lördag 27 december 2008

Borde gå och lägga mig

... men jag vet inte vad som håller mig kvar. Det är inte sömnproblemet. Peppar, peppar ta i trä, men numera sover jag. Och Ancie: En natt sov jag välbehövliga 13 timmar! Sedan dess har soveriet fungerat bra om än med hjälp på traven av sömntabletter.

Speciellt pigg blir jag inte ändå tyvärr. I kväll var utekväll inplanerad sedan länge. Har inte varit ute och roat mig sedan vi var på Faros på Kos i augusti. Tyvärr så finns det ingenting för mormödrar här i Lidköping. Ancie och jag hade tänkt trotsa detta ikväll. Scotts på Harrys måste väl ändå locka blandad publik. Men åldersgränsen var 18. Inte speciellt lockande och vi var trötta så det bidde inget. Får hoppas och tro att det blir fler tillfällen att höra superidolerna som började sin bana med att repa i Annas och Nils garage. De var de inte så gamla då, grabbarna i "pojkbandet". Tänka sig vilken släkt man hamnat i. "Jag känner Lassie..."

Nu är juldagarna öv er. Det tycker jag är skönt. När mamma dog tog julglädjen slut. Har inte riktigt lyckats hitta tillbaka. Det blir ju inte enklare av att jag inte har råd att unna varken mina nära och kära, eller mig själv något. I år har jag inte ens köpt en köttbulle. Åt julmat hos Lina på julafton. Igår hade jag lite köttkrafs i frysen. Idag hade jag ett par fiskbitar i frysen. Hå hå jaja. Skulle va gott med lite skinka och sillsallad.

Jag får väl fira jul i januari när jag får två månaders bostadstillägg...

Kommer osökt att tänka på förra julen. Den var bra!!! Jag hade fixat julskinka, Sillsallad, Svenska Köttbullar, Jansons Frestelse och Lamm med potatis i ugnen. Så på det födelsedagstårta. På juldagen var vi i Pyli, på Margarita. Där var det minnsann inte bara artonåringar. Där var t o m små barn och morfarsfar... En ryska där tyckte det var så underbart att se ett par som tyckte så mycket om varandra. Det paret var jag och Vasilis. Och visst tycker vi mycket om varandra men om inte om fanns vore det bra.

Tillbaks till verkligheten:

Tur att det finns gratissaker. Eller hur Ancie? Efter att ha kämpat med två utslitna mobiltelefoner har jag nu blivit med TVÅ nya. Så kan det gå när mobiltelefonbolagen konkurrerar. Det bästa av allt är att det nog har gjort en miss? Både telefonerna är olåsta. Dvs jag kan sätta in vilket simkort jag vill. Det kan man kalla bra tycker jag. Slipper jag kostnaden för upplåsning när jag så småningom ska till Grekland och använda mitt grekiska kort.

Nej, kanske att jag ska försöka krypa till madrass så sakteliga så får vi se hur länge det dröjer till nästa svammel.

Dagens historielektion:

27 december

Den 27 december 1983, utbröt en brand i en transformatorstation i Enköping och gjorde att mer än sju miljoner svenskar blev strömlösa i över fyra timmar och cirka 65% av Sveriges elberoende hushåll slogs ut och det var södra och mellersta Sverige som blev hårdast drabbat. Systemen var så konstruerade att de hängde ihop, kopplades om, överbelastades och slogs helt ut. Det tog lång tid att återstarta kärnkraftverken som automatstoppades, så dessa var inte i drift förrän c:a nio timmar senare.

lördag 20 december 2008

Celebrity Morph by MyHeritage

MyHeritage: Släktträd - Släktforskning - Kändis

fredag 19 december 2008

Ännu en månad

Idag är det "lön". Och återigen blev jag lika fattig. Dj..la Försäkringskassan. Ännu en månad utan bostadstillägg. Tror de att man inte har behov av det eller?

God Jul

torsdag 18 december 2008

Fel startända

Apropå Nystart så har jag nog haft fel startända när det gäller att få struktur på det dagliga livet.

Var inställd på att först och främst få ordning på sömnen. En vecka i Britt-Maries liv ser i stora drag ut så här:

En natt helt utan sömn
Fyra nätter, somnar på morgonkvisten, sömnen vill inte infinna sig
Tre nätter, somnar på morgonkvisten, strejk, ingen idé att försöka sova
En natt, somnar vid hyfsad tid sisådär 12 - 01. Vaknar 05.30 (pip) kan inte somna om

Dagarna förflyter sedan i trötthetens tecken. Jag vill vara uppe och ta vara på de få ljusa timmarna. Inget vettigt blir gjort. Ideligen blir det lite vila på soffan eller i sängen, förlåt säng har jag ju ingen :) . På madrassen ska det vara.

Så nu får jag ge upp detta. Sömnstartpunkten alltså. Nu får jag ........ Oooo där var jag lite energisk och optimistisk och tänkte skriva nåt klokt. Nöjer mig med att skriva att jag ska försöka få till en annan utgångspunkt. Då kanske det löser sig med sömnen också.

Ha ha ha :) :) :) . Inte undra på att Google-annonserna handlar om sömn. Den dan de hänvisar till aktiva fritidsintressen ska jag fira!

Nu ska jag snart ta en promenad till Apoteket för att hämta sömntabletter... ridå. Men ok jag går i alla fall inte och vilar, varken på soffa eller madrass.

Dagens citat
Det spelar ingen roll hur långsamt du går, så länge du inte stannar.
Källa: Konfucius


torsdag 11 december 2008

och och

jag får inte in länk eller nåt... Men sången är fin. Kolla min sida på Facebook

Denna dag - 11 dec



Tja det var för två år sedan... Vi skulle ha gift oss sommaren 2007. Men men men...

Jag har tidigare sagt, tänkt och skrivit här att Vasilis har Borderline. Det är/var min egen amatörpsykiatriska diagnos. Det kanske ändå stämmer men jag har kommit fram till något annat.

Ja, jag har massor med tid. Och massor med tankar snurrar i mitt huvud, ständigt. Vi var så lyckliga då, 11 dec 2006. Vad hände? Ja, det har jag funderat över. Vi älskade varandra. Vi älskar fortfarande varandra.

Några dagar före jul 2006 blev Vasilis inlagd på sjukhus. Han hade väldigt ont i magen. Läkarna skrämde upp honom. Allvarlig sjukdom.

I Grekland är det så att remisser inte skickas. Du måste själv ta kontakt med vart det nu är du behöver vända dig. Vasilis sköt på detta.

NU! har jag lagt ihop 1+1... Han måste ha fått lugnande tabletter utskrivna redan då. Av läkaren på sjukhuset. Han måste ha skött det "ganska" bra i början. Jag fattade ju bara inte vad det var som hände. Han var så förändrad. Ibland. Otrevlig. Hotande. Var det jag som gjorde fel? Sa jag fel? Språkproblem?

