... tom.
Min storebror finns inte längre. Jag kan inte fatta det. Jag glömmer det. Jag kommer ihåg det. Jag förtränger det.
Min storebror som jag lekte med. Som jag "förföljde" Och aldrig klagade han. På att lillasyster följde med honom överallt. Lillasyster ville som Storebror. Storebror fick Brandbil, Lillasyster fick Polisbil. Dockor? Krafs!
Vi hängde ihop tills Lillasyster en dag insåg faran. De var inne på en farlig väg. Lillasyster valde att kliva bort från den.
Varför tog hon inte Storebror med sig?
Lillasyster gråter...
Hej! Jag förstår din känsla idag, den är outhärdlig i vissa stunder och ibland behöver man tid att bearbeta, då "glömmer" man.
SvaraRaderaJag har tittat på foton på Facebook, jag kände igen både dina föräldrar och syskon, känns som om det vore nyss...
Jag och min fd man köpte de gamla husen "Blåkulla" i maj 1999, Tony hade bott i det mellersta huset och kom en dag den första sommaren och bad att få sitta i trädgården. Han satt där i flera timmar och bara myste och berättade att han hade haft de bästa stunderna i sitt liv på den gården. Ville bara dela med mig om mitt minne av Tony...
Ann-Carin