Deppig...

... deppigare, deppigast

Första morgonen...

... på länge som jag vaknade och ville kliva upp ur sängen. Det är en mycket glädjande känsla som jag inte är bortskämd med. Det kanske berodde på att jag tillbringade större delen av de två senaste dygnen i just sängen.

Tarmarna har varit jobbiga så att säga. Och är så fortfarande. Men jag upptäckte att två Citodon var en god hjälp.

Varit på apoteket och hämtat ut en påse till ett värde av drygt 1800 kr. Jag är dyr i drift.Så nu ska det smörjas och droppas och jag vet inte vad allt. Gud så mycket enklare det var att bo i Grekland...

Hos hudläkaren kom läkemedlet Methotextrat (ett cellgift) att nämnas igen. Det är den behandling som man kan få om inget annat hjälper. Men jag med min andra sjukdom kan inte få den heller...

Förra gången en läkare ville ordinera mig detta medel vägrade jag. Köpte ett Psolarium och började resa två gånger om året till Grekland. Det fungerade ypperligt. Och helt symptomfri hade jag nog varit om jag kunnat göra en tredje sol- och saltabadresa.

Två - tre resor per år behöver jag alltså. Och hur ska det gå till?

Känns som om ...

... det är förlossning på gång ;). Tredje dan med magkramper. Kan det vara Kronblom på gång tro?

Av hudläkaren blev jag ordinerad sol och salta bad på sjukhuset. Hmmm, undrar om de har nån CD med vågskvalp?

Undrar just...

... hur många gånger jag sagt, eller jag kanske bara har tänkt... att nu får det vara, orkar inte med fler NEJ. Jag är sjuk och i behov av hjälp. Hur gärna jag än vill så är det helt klart att jag inte klarar av mig.

Känner mig så gammal och trött. Livet är förbi så varför kämpa? Jag kan väl lika gärna sitta här och förtvina. Även om förtviningsstadiet tyvärr inte infunnit sig än. + 35 kilo på två år, pga av
στεναχόρια som vi säger i Grekland. Hittar inget helt rätt ord men motsvarar sorg, ledsenhet, orsakat av problem.

De lider nog av mycket στεναχόρια i Grekland just nu ;).

Och dessa läkare som tjatar om Grekland. Kan du inte flytta tillbaka? MEN! Det är ju inte så enkelt heller. Två gånger har jag gjort mig av med mina saker och flyttat. Nä! Nu vill jag må bra HÄR där jag är. Jag har i alla fall velat göra ett försök. Men det finns ju ingen hjälp att få. Orka, orka, orka osv

Men, kanske en liten trevare till... TONY sa åt mig att kontakta psykvården på NÄL. Han rekommenderade dem varmt. Jag har nu ett nummer framför mig till en avdelning som skulle passa mig.

Får se om 1: jag orkar ringa 2: de vill ta emot mig Undrar vilken punkt som blir det största problemet.

I slutändan blir det väl så att jag får leva ett par år till via Facebook.

Gonatt nu måste jag snart gå upp

Laddar inför...

... morgondagen.

Haha vilket skämt: "Laddar". Tror faktiskt att mitt batteri är förbrukat. Inte som med bilbatteriets problem. Det överladdade så alla säkringar gick. Fast. Känns onekligen som om en eller annan säkring pajat här med. Bilen fick ny generator. Kan jag få en också, tack?

I morgon är det KSS, igen. Nu är det hudläkarbesök. På plats tänkte jag också ordna med frikortet som jag blir berättigad till nu. Då måste jag vara där i tid. Så måste bilen tankas. Hur dags måste jag gå upp? Är så trött på att bli så stressad för ingenting!

Efter KSS kommer trollpojkarna. Så ska vi försöka oss på att ta oss till Ellies 6-årskalas. MÅSTE bara "orka". Jag vill orka.

Apropå pojkarna så fick de sin ridlektion i tisdags. Gladde mig mycket åt att det ordnade sig trots skröpliga jag.

Nu måste jag nog "hoppa" in i duschen. Och sedan smörja mig enligt konstens alla regler. Så att psoriasisen åtminstone ser lite omskött ut i morgon när doktorn kollar.

Får man lov att drömma? Skulle inte ha nåt emot ett besök här

Nu blir det ...

... svammel.

Idag har jag gjort mina barbarn besvikna. Pga mig fick de ingen ridlektion. Förlåt!!!!

Mår inte bra. Min terapeut är kass. Och terapeuten är jag. Har faktiskt försökt med både det ena och det andra. Positiva tankar. Lösningar. En massa "i morgon ska jag". mm mm mm

I natt eller snarare i morses fick jag sparken. Terapeuten-jag alltså. Kommer ingen vart. Möjligen bakåt. Tankarna börjar vandra åt det hållet dit de inte får vandra. Då kommer ångesten.

Och så har jag en bil att hämta på verkstan.

Det enda positiva med läget är att en och annan tår lyckas trilla ner.

Vill bara...

... ta tillfället i akt att berömma mig själv.

Idag har jag både fått bilen bogserad till verkstad (Tack Pinnen!) och frostat ur frysen. Två saker samma dag. Wow!

Ännu ett...

... kors i taket (och det är inte ens påsk än).

Jag har varit i kontakt med bilverkstaden. Ska leverera Asproulaki under helgen så tittar de på honom på måndag. Tjoho. Nu har jag några dagar på mig att putta dit honom.

Vet inte...

... om jag vågar/bör börja behandlingen än på ett tag.

Även om jag nu inte är deprimerad enligt psykiatrinnan... Men det vore lite surt att behöva avbryta behandlingen pga depression. Det finns ju tusen andra saker som kan inträffa så att behandlingen måste avbrytas.

Vet inte ... Status för övrigt säger i alla fall att det inte är någon brådska med behandling. Men! Jag vill ju bli av med det här giftiga blodet!?! NU!!!!

Tja, jag har ju varit på gång sedan i augusti 2007 för att få till en behandling. Så? Vad spelar ett år hit eller dit för roll?

Ska nog ta och försöka få lite bätttre ordning på min ickedepression i alla fall, först...

Eller?

Nu har det blivit 18 mars. Grattis till dig Tony på din 56 årsdag som du inte fick uppleva här (men kanske där?)

Och nästa begravning är inbokad. Linas farmor, Anna Axelsson. Det blir ett tomrum det också. Ännu en person som "alltid" funnits där. Men hon gick nog ändå bort på ungefär det vis vi alla skulle föredra. Hon har levt ett långt och innehållsrikt liv. Varit ganska frisk om än med en del problem. En stroke, två veckor på sjukhus och sedan var det över. Alternativet kanske hade varit att leva de sista åren oförmögen att ta hand om sig själv.

Jippie...

... jag är inte deprimerad!

Himla synd att jag inte hade bandspelare med mig vid dagens samtal med psykiatrinnan. Det hade varit underhållning det.

Ett sammandrag:

Blå text symboliserar psykiatrinnans inlägg.

Eftersom jag inte är deprimerad så undrade hon vad jag ville att de skulle göra. Tabletter behövde jag inte. Oooops så förvånad jag blev. När hon hörde att jag hade kontakt med Vårdcentralen undrade hon varför jag överhuvudtaget var hos henne. Förklarade då att min läkarinna på VC vill att jag ska tas om hand på Psyk. Svar: Jasså?

Hur var du när du blev deprimerad första gången? Inte helt lätt att komma ihåg så här 20 år efteråt. Föreslog att hon skulle kolla i min journal som hon hade uppslagen i datorn framför sig. Här finns det bara uppgifter från 2008. Men det kanske finns mer därute. Det kom in en journal därutifrån som startade på 2000-talet nån gång. Var resten var visste hon inte...

Så, vad vill du? Eh, jag vill leva. ?? Leva! Kunna diska, laga mat, städa, stryka, träffa vänner. Ha ett LIV! Jaha... Hur ska vi kunna hjälpa dig med det? Vi kan ju inte komma hem till dig och göra det.

Nämnde då Bräcke Diakoni och avslaget på den rehabiliteringen. Som vanligt hade hon ingen aning om vad detta var. Fick förklara för henne att de har ett "program" för personer i min situation och att de har avtal med VG-regionen,. Jaså? Berättade också om anledning till avslaget. Att det inte stod något i remissen om vilka åtgärder som gjorts inom regionen. Nej, det är ju rätt! Vi har ju ingenting gjort.


Vad gör dom då? Svarade att de hjälper såna som jag att komma igång med ett liv. Det är en rehabilitering. Jaså. Men då bor man där också, eller? Jag svarade ja. Men, du har ju bostad! Eller? Hur bor du? Har du möbler?

Jag började samla ihop mina saker för att gå och sa till henne att hon faktiskt började bli ganska fånig nu!

Sen tvekade hon en del om hon skulle fråga Dagpsykiatrin (heter det så?) om de ville ta hand om mig. Eller kanske Kommunpsykiatrin? Vad det nu är.

Apropå interferonbehandlingen tror jag inte ens att hon själv visste vad hon svarade... Jag lämnar namnet till min läkare på infektion så får hon den diskussionen. Men, jag har ju ingen depression, så då är det väl ok med behandling? Kanske dags att upphäva sjukpensionen också?

Slutresultatet var i alla fall att hon tar kontakt med "Dagpsykiatrin". Vad de gör där vet jag inte riktigt. Samtal sa hon, samtidigt som hon konstaterat att det kanske inte är samtal jag är i behov av. Har prövats förr.

Tänk om jag hamnar på knäböjavdelningen igen! :)

Hur svårt...

... kan det va?

Måste få igång bilen så jag kan få den till verkstad så jag kan använda den.

Hur kan det va så himla svårt?

Eventuellt så...

... kan det eventuellt snart vara behandlingsstart. I april? Bye bye sommaren 2010 i så fall. Men det är ju något jag måste göra.

Var hos min läkare på KSS i onsdags. Hon har hårdpluggat :). Jag är ett något speciellt fall i och med att jag har flera diagnoser som inte "tål" interferon.

Beträffande Crohn är vi lugna. För det första så är Kronblom i djupt viloläge. För det andra har hon läst på: En del blir sämre, en del blir bättre och en del opåverkade.

Psoriasis: Blir oftast sämre, men det är ju behandlingsbart. Hon vill att jag stämmer av med hudläkaren som jag träffar i slutet av mars. Just nu är inte utgångsläget det bästa... Och inte tror jag de kostar på mig klimatvård. Idag har jag i alla fall inlett en behandlingsomgång med cortison så får vi se hur mycket nytta det gör fram till dess jag träffar hudläkaren.

Depression: Är väl det största "hotet". Hon vill prata med den psykiatriker som jag ska träffa på onsdag.

Utöver dessa biverkningsrisker så finns det ju tusentals andra. Men de är ju inte specifika för mig, de gäller alla. Kort sammanfattat: samma biverkningar som man får av cellgifter...

Ja ja. Härliga 12 alt 24 veckor att se fram emot. Men sedan är det 80% chans att jag blir friskförklarad efter ett år :) .

En kick-off skulle inte kännas helt fel. Och sedan blir det till att fira i höst nån gång.