... att det inte har hänt en del sedan sist. Då var mitt klagoämne att jag inte lyckats med min nya karriär som utslagen. Inte lyckats att bedöva mig med alkohol och/eller droger.
Fast jag var nog en bra bit på väg ändå oooooooooooops. Det var jag inte men jag hamnade i alla fall i Mupphuset.
Förra fredagen hade jag återigen sån hemsk ångest. Ringa Falköping är ju ingen idé. Vad gör jag? Tågar med tunga steg i väg miss i natten till närapå grannen: sjukhusets akutmottagning.
Egentligen så vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Vet inte riktigt vad jag ville. Jag mådde bara så himla dåligt och jag ville ha hjälp och ville inte vara ensam. Så jag överdrev kanske en aning angående självmordsbenägenheten.Visst kan livet tyckas meningslöst. Men jag vet ändå sen förra "försöket" att jag nog vill vara kvar här. Tony och Mamma får vänta.
Hur som helst så blev det taxiresa till Falköping. Jag blev inlåst på avdelning med i huvudsak missbrukare på avgiftning. Platsbrist? Och resultatet? Tja, vid stormötet med diverse läkare hade jag ganska klart för mig vad som skulle ske. Så fick jag då träffa den läkare som tilldelats mig. Jag fick påminna honom om vad avd läkaren sagt: Han visste ingenting. Det var hans första dag där. Det ena och det andra visste han inte för han hade nog inte lyssnat, sa han själv... Vem är det som behöver vård?
I sista ändan får man lita till sig själv. Det känns som om jag sitter i en glasbur och river mig blodig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig (nästan). Ja, såna tankar var det väl då för en vecka sen och fortsatt...
Tog tjuren vid hornen och bad pappa om ett lån. Ville ju verkligen inte göra det, men efter alla smällar det senaste året var det vad som återstod.
NU ser jag äntligen en chans till den Nystart som denna blogg skulle handla om! Pengar är inte allt i livet som tur är men ändå viktiga. NU betalar jag av ALLT och har skulden till Pappa kvar. NU har jag en bas att starta från.
Och jag börjar med att åka hem och betala bilen :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar