att det finns hopp om att jag kan komma tillbaka. Jag har vissa mål som jag vill nå, så sakteliga. Steg för steg och vem vet jag kanske t o m skulle kunna bli en fungerande individ igen. Jag längtar efter ett arbete... Men det kostar väl för mycket för samhället. Men å andra sidan kostar jag ju pengar nu också. Och förutom ekonomin: Hur är det ställt med medmänskligheten i vårt Sverige 2009?

Ann-Carin, Hur ser det ut på ert program? Jag kanske skulle bli politiker? ;)

Nu fick jag lust att kolla tillbaka på mina gamla hemsida igen. Den där jag skrev om hur jag hade det när jag mådde som allra allra värst. Det var ju ett tag sen jag la in en återblick här. Det blir inte idag men kanske i morgon.

Nu är det slut på gnället för idag.

Hade pojkarna här en stund idag. Så underbart!

Trots att vi bor nära nu är det inte så ofta jag ser dem. Så är ju livet. De har fullt upp med arbete, dagis, hemmet osv osv. Det förstår jag. Nu kan det dock bli bättre. Jag har ju bilen inregistrerad så jag kan åka till dem. Bara det att jag inte vant mig vid att jag har bil än ;) .

Så tillåter jag mig att vara en grym mor en liten stund. Lina har hittat ett jobb i London och är intresserad av att flytta dit. Hon skulle gärna vilja prova på att bo utomlands ett tag. Och i sanningens namn måste jag väl erkänna att det nog även vore en bra möjlighet för Ivo att få ett jobb inom sitt område som jag knappt kan stava till. Men en förenklad version är att han har en fil kand (?) i data nånting mikrobiologi nånting. Skulle säkert passa honom bättre än att fixa flintastekar på Scan... Men, rent egoistiskt, själviskt: Nu när jag flyttat till Sverige för att bo nära dem...

Jag får väl hoppas på hennes andra dröm: Att de ska få fast jobb så hon kan köpa häst :)

Ann-Carin! I morgon är det fullmåne ;)