Dj...la droger! Dj...la läkare som skriver ut!

Det finns en sång som jag pinar mig med i bilen. Bäst jag inte åker bil. Hittade den på You Tube. Hur får jag hit den?

Texten, på grekiska. Jag är inte poet. Och grekiskan är ett mycket rikt språk. Det går bara inte att översätta. Handlingen är ett avsked. En älskad person ska dö.

Vasilis är ska inte dö. Trots att överläkaren på medicin på Kos sjukhus gav honom den diagnosen. Efter utredning i Aten: Sår på tolvfingertarmen.

Vasilis skräck och oro fick honom till att ta till den lösning han kände till från sitt förflutna. Han lyckades länge och väl att få läkarna med sig. I slutändan: Sitter jag här. Och han i Thiva...

Και Βασίλη
Μόνο για σένα! ¨Οπος σ'ούπα για πάντα μαζί σ0υ και σ'αγαπάω















Denna dag - 10 dec

Gick upp förhållandevis tidigt. Med tanke på när jag somnade. Drack mitt kaffe. Det börjar snöa. Ingen bilåkning med sommardäck. Britt-Marie går och lägger sig.

Går upp. Håglös. Uttråkad. Har massor att fixa här. "Orkar" inte.

MEN! Vad händer? Britt-Marie går ut på promenad. En liten lagom en. Hälskav och fotkläm i "nya" skorna. Men visst var det bra?

Sen blir det slappt igen och lite madrassläge oxå. Men jag har varit på promenix. Måste ju prestera nåt nu när Ancie är så duktig!

Tänk om jag skulle härma Ancie lite till? Kanske engagera mig i Kronblomföreningen?

onsdag 10 december 2008

Några rader

Sedan i söndags bor jag i lägenheten. Det känns bra även om mycket saknas såsom sådana bagateller som en säng. Jag har madrass på golvet och det är ok. Bara lite problem med mina artros-knän. Om det nu är artros. Har inte hört av läkaren än. Väntar på röntgenresultatet. Jag har inte varit så lätt att få tag i. Telefonen flyttade ju en vecka före mig...

Så nu är jag hemma då? Det ska bli bra. Jag har ju inte haft något hem, i alla fall som känts som hemma, sedan i april när jag lämnade hemmet hastigt och olustigt.

Jag har för mycket pengar på mitt bankkonto! Vilket hemskt problem för en fattiglapp. För att överleva till 19 dec tackade jag ja till erbjudande om ett DYRT lån. Idag skulle jag kolla hur mycket jag förbrukat av detta. Och som sagt så upptäckte jag att jag hade för mycket pengar. Ringde och beskyllde stackars Ancie för att ha gjort fel. Hon skulle skicka pengar till Tony så hade hon skickat de till mig. Men, hon var oskyldig.

Tja, det är väl bara att tacka och ta emot. 2000 kr anonym insättare. Tackar, tackar. HiHiHi. Nu slog det mig! Står det inte att min blogg är värd 2000 nånting. Är det nån som köpt den, med rabatt?

Nu ska jag försöka sova...

måndag 1 december 2008

Attans också!

Jag hade tänkt sätta in ett fint kort här. Så laddade jag in i datorn och det påtänkta fotot var av sämre kvalitet så att säga.

Vi struntade i flyttbestyr idag och åkte in till stan och tittade på julskyltning och tomteparad mm. Det var skönt att se lite folk omkring sig.

Synd bara att det slutade lite trist. Erland som ju är så full av spring i benen lyckades igen. Hoppandes och skuttandes och allt vad han nu gjorde på trottoaren så slog han i Pascals huvud med munnen. Lite blod i tandköttet och en av de nya framtänderna är lite lös... Så i kväll blev det bara till att äta mjukt och i morgon tandläkarbesök.

I morgon (läs idag) flyttar min telefon. Ha ha den flyttar först. Får se när jag kommer efter? Hoppas i alla fall att jag är inflyttad innan bredbandet som skulle ta ca åtta dagar. Vad skönt för alla evetuella läsare! Nu slipper ni höra mitt klagande på ett tag ;) .

Åter till fotot. Vi hälsade på Tomten i stallet på Limtorget. Mormor lyckades helt ovetandes göra intryck på Tomten. Han föste undan övriga besökare så att Mormor fick fotograferat barn och åsna och Tomte. Men som sagt. Det blev inget bra :( .

Ni får hålla till godo med en Bock i stället:



Oh Så Skönt, november är slut!



Dagens Historielektion
1 december

Den 1 december 1856, invigs de första svenska allmänna järnvägarna med lokomotivdrift mellan Göteborg och Jonsered, samt Malmö och Lund.
Men innan dess fanns privata järnvägar och enklare gruvbanor med spår av trä redan på 1700-talet eller tidigare, men den första dokumenterade järnvägen ovan jord anlades 1798 i Höganäs mellan kolgruvorna och hamnen. Den banan hade ursprungligen träräls och vagnarna drogs av hästar.

tisdag 25 november 2008

Kommentar till Maj 2002

Så har jag avslutat återblickarna från maj 2002.

Är jag på väg tillbaka?

den 25 maj 2002 kl 18:40

Ja. Jag börjar som jag slutade sist. Jag är så trött... Jag är så orolig... Jag är så rädd... Jag är så ledsen... Vill bara gråta. Svårt att andas, eller snare, trögt. Jag äter piller för att bli pigg och glad. Jag äter piller som ska ordna till mitt psyke. Jag äter piller som ska lugna ner mej. Jag äter piller för att kunna sova. JAG BEHÖVER FLER PILLER!!!! Men för vadå? Hjälper pillren? Hur trött, orolig, rädd, ledsen skulle jag vara utan dem?

Jag och mina vänner försöker lösa våra problem. Men vi orkar inte. Vart ska vi börja? Var är ändan nånstans? Till garnnystanet. Så att vi kan få ihop ett något så när sammanhängande nystan igen.

Jag vill ge mig av. Bort. Bort. Men det är så mycket att ordna. Klarar inte det. Kan inte tänka. Orkar inte. Orkar inget. Bara några timmar mitt på dan. I bästa fall. Men om jag gör det? Ger mig av alltså. Bara sådär. Lämnar allt. Tar mina väskor och går. Struntar i resten. Andra gör ju så. Om jag nu är galen. Varför är jag inte tillräckligt galen för att göra detta?

Har alltid trott att jag varit så stark. Klarat allt själv. Sällan eller aldrig bett om hjälp. Nu är jag som ett barn. Eller har jag blivit åldring?

Tankarna snurrar. Som en virvelvind. Jag mår illa. Jag vill gråta...

den 19 maj 2002 kl 12:45

Jag brukar inte ljuga. Jag kan inte ljuga, oftast. Men nu har jag gjort det. Här. Här där jag bara velat säga den verkliga sanningen. Jag påstod att jag inte kunde bli sårad längre. Det stämde inte. Är väldigt ledsen på en person. Mitt förtroende för människorna har fått sig ännu en smäll. Hur dum ska jag bli innan jag fattar att jag inte ska tro på något? Eller lita på någon.

Övertalade mig själv och mina vänner att gå ut och roa mej i fredags. Det var trevligt. Mådde gott av att se människor igen. På Skutan var det extra trevligt. Så bra att jag inte gick hem när Ancie gick. Tyckte nog att när jag nu kommit hit ska jag minsann stanna ute lite till. Det var inte bra. Ensam på Skutan. Mindes varför jag undvek att gå ut på kvällarna i Athen. Alla har sällskap. De flesta en partner att hålla om. Men jag är ensam... Det gör ont. Tårarna kommer. Här och nu. Fruktansvärd dag igår. Och sedan den här personens "svek" dessutom. Jag är så trött...

Isolering

I morgon är det en vecka sedan jag var i stan. I torsdags var jag hos Lina lite. För övrigt jag suttit här i stugan. Vill helst fördriva dagarna fram till 19 dec i sängen. Men det går ju inte. Jag tror att jag har gjort ett stort misstag...

Enligt soc har jag gott om pengar och borde ha lämnat bilen på Kos. De pengarna jag skulle ha sparat på det skulle jag ha köpt möbler för. Så har hon mage att fråga om jag inte kan hämta hit grejerna från Kos. Hur? Med vilka pengar?

I morgon måste jag i alla fall handla. Det blir till att fundera, fundera och sen fundera lite till. Vad måste jag köpa? Jag har ju så gott om pengar... Måste jag ha kaffe? Måste jag ha bröd? Kanske att jag struntar i maten och köper en whiskey och har roligt en stund. Eller så kommer gråten. Vore skönt det också.

Varför lyssnade jag på alla? Som tyckte att jag skulle flytta hit.

Har lagt till ett nytt bildspel idag. Hösten 2007. September till november. Noterar att det inte finns några bilder från november. Det var då det som var skakigt blev värre. Det var då folk började undra om jag inte skulle flytta. I alla fall för en tid. Jag vägrade, visste att jag inte skulle klara det.

Det blir nog bättre till våren.

25 November International Day for the Elimination of Violence Against Women

onsdag 19 november 2008

Tjaa

Så kom droppen.
Droppen som fick bägaren att rinna över.
Orkar jag mer?

tisdag 18 november 2008

Det ser mörkt ut

Jomenvisst ser det mörkt ut. Det är ju november. Årets värsta månad alla kategorier. I alla fall i Sverige. Försökte komma på vilken månad som var värst i Grekland. Den enda jag eventuellt skulle kunna nämna är typ mitten juli - mitten augusti...

Jag ska snart flytta. Och jag saknar en massa saker. Det blir spännande att se hur jag pusslar ihop ett hem. Så ska man ju inte tänka tillbaka. Gjort är gjort. Men det känns surt. Vasilis har ringt. Han har lämnat Kos, igen. OCH han har lämnat allt i vårt hem där. Ett fullt utrustat hem och här sitter jag utan kastrull. Alla sura pengar vi betalat för att få ihop det där hemmet. Och här sitter jag utan fönsterskrapa. Och utan pengar. Men bil har jag. Den var ju bra för att få med mig lite saker hem. Som t ex en rulle med hushållspapper. Ja ja. Jag var inte riktigt klartänkt de där dagarna på Kos. Men jag har i alla fall kvar hushållspapper än. Det var en stor rulle. Och bilen då. Ja den hade jag tänkt sälja. Men jag är ju sk gymnasieekonom. Det finns inte en chans i världen att jag ska kunna få till det till en i närheten av godkänd affär. Bara att få hit bilen och få den svensk kostade 10 000 kr. För att få köra den tillkom det diverse reparationer, men ok det hade ju behövt göras i vilket fall som helst. Nu har jag inte pengar till bensin. Men jag har bil i alla fall. Jippie.

Idag klarade jag av kapitel två hos doktorn. Hon hann ju inte med alla krämpor sist. Så lyckades jag förhandla i kassan. Jag tyckte inte att jag skulle behöva betala eftersom hon just inte hade hunnit med alla krämpor sist. Gymnasieekonomen segrade. Tilläggas bör att när jag kom hem hade det kommit en räkning från vårdcentralen avseende det uteblivna besöket. Den gången jag försov mig. Somliga straffar Gud direkt. Men gymnasieekonomen ska nog ta och skriva ett litet brev till landstinget så får vi se om jag sparar 125 kr där.

Så bidde det en diagnos till. En remiss till. Röntgen nästa. Förmodligen en artros (du fick rätt Ancie) som för tillfället är inflammerad. Och pga Kronblom alias Crohn får jag inte ta antiinflammatorisk medicin. Jaha. Men jag fick Citodon och sov gott sedan. Blodtrycket var på gränsen till för högt. Men doktorn tyckte att det inte var så konstigt med allt som är som det är med mig. Så det ska kollas igen när/om allt lugnat ner sig. Hjärtat slog i alla fall som det skulle. Så jag är inte hjärtlös i alla fall.

Blodlös är jag nog. De tappade mig på fyra stora rör med blod. Jag blir inte förvånad om Dr Maria ringer i morgon och har hittat nåt nytt spännande resultat. Nån liten sjukdom måste jag väl ha missat, eller?

Nej. Nu gäller det att bita ihop. Bita ihop och bli så bra som jag kan bli. Nummer ett på listan är att få ordning på sömnen. Fick nya sömntabletter idag. De förra fungerade inte så bra. Fast jag får nog vänta ut november och december. Jag längtar till sisådär mitten av januari när man märker att ljuset återvänder. Och fina dagar med blå atmosfär.

Jag skulle ha skrivit ner nåt mer men minns inte just nu. Eller så ids jag inte. Så det får bara bli en lite sorgsen avslutning:

Till Minne
av
Dick





Så full av kärlek
Så full av glädje
Så trogen
Så lekfull
Så underbart charmig

Men någon i omgivningen lurade i dig gift.

Dick, varför var du så nyfiken och godtrogen?

fredag 14 november 2008

Knyckt från Ancie

Broder Tony. Ha det bäst!

lördag 8 november 2008

En dag i sängen

Igår var jag äntligen hos läkare. Fick lite mediciner för närmaste tiden. Hon konstaterade bara att jag behövde specialistvård. Skickar remisser hitan och ditan. Blodprover skulle jag ta. Men det glömde jag. Eller, jag vet inte hur det funkar här i Sverige längre.

Med hjälp av sömntablett gick jag och lade mig tidigt och sov tre-fyra timmar. Så började vridandet och vändandet igen. Upp på morgonen, upptäcker att jag är fruktansvärt yr, snubblar omkring och hjärtat slår. Kollar blodtrycket, inte bra. Är redo att ringa sjukhuset men lägger mig i stället. Nu är det nog ok tror jag. Bara lite tryck kvar i bröstet. Blodtrycket ok.

Jag som hade tänkt vara social idag och ringa syster för att höra om vi skulle se på TV ihop. Nu orkar jag inte. Ska nog sova snart igen.

I morgon är en annan dag.

 Dagens historielektion
Den 8 november 1520, ägde Stockholms blodbad rum på Stortorget i Gamla Stan. På Kristian II:s order miste 94 personer huvudet, däribland Gustav Vasas far och många av hans släktingar. Adelsmännen blir halshuggna, för det är ett adligt privilegium, emedan övriga hängs i den höga galge som står på torget och en del blir upphängda med stövlar och sporrar på, så som de kommit inridande i staden. I flera dagar får de döda kropparna ligga kvar på torget och först på lördagen tänds ett stort bål på Södermalm, dit man släpar de dödas kroppar för att brännas. Sten Sture d.y. har varit död och begravd i ett halvår, men nu låter Kristian gräva upp hans kropp för att brännas med de andra motståndarna.

Kan jag ha varit med där i ett tidigare liv? Därför jag haft en sån dag idag? :)

Och varför i hela friden får jag inte till det med layouten????????????

onsdag 5 november 2008

SVBK - Sveda Värk o Bränn Kärring

Min huds protester mot att bo i Sverige. Klagade på fuktiga vintrar i Grekland... 


Önskelista:
  • Sol
  • Luftfuktare
  • Cortison
Snart ser jag ut som Odjuret igen.

Dagens historialektion:
Den 5 november 1810, adopteras Jean Baptiste Bernadotte av kung Karl XIII och får det mer svenskklingande namnet Karl Johan. Jean hade redan den 21 augusti 1810, vid riksdagen i Örebro blivit vald till svensk tronföljare och utsedd som chef för den svenska krigsmakten den 25 september samma år. 

Födelsedagskalas x 2

I söndags firade Lina och Pascal sina födelsedagar. Lina räknar neråt och Pascal samlar på år.

Detta kalas har Pascal pratat om i evigheter. När jag kom hit i somras var nåt av det första han sa till mig: Du får komma på mitt kalas! Lina berättade då att han planerat sedan i våras någon gång. 

De flesta var välkomna på hans kalas. Inte alla dock. Vi var på Sommarland i Skara. Vi väntade på tåget för att göra en rundtur på området. Vi var inte ensamma. Bland många andra var det en liten söt flicka i Pascals storlek. Hon lekte med kedjorna i vänteområdet. Det störde tydligen Pascal. Kanske att han också ville leka som hon men inte vågade? Hur som helst så spänner den lille pojken ögonen i den lilla flickan och utbrister: Du får inte komma på mitt kalas! 

Pascal kalasade ordentligt. Först var det dagiskompisar i halloweenmiljö, sedan kom släkten då borde det bli lugnare. Men, men det är livliga barnbarn jag har...

Nya lakan och täcken måste ju invigas:


Foto: Sofi Lind

Tårtdags. Pojken ser fram emot att blåsa ut ljusen. Men då sätter gästerna igång och ska sjunga!




Kommentator: Viktor Lilliesköld

Det var en stor dag för Pascal. De flesta gästerna åkte hem samtidigt. Den lille pojken sitter i fönstret och tittar på alla bilar. Jag ser hur förundrad han är och säger: Tänk, att det kom så många. Han tittar bara allvarligt på mig och nickar och fortsätter att titta på "trafikkaoset" som han orsakat.

lördag 1 november 2008

Jag Fryser

En av de positiva sakerna jag pratade om inför återflytten till Sverige var att jag inte skulle behöva frysa, inomhus.

Men, Jag Fryser. Som tur är flyttar jag snart. Förhoppningsvis blir det varmare i lilla lägenheten än i lilla stugan.

Första november och jag har noterat att månaden var alldeles för kort igen. Så blir det till att trolla igen, i arton dagar. Så småningom blir det nog bra...

Nej, fy då. Sitta här och gny. Nu får det bli nåt matnyttigt:

Dagens Historielektion:

Den 1 november 1905, upplöses den svensk-norska unionen efter förhandlingar i Karlstadskonferensen, som förhandlingarna mellan Sverige och Norge under tiden 31 augusti–23 september 1905 kallades. Den ledde till Karlstadskonventionerna, i vilka Norges rätt till självständighet godkändes och regler för unionsupplösningen föreskrevs.

Svensk Unionsflagga   och norsk




Till Mamma

Aktuella kommentarer till 9 maj 2002

'MEN som tur är, så är det ju som sagt kroniskt.'
Vad är det som är tur med att depressionen är kronisk undrar jag...

'Jag har nog blivit motbevisad nu'
Vem har ljugit? Det har jag förträngt.

Och så var det lille Erland:

                     


Som blivit stor:
     
                               
                  

och storebror

Till Pascal

Och lite har ändrat sig. Då tampades jag med hemsidan. Nu, inatt, tampas jag med att få foton och text där jag vill. Ger upp...


den 9 maj 2002 kl 02:20

Hej, nu är jag här igen. Jag har haft ett par "bra" dagar. De gick bl a åt till att fixa till den här siten. Vi lyckades samarbeta.... Tyvärr fick vi inte ordning på allt, men jag tror att det är mer Tiscalis fel än vårt.

Medan jag fortfarande kommer ihåg det vill jag nämna att det är fantastiskt med depression!!!! Ok. egentligen inget fantastiskt med depressionen i sig. Men de här stunderna/dagarna/veckorna/ som liksom bara dyker upp och jag tror att jag aldrig mer ska bli deprimerad. Vad jag måste lära mig nu är att de här stunderna/dagarna/veckorna faktiskt kommer. Och att jag ska ta vara på dem och njuta. Lika omöjligt som det känns att jag ska må dåligt igen när jag mår bra, lika omöjligt är det att tro att jag ska få tillbaka de här stunderna/dagarna/veckorna när jag kan kliva ut ur skalet. Kärt barn har många namn. Jag kommer nog att kalla skalet, bubblan osv vid många olika namn, om jag fortsätter skriva här. Jag tror att det är positivt om jag skriver. Även om jag när jag skriver mår som sämst. Då är det ju alltid bra, eftersom jag får ut mina tankar... eller hur blir det?.

Nu så här, på väg tillbaka in i bubblan blir jag stressad. Jag får ångest. Jag blir orolig, Jag blir rädd. Jag vill bara gråta, jag vill inte mer... Inte nu igen! MEN som tur är, så är det ju som sagt kroniskt. Något jag måste leva med. Måste bara lära mig hur. Har alltid varit godtrogen. Trott alla om gott. Själv kan jag inte ljuga och trodde inte att någon annan gjorde det heller. Jag har nog blivit motbevisad nu, efter 46 år. Jag menar inte att alla ljuger. Bara att många undanhåller vad de egentligen tycker. Jag säger vad jag tycker, och det verkar vara ett hot, för dem... 

 Ska jag kunna lita på någon mer. Jag vill så gärna. Det är ju min natur. Att lita på mina medmänniskor. Usch... jag känner mig bitter. Jag vill inte bli en gammal bitter bitch. Jag är ju en människa som vill ha skoj, roa mig med vänner. Inte sitta här och vara besviken på omvärlden.

Har bråkat med Comviq i två dar. Har betalat 350 kr för att låsa upp telefonen, resulterade i att telefonen inte går att använda. Efter sex samtal till Comviq plus ett till Siemens har jag fortfarande inte fått någon kundservice. Undrar hur jag hade reagerat om jag mått "normalt"? Undrar hur jag hade reagerat den där gången i Prag när det strulade till sig med flyget, om jag hade mått normalt. I fallet med telefonen, startade allt som ett lugnt påpekande om mitt problem. I morgon kommer jag garanterat inte att vara lugn...

Fy vad jag svamlar. Men det beror på att mina sk vänner har börjat bråka med mej igen. Jag klarar inte att tänka riktigt klart. I morgon lär det bli värre. Undrar just vilken hjärncell som ska diskutera med Comviq i morgon? Det blir inte jag utan  någon av mina vänner. De är mycket aggressivare än vad jag  är. Jag blir lite orolig över vad de ska ställa till med i morgon.

Jag vill bara avsluta med en god nyhet. Igår tog mitt barnbarn sina första cirka fem steg. Det var i ren ilska för att han ville komma åt sin pappas mobiltelefon, (brås han på mormor tro?) . Men i kväll gick han utan att vara arg.


Foto tillagt 2008-11-01

Vi återkommer! Vi måste ju också skriva introduktionssidan. Vi har inte bestämt vem som ska göra det. Britt-Marie eller Britt-Marie tillsammans med hennes vänner. Spänningen blir oliiiiiiiiidlig. Vad blir resultatet?


onsdag 29 oktober 2008

Från "Kopela" till Fruntimmer

Vaknade i morses väldigt nöjd. För första gången på evigheter har jag sovit som en normal människa. Igår kväll var jag så trött att jag inte orkade sitta upp, gick och la mig och somnade!

Kan det bero på att jag, också för första gången på evigheter, var lite social igår kväll. Jag åkte med Ancie till Skövde för att delta i Blodcancerföreningens 5-årsjubileum. Där roades vi av det lilla fruntimret, Gunilla Dahgren. Trevlig kväll med god smörgås och tårta. Ancie fick som vanligt skämmas lite över mig. Jag har ju så svårt att stå emot något som är gratis. Kyrkråttor får ju se till att norpa åt sig det de kommer åt. På vägen Kos - Lidköping så fanns det ju både tandpetare och våtservetter. Igår kväll var servetterna för fina att användas. Fick med mig fyra hem. 

Solen skiner och jag borde gå ut. Jag borde också åka och ombesiktiga bilen. Vi får se. Så var det ju de där faxen oxå... Ja ja.

I början av december blir det flytt igen. Sista flytten? Sedan slutet av april har jag packat bilen tre gånger. Hoppas att den fjärde blir den sista på länge. Inte för att jag har så mycket att packa, de flesta av mina ägodelar är ju kvar på Kos,  men ändå. Att veta var jag bor är ju inte så dumt.

På torsdag är det rättegång. På Kos. Och här sitter jag. Inkallad som vittne. Men de har ju inte svarat på mina fax? 

tisdag 21 oktober 2008

Dagen (20 okt) började i moll

... slutade i dur!

För att klara av det tråkiga först: Jag kunde inte sova. Tankar som snurrar runt. Fram på morgonkvisten somnar jag tydligen väldigt gott i alla fall. Nånstans ringer min väckning på mobilen men jag måste ha stängt av. Inte ens snooze...

Halv elva ringer syster. Jag inser att jag inte hinner till Farbror Doktor. När jag nu äntligen hade fått en tid. Tänker ringa avbeställa. Men ojne vojne med det systemet. Då får de min avbokning nån gång på eftermiddagen. Där blir det till att betala uteblivet besök förmodar jag... Somn ar om.

Åter till systerns tel samtal: Så småningom ringer jag tillbaka och hon har hittat lägenhet åt mig! :) Jag har inte sett den än men läge och beskrivning... I morgon ska jag se den.

Detta hälpte mig tillbaka till nostalgin inför denna dag. Varje år denna dag: 20 Oktober. Min dotters födelsedag. Ja det är hennes dag! Men det är också den dag jag blev Mamma.

Lina: GRATTIS igen. Jag älskar dig! Och du ska veta att eftersom jag bara hade pojknamn på lager (nästan) kollade jag även upp vem som har namnsdag 20 okt. Jag tror att du kanske trots div associationer, såsom Snöre, föredrar Linepinnen framför Sibylla?

Idag fick jag också brev från Kronblomföreningen (Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka, RMT). Inbjudan till cirkelledarutbildning om diverse magåkommor. Jag skulle gärna åka en helg till Stockholm. Jag skulle också gärna vilja prova på att leda en studiecirkel. Men klarar jag det? Kan ju alltid ta en privatkurs i pedagogik från mitt pedi (grekiska, betyder barn). Ska jag våga?


Foton:
Ettan, ett fåtal dagar kvar. Mina spontana tankar:
  • Vad smal jag var
  • Sänglampan! NU har jag gnytt över denna lampa som ideligen blinkar och lever sitt eget liv. Så var det min gamla lampa... Ibland kan man göra kap. Lampan är 32 år gammal.
  • Tapeterna: Jag minns hur hemska jag tyckte de var då 76-77. Ancie? Är de också moderna nu?
Första foto på LinePinnen. Och ja, jag måste och vill vara med på bild. Och vem är du då som står framför mig med den där konstiga saken? Pappa!






Javisst är det pappa. Mamma är ju helt upptagen av sin frukost, serverad på silverbricka!


Första beökaren? Linepinnen var en vecka gammal vi var hemma hos tapeterna och min älskade syster Ann-Christine kom genast.




Den här bilden är så fin. Vilken kontakt de har. Lina är två veckor gammal.
Linas pappa finns inte längre med oss. Ingemar - Kram!!! och tack för den gåva du gav mej, och barnbarnen du aldrig fick se

lördag 18 oktober 2008

Hmmmmmmmm

Jag har inte faxat. Jag har inte sovit. Men jag har ätit smörgås. Och jag fastnade vid datorn.

Nu kan man läsa min blog på engelska. Väldigt lustigt blir det emellanåt. Det är inte jag som översatt.

Använder man FireFox (som jag) måste man klicka uppe till höger på den översatta sidan: remove frame.

En vanlig dag i mitt liv

Numera känner jag mig inte så där jättedeprimerad. Inte ens i närheten av där jag var för sisådär fem - sex år sedan. Jag har lärt mig att handskas med den, depressionen alltså, ganska bra. Det kommer dagar när allt bara är hopplöst. Då låter jag det vara det. Jag har lärt mig att i morgon mår jag nog bättre igen. Men, tyvärr så gäller diagnosen kronisk depression fortfarande. Det förstår jag när jag "tittar på" hur en helt vanlig dag ser ut.

Om jag har lyckats somna tills dess vill jag gärna gå upp vid nio-tiden. Det gäller ju att ta vara på dagsljuset.

Punkt nr ett är att dricka två stora muggar kaffe. Under tiden sitter jag vid datorn och lägger patiens. Med avbrott för toabesöken då förstås. Det är mina inflammerade tarmar som ska jobba lite. Sjukdomen heter så vackert så: Morbus Crohn. Jag brukar kalla den för Kronblom. (Är det därför jag gillar att ligga på soffan?)

Alltså, under ett par, tre timmar är det kaffe, patiens och Kronblom som gäller. Här gäller det inte att börja fundera på vad jag vill, kan, ska, måste, bör göra under dagen. Då blir jag stressad och tja, stressad. Nej, bort med de tankarna. Dagssysslan får jag ta tag i sedan, vad det nu blir. Ofta ingenting.

Så är morgonproceduren över. Nu gäller det att tänka på nuet. Vad kan, vill, orkar och/eller måste jag göra? Tänk i smått! Tänk NU! Inte tänka framåt. Där finns det alldeles för många måsten. Oro. Ekonomiproblem. Var? När? Hur? Nej, bort med dem tankarna. Jag får inte heller tänka bakåt. På vad jag lämnat. Förlorat. Vad jag saknar. Det gör ont och jag blir ledsen. Nej, bort med dem tankarna också.

Så tar jag tag i dagens projekt som kanske inte blir nåt... Eller, jag kanske diskar. Eller sopar. Just nu har jag några måsten. Ska jag klara dem idag? Det är tre fax som ska skickas. De har väntat en vecka eller två på att komma iväg. Det som det är minst bråttom med är enklast. "Bara" att skriva och skicka. Fax nr två blir en tuff utmaning. Skriva, printa, underteckna, scanna och skicka. Pust och stön. Också trean då. Det som är mest bråttom (nämner jag som nr tre). Problemet där är att jag måste hitta ett faxnr... Också har jag papper. Som ska in i pärm. Men de måste ju hålslås också.

Hur i hela friden har jag klarat av att jobba med administration och redovisning i hela mitt arbetsliv? Och effektiv var jag också. Kanske för effektiv? Är det det priset jag betalar nu?

Det skulle vara skönt och nyttigt att gå ut på en promenad. Men då måste jag ju ta på mig andra kläder. Nej, det får vara.

Någon gång lååååååååångt fram på dan kommer jag underfund med att jag behöver äta. Magen säger ifrån. Vid det laget upptäcker jag, oftast, att jag är väldigt hungrig. Äter mycket. Äter fort. Kronblom blir topp tunnor rasande.

Ja, jag förstår att depressionen är kvar. Men, genom att leva i Nuet och acceptera att jag bara kan ta små små steg så mår jag ganska bra.

Detta funderade jag på i natt när jag inte kunde sova. Ja klockan är nu 12:18 pip och jag har inte sovit än. På måndag ska jag träffa Farbror Doktorn så natten till tisdag får jag nog sova. I alla fall fyra timmar...

Nu är det spännande. Vad blir det nu? Fax? Tidsfördriv vid datorn? Sängen?

Dagens citat:

'När dina vänner börjar smickra dig för att du ser ung ut är det ett säkert tecken på att du börjar bli gammal.'
Mark Twain

fredag 17 oktober 2008

En beskrivning av min fd fästman

1. Hur ter sig borderline personlighetsstörning?

Patienter med borderline är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De har inte sällan en negativ inre bild av sig själva, och deras bild av människor i deras nära omgivning tenderar att skifta mellan svart och vitt. Deras humör är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva, de triggas igång väldigt lätt och omgivningen kan ha svårt att förstå borderlinepatientens reaktionsmönster. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt.

Patienter med borderline personlighetsstörning är oftast impulsiva och emotionellt instabila människor. Impulsivitet och instabilitet genomsyrar det mesta i borderline -patientens inre och yttre värld. Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska".

Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården. Om behandlande personal inte riktigt är medvetna om patientens svårigheter med att integrera "goda" och "onda" sidor hos andra kan vården bli bekymmersam och svår att klara utan konflikter. Även patientens snabbt svängande humör kan ställa till en hel del svårigheter.

Människors sätt att tänka har en stark koppling till aktuell sinnesstämning. Så uppfattar t.ex. deprimerade patienter sig själva och framtiden med negativa förtecken och med känslor av hopplöshet, därför att depressionen minskar förmågan att uppleva glädje, lust och positiv förväntan. Eftersom borderline -patienterna snabbt kan svänga från den ena ytterligheten i stämningsläge till den andra, kan det vara svårt för personal och andra att "hänga med" i de olika tankemönstren som blir en följd av detta. För patienterna är svängningarna självklart ett ännu större problem, och det är också vanligt att de, när de är nedstämda, har stora svårigheter att minnas att de någonsin varit på ett annat sätt.

Människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. Minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. Den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med till självmordsförsök. Människor med borderline stannar ofta kvar i relationer på grund av sin oerhört starka rädsla för separation. Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Inte sällan handlar självskadebeteenden och självmordsförsök om denna rädsla för att lämnas.

Mortaliteten i självmord är mycket hög. Cirka 90 procent av patienter med borderline som någon gång vårdats vid psykiatrisk klinik har gjort ett eller flera allvarliga självmordsförsök. 10 procent dör till följd av självmord.

Patienter med borderline har en mycket hög samsjuklighet av andra psykiatriska sjukdomar. Till de vanligaste hör depression, ångestsjukdomar, ätstörningar och missbruk. Samsjuklighet och självmordsförsök är de vanligaste anledningarna till att människor med borderline söker sig till den slutna psykiatriska vården.

Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan "skymma" att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.

Patienter med borderline beskriver ofta att de har svårt att lyckas få andra att förstå hur de känner sig. Det kan te sig om de bär en "mask", som gör det svårt att läsa av dem. Till exempel kan en djupt deprimerad, självmordsnära borderline på ytan te sig i det närmaste neutral så att behandlaren inte ens kommer på tanken att fråga om eventuella självmordstankar. Självskadebeteenden och självmordsförsök kan ibland utlösas av patientens svårigheter att kommunicera sin inre smärta till omvärlden.

2. Diagnostiska kriterier för Borderline personlighetsstörning enligt DSM-IV

Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:



* (1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
* (2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
* (3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
* (4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
* (5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
* (6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
* (7) känner en kronisk tomhetskänsla
* (8 ) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
* (9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom


3. Diagnostiska kriterier för Emotionellt instabil personlighetsstörning enligt ICD-10

En personlighetsstörning som karakteriseras av en uttalad tendens att agera impulsivt och utan att betänka eventuella konsekvenser. Humöret är oberäkneligt och föränderligt. Det är vanligt med affektutbrott och en oförmåga att kontrollera de våldsamma reaktionerna. Det finns en tendens till grälsjukt och konfliktsökande beteende, speciellt då impulsiva handlingar bromsas eller hindras. Två typer av personlighetsstörningar kan urskiljas:

den impulsiva typen som främst karakteriseras av emotionell instabilitet och brist på impulskontroll och borderline typen som karakteriseras av osäkerhet vad beträffar självuppfattning, livsmål och inre val, en kronisk känsla av inre tomhet, intensiva och instabila interpersonella relationer samt en tendens till självdestruktivt beteende inklusive suicidhandlingar och suicidförsök.

(Källa http://www.psykiatrikarolinska.org/programs/borderline/diagnosis.html#3 - Pyskiatricentrum Karolinska)Vasilis, Jag älskade dig men orkade inte längre.

torsdag 16 oktober 2008

den 5 maj 2002 kl 14:46

1991. December 1991. Var det då det började? Eländet. Arbetade på PLM med papper, siffror och dator. Helt övertygad om detta var helt rätt mig. Sitta för mig själv och pula. Trots detta kämpade jag mig till studieledighet en månad. För att gå en reseledarutbildning. Nu var det ju inte så att jag ville bli reseledare. Såvida jag inte kunde jobba som typ platsansvarig och sitta vid skrivbordet och pula med papper och siffror. Det var jag ju bra på. Men människor. Fy, det kan jag inte hantera.

I november det året gick flyget till Grekland, Athen sedan vidare med buss till det stora hotellet i Vouliagmeni. Här skulle jag tillbringa en månad och komma underfund med om jag trivdes i Grekland även under "normala" förhållanden. Jag menar, utan att det var semester. Nu var det studier som gällde. Även om jag inte skulle bli reseledare ingick många intressanta ämnen i utbildningen.

Vi hade i alla fall inte tur med vädret… Sämsta decemberväder på decennier enligt greker. Men det säger de ju alltid. Så här varmt/kallt/blåsigt/snöigt/regnigt osv har det aldrig varit tidigare. Vi ska alla tro att vi varit med om något speciellt. De är omtänksamma de där grekerna.

Nu tillbaka till november 1991 igen. Första morgonen. Samling i det stora källarrummet där på det stora hotellet där i lilla Vouliagmeni. Tillsammans inklusive lärare är vi närmare 100 personer. Var och en ska ställa sig upp och säga några ord om sig själv. Det beslutas att vi ska gå i turordning. Den turordning som utav en händelse valdes innebar att jag raskt insåg att jag skulle få vänta till näst sist. Av 100 personer. Helt övertygad om att inte göra det. Det var helt ok om vi inte ville, sa de. En tjej vägrade att säga något. Skönt tänkte jag, då blir jag inte ensam. Sedan var det min tur och jag ställer mig upp och berättar bl a att jag eventuellt efter några år, när Lina vuxit upp, skulle vilja arbeta som reseledare. RIDÅ.


Helan högen samlad på hotelltrappan

December 1991

onsdag 15 oktober 2008

Personliga annonser

Jag har godkänt att Google lägger in annonser i min blogg. Jag KAN ju tjäna några ören...
AdSense "läser av" vad jag skriver om och väljer vilka annonser som ska visas. Längst ner på min sida är det nåt om bantning. Har jag skrivit att jag vill banta? Är det uppmuntran nu när jag inte har pengar till mat? ELLER har en bild av mig sittandes vid tangentbordet förts ut i cyberrymden?

Nog om den annonsen. Annonsen som roade mig var grannannonsen...

Lina
Utrustning för ditt lyckade fiske.


Här är min Lina Live, om det blir något napp vet jag inte :)

Blog Action Day 2008



Blog action day 15 okt 2008 gäller Fattigdom.

Jag har ju i min presentation beskrivit mig som fattig som en kyrkråtta så jag får väl blogga lite om mig då? Nej, i alla fall inte bara. Det finns många fattiga.

Min näsa räcker dock inte speciellt långt. Så, hur i hela friden kan Sverige straffa de som inte längre kan jobba. Gamla och sjuka personer. Här är det den sk arbetslinjen som gäller. Jobba på tills du faller död ner. Då får du skatterabatt.

De gamla som gjort sitt, byggt upp Sverige, får idag betala högst skatt. Det kan vara lite tufft att gå och jobba om man är typ 80.

Så finns det de sjuka, som jag. Jag har jobbat i många år. Jag var alltför duktig och det hela slutade med kronisk depression. Idag är det storartat om jag orkar skriva några ord här. För att inte tala om att ta hand om disken. Att dammsuga, ve o fasa. Jag har ju inte ens "orkat" kolla vilken sorts dammsugarpåse jag måste köpa. Och köpa dammsugarpåse? Jag tror att jag har TRE kronor i min plånbok och "lön" på måndag. Men högst skatt ska jag betala för att jag inte jobbar.

Jag längtar efter att kunna jobba... Men vem kan hjälpa mig? Det går inte ens att enkelt träffa en läkare. Pratade med Vårdcentralen igår, fick tipset att ringa 5.30 på morgonen. Jag som är glad om jag lyckats somna till dess.

Nu bidde det mycket svammel om mig. Det finns ju de som har det värre. Och nästan alla kan nog hjälpa till. Jag skulle gärna vilja ha ett fadderbarn som jag kan följa. Det kanske blir verklighet en dag.

Under tiden försöker jag bidra på bl a children.care2.com

Där hjälper jag genom ett enda litet klick barn som:

All About Jorge...

Jorge is 8 years old. He was born on August 14th, 1998 in Ecuador. He lives with his parents and three siblings; Jacqueline, Franklin and Jimmy Darwin.

Jorge enjoys playing soccer and going for walks outside. His favorite foods are rice, chicken, granadilla and pears.

Both of Jorge's parents work. His father is a watchman and his mother works as a maid. Together, they earn $180.00 a month.


Care2's Race for Children in Need generates funding from corporate race sponsors to help meet the basic physical, emotional and educational needs of 14 children that Care2 has committed to sponsor for the year. Each of Care2's member clicks help generate this funding. It take 18,000 clicks to support each child for 30 days. If we can increase the number of our daily clicks, we will increase the number of children we can support each month. To start off the race, we will support 14 children from Colombia, the Dominican Republic, Ecuador, Guatemala & the Philippines.



tisdag 14 oktober 2008

Snart morgon igen

Tiden (tja om den nu finns...) går så fort. Idag var jag med och hämtade Erland från skolan/fritids. Det var ju inte länge sedan Lina gick där. Sedan kalasade vi på äpplekaka, mumsigt. Skojiga barnbarn har jag. Erland ville bara ha "brödet". Pascal ville bara ha vaniljsåsen...

Det är så härligt att få de här stunderna med barnen. Och i morgon kommer Erland hit efter skolan. Fröken Lina ska på skolutflykt till Göteborg.

Jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Trött är jag men men...

Nu pinar jag mig med att höra på musik. Men det kanska är bra det med. Jag släpper masken lite och låter min längtan och saknad komma fram. Det är väl en process jag måste igenom. Känner mig också ganska redo för lite terapi. Men då måste jag först ta mig till vårdcentral... Det räcker att jag läser om våld så går det rysningar genom mig och jag kommer ihåg att jag inte ska sakna honom i alla fall...

Så kanske jag blir bötfälld pga honom också. Vad vet jag. Snart är rättegången. Jag har inga pengar så att jag kan åka dit och vittna. Mina fax har grekiska domstolen inte svarat på. Jag väljer att tolka det som att det är okej.


Dagens citat:

'Varför ta efter en annan människa när man är en själv.'
Martin Mull




lördag 11 oktober 2008

Aktuella kommentarer till 4 maj 2002

Vem var Big Brother Jacob? Det där om tiden tål nog att funderas över lite... Det är ju över sex år sedan jag skrev det. Mycket har hänt och det har jag haft tid till.

Idag har jag varit och hämtat tvätt i tvättstugan, före kl fem. Nej, det är inte samma tvätt som då! Vissa saker kanske tvättades även då dock.

"Bostadslös" som jag är saknar jag tvättstuga. Än tvättar jag hos Linas farföräldrar än tvättar jag hos Lina.

Jag hamnade aldrig där vid havet öster om Aten. Det bidde det gamla invanda Kos. Tillfälligt besök var det tänkt som. För vidareflytt till Aten. Men jag blev kvar, i sex år.

Och det var rätt att flytta!

Jag saknade familjen, allihop och allra mest Lina och barnbarnen. Men med facit i hand mår jag nu tack vare mina år i Grekland mycket bättre!

Så är jag då tillbaka i Lidköping. Sitter i en stuga på landet med min dator. Jag som drömde om
en stuga i Grekland, uppe på berget, med utsikt över havet och med min dator. Och en åsna inte att förglömma.

Det får förbli drömmar.

Nu måste jag först och främst ta små steg framåt i mitt nya liv. Jag får inte falla tillbaka till
den 4 maj 2002!

Och här bor jag nu

Dagens citat:

'Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise'
John Steinbeck

Detta skrev jag den 4 maj 2002 kl 23:55

Snart är ännu en dag slut för mig och mina vänner. I morgon är en annan dag. Vi har suttit isolerade nu sedan mitten av september 2001. Vi klarar inte av att räkna ut hur många dagar det blir. Sedan stämmer det inte riktigt heller. Vi hade en fyra veckor lång permission i januari - februari och reste till Athen. Då fick vi i alla fall se lite av världen där ute. Det var ganska jobbigt ibland men efter ett tag vande vi oss och gjorde några härliga utflykter då vi mådde riktigt bra. Jag fick nästan till lite ordning på mina vänner de där dagarna. Då alldeles innan vi skulle tillbaks till isoleringen igen. Kändes nästan skönt att få dra sig undan igen, men skrämmande.

Vad har vi gjort idag? Vad är idag? Tiden försvinner, idag, igår, i förra veckan. Vad är vad? När var det eller det? Vi vet inte så noga. Börjar förstå vad Big Brother Jacob menade när han pratade om att tiden inte finns. Det är bara en energi enligt honom. Och energi har vi inte så då finns ju inte heller tiden för oss.

Vi lyckades i alla fall ta oss ner till tvättstugan i eftermiddags. Nu återstår att hämta upp tvätten igen. Men det får bli i morgon. Före kl fem, då vill någon annan tvätta. Dags att plocka fram en gnutta energi alltså.

I kväll har jag försökt att titta på två filmer. Men jag lyckades inte. Mina vänner är få, tre stycken tror jag. De sitter därinne i mitt huvud och försöker styra mig. De är starka individer, tyvärr med olika viljor. Jag är svag och lyckas inte styra dem. Vi måste lära oss att samarbeta. Det gjorde vi nästan de där dagarna vid havet öster om Athen.

När jag försöker se framåt, planera, förstör dem också för mig. T ex när jag nu ska ge mig av till Grekland. De kan inte enas om om det är bra eller dåligt. Kommer vi att må bättre? Vart ska vi bo? Nära vänner? Nära havet? Nära en eventuell framtida partner? Men allt detta är så långt ifrån Lina och Erland. Dotter och dotterson. Hur ska jag klara detta? Ska jag hitta bostad innan jag åker ner - billigast? Campa först - dyrare? Och släpa ner campingutrustning för en kort tid… Guuuuud va jobbigt och onödigt när jag behöver så mycket annat med mej.

Allt bara snurrar och som sagt samarbetet funkar inte. Jag måste försöka ta kommandot och fokusera på något. Jag måste förklara för mig varför det blir bäst för alla att jag ger mig av. Fortsätter det som nu, kommer jag att förtvina. Mina vänner kanske överlever men JAG kommer att försvinna. Vem har glädje av det? De enda stunder jag känner mig närvarande är tiden tillsammans med Lina och Erland. Den är underbar. Men är det tillräckligt? Nej…

Kronisk depression med negativ prognos, enligt psykiatrikern. Vad är det? Var har jag fått det ifrån? Har jag själv valt detta? Kanske. En möjlighet att fly från de höga krav jag ställer på mig själv. Att fly från att bli besviken ännu en gång. Jag kan ju inte känna så mycket när allt är så här. Så inget sårande kan ju hända. Skönt! Kan inte bli mer sårad än vad jag redan är.

Det är inte idag längre. Nu är det en annan dag. Så nu har vi svamlat färdigt för igår.

Skåpmat Nr 1: Beskrivningen på min site från förr

Hej på dej som hittat hit.

Nu är det inte så att jag förväntar mig speciellt många besökare. Det är inte avsikten...

Jag har tagit mig detta utrymme på webben av helt själviska skäl. Kanske för att försöka lugna min själ. Mina vänner i hjärnan bråkar. När det är som värst kommer jag hit.

Och här. Ja, här slänger jag ut skräpet i cyberrymden. Kanske. I bästa fall. Hoppas jag.


2001 Britt-Marie Pettersson , uppdaterat 2002-06-23