Mitt svar: En enkel och billig lösning på problemet.
Jag är väldigt glad att det finns diverse antidepressiva mediciner. De har hjälpt mig! Men när man kommer dithän att de inte gör någon nytta längre. Varför ska man fortsätta äta dem?
Jag kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu. Men det vore väl nästintill sjukt om jag gjorde det! Med tanke på allt som hänt det senaste året och lite till. Ja, t o m skulle jag väl vilja påstå, de två senaste åren.
Jag hade mejlat Vårdcentralen om receptförnyelse. I förmiddags ringde min läkare. Undrade om vi inte inte skulle ta och boka in en tid för besök. Jag tyckte inte det behövdes. Så kom hon då in på svaret hon fått från Vuxenpsyk, om att psykiatrikern ville att jag skulle öka på dosen antidepp. Jag vägrade. Förklarade att jag nu fasat ut med dem och jag mår varken bättre eller sämre. Och med den infektion jag redan har i kroppen vill jag inte äta medicin i onödan.
Men, så är jag då klassad som "suicidal". Så det kommer att komma en kallelse för att träffa henne. Och hela det mötet kommer väl att handla om operation övertalning att jag ska återgå till Lyckopillren.
Vem känner mig bättre än jag själv? Det är inte piller jag behöver nu. Jag behöver hjälp att bryta ett destruktivt mönster. Gruppterapin på psyk som skulle startat i mars har jag inte hört ett ljud om. OK. De sa inte vilket år det gällde...
Om jag själv säger att jag, typ, behöver "en spark i baken" (ok, det kanske inte räcker med EN) för att komma igång med mitt liv borde varje människa med någon erfarenhet av depression förstå att det finns hopp om att jag kan komma tillbaka. Jag har vissa mål som jag vill nå, så sakteliga. Steg för steg och vem vet jag kanske t o m skulle kunna bli en fungerande individ igen. Jag längtar efter ett arbete... Men det kostar väl för mycket för samhället. Men å andra sidan kostar jag ju pengar nu också. Och förutom ekonomin: Hur är det ställt med medmänskligheten i vårt Sverige 2009?
Ann-Carin, Hur ser det ut på ert program? Jag kanske skulle bli politiker? ;)
Nu fick jag lust att kolla tillbaka på mina gamla hemsida igen. Den där jag skrev om hur jag hade det när jag mådde som allra allra värst. Det var ju ett tag sen jag la in en återblick här. Det blir inte idag men kanske i morgon.
Nu är det slut på gnället för idag.
Hade pojkarna här en stund idag. Så underbart!
Trots att vi bor nära nu är det inte så ofta jag ser dem. Så är ju livet. De har fullt upp med arbete, dagis, hemmet osv osv. Det förstår jag. Nu kan det dock bli bättre. Jag har ju bilen inregistrerad så jag kan åka till dem. Bara det att jag inte vant mig vid att jag har bil än ;) .
Så tillåter jag mig att vara en grym mor en liten stund. Lina har hittat ett jobb i London och är intresserad av att flytta dit. Hon skulle gärna vilja prova på att bo utomlands ett tag. Och i sanningens namn måste jag väl erkänna att det nog även vore en bra möjlighet för Ivo att få ett jobb inom sitt område som jag knappt kan stava till. Men en förenklad version är att han har en fil kand (?) i data nånting mikrobiologi nånting. Skulle säkert passa honom bättre än att fixa flintastekar på Scan... Men, rent egoistiskt, själviskt: Nu när jag flyttat till Sverige för att bo nära dem...
Jag får väl hoppas på hennes andra dröm: Att de ska få fast jobb så hon kan köpa häst :)
Ann-Carin! I morgon är det fullmåne ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar