Jag har varit och är nog fortfarande i nåt sorts töcken. Om det nu heter så? Vilket konstigt ord! Jag tänker ofta på Tony som om han fortfarande lever. Sen kommer jag ihåg... Det är nog ganska normalt tror jag.
Nu börjar det bli dags att ta tag i det löfte jag gav mig själv på Näl. Att börja leva! För en timma sedan ramlade månadens bidrag in så jag kan i alla fall fylla på kylskåpet. Det var näringen det. Sedan måste jag tvinga mig utanför dörren dagligen! Gör gott både för kropp och själ. Har fått mer och mer ont i hela kroppen. Det beror säkert på att jag är så stillasittande som jag är. Läste någonstans här på nätet uttrycket: "Smärta ger smärta" ... Nej så var det nog inte riktigt. Eller? Tja nåt liknande i alla fall som jag tyckte stämde bra in på hur jag tror det funkar i mitt fall.
Hmmmmm, Men vadå Smärta ger Smärta? Det är väl klart som korvspad att Smärta ger Smärta annars skulle det ju inte finnas någon Smärta...
Så får jag väl göra en bekännelse: Jag började för några dagar sedan med antideppmedicinen igen... Det känns så osäkert just nu: Vad beror på vad? Det har ju hänt saker och mer läkarbesök mm är inplanderade. Vilket kom först? Hönan eller ägget? I början av mars var jag helt övertygad om att jag skulle kunna sluta med dem och fasade ut. Summa summarum, jag fortsätter med dem ett tag till så får vi se. Men jag kommer inte att gå med på att öka dosen!
På ekonomifronten fortsatt tufft. Hur bär man sig åt för att hitta en bank som vill hjälpa till? OK, jag har ingen hög inkomst men om jag samlar skulderna i en korg halverar jag månadskostnaden. Borde inte det räcka för att de ska förstå att jag klarar av att betala?
Idag som nu är igår var det Χρίστος Ανέστη i Grekland. Dvs Påskdagen, uppståndelsen. Kanske dags för att gå vidare med min Nystart. Det var ju på förra Påskdagen som jag lämnade Vasilis, i alla fall fysiskt. Och faktist så lämnade jag honom på Påskdagen för två år sedan också... Det var nog då allt började, egentligen...
Mina ex: Svärföräldrar och en kraftigt tablettpåverkad Vasilis.
Koukouretsin (tv) hann jag smaka på. Lammet var inte klart när jag lämnade Thiva...
3:e gången/påsken gillt!? =) Dags att gå vidare... Jag tänker ofta på vårt löfte... Lättare sagt än gjort - att GÖRA det sen. Men jag försöker envist rikta in mig på det som är Bra och får mig Glad. Sen kan jag dra mig undan - efteråt - och gråta en skvätt. För även om man skrattar så finns ju gråten där. 2 sidor av samma mynt. Ibland hamnar jag i nå´n slags förnekelse (kortvarigt) när jag får insikt om att Tony är borta - "Nej"! Jag vill inte!" men - Tyvärr är han borta... fysiskt. Och det kommer nog göra Ont hos oss Lääänge. Men Du vet liksom jag - att Tony vill att Vi ska Leva - Inte bara finnas till..... KRAMAR
SvaraRadera