Ja. Jag börjar som jag slutade sist. Jag är så trött... Jag är så orolig... Jag är så rädd... Jag är så ledsen... Vill bara gråta. Svårt att andas, eller snare, trögt. Jag äter piller för att bli pigg och glad. Jag äter piller som ska ordna till mitt psyke. Jag äter piller som ska lugna ner mej. Jag äter piller för att kunna sova. JAG BEHÖVER FLER PILLER!!!! Men för vadå? Hjälper pillren? Hur trött, orolig, rädd, ledsen skulle jag vara utan dem?
Jag och mina vänner försöker lösa våra problem. Men vi orkar inte. Vart ska vi börja? Var är ändan nånstans? Till garnnystanet. Så att vi kan få ihop ett något så när sammanhängande nystan igen.
Jag vill ge mig av. Bort. Bort. Men det är så mycket att ordna. Klarar inte det. Kan inte tänka. Orkar inte. Orkar inget. Bara några timmar mitt på dan. I bästa fall. Men om jag gör det? Ger mig av alltså. Bara sådär. Lämnar allt. Tar mina väskor och går. Struntar i resten. Andra gör ju så. Om jag nu är galen. Varför är jag inte tillräckligt galen för att göra detta?
Har alltid trott att jag varit så stark. Klarat allt själv. Sällan eller aldrig bett om hjälp. Nu är jag som ett barn. Eller har jag blivit åldring?
Tankarna snurrar. Som en virvelvind. Jag mår illa. Jag vill gråta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar