Hej, nu är jag här igen. Jag har haft ett par "bra" dagar. De gick bl a åt till att fixa till den här siten. Vi lyckades samarbeta.... Tyvärr fick vi inte ordning på allt, men jag tror att det är mer Tiscalis fel än vårt.
Medan jag fortfarande kommer ihåg det vill jag nämna att det är fantastiskt med depression!!!! Ok. egentligen inget fantastiskt med depressionen i sig. Men de här stunderna/dagarna/veckorna/ som liksom bara dyker upp och jag tror att jag aldrig mer ska bli deprimerad. Vad jag måste lära mig nu är att de här stunderna/dagarna/veckorna faktiskt kommer. Och att jag ska ta vara på dem och njuta. Lika omöjligt som det känns att jag ska må dåligt igen när jag mår bra, lika omöjligt är det att tro att jag ska få tillbaka de här stunderna/dagarna/veckorna när jag kan kliva ut ur skalet. Kärt barn har många namn. Jag kommer nog att kalla skalet, bubblan osv vid många olika namn, om jag fortsätter skriva här. Jag tror att det är positivt om jag skriver. Även om jag när jag skriver mår som sämst. Då är det ju alltid bra, eftersom jag får ut mina tankar... eller hur blir det?.
Nu så här, på väg tillbaka in i bubblan blir jag stressad. Jag får ångest. Jag blir orolig, Jag blir rädd. Jag vill bara gråta, jag vill inte mer... Inte nu igen! MEN som tur är, så är det ju som sagt kroniskt. Något jag måste leva med. Måste bara lära mig hur. Har alltid varit godtrogen. Trott alla om gott. Själv kan jag inte ljuga och trodde inte att någon annan gjorde det heller. Jag har nog blivit motbevisad nu, efter 46 år. Jag menar inte att alla ljuger. Bara att många undanhåller vad de egentligen tycker. Jag säger vad jag tycker, och det verkar vara ett hot, för dem...
Ska jag kunna lita på någon mer. Jag vill så gärna. Det är ju min natur. Att lita på mina medmänniskor. Usch... jag känner mig bitter. Jag vill inte bli en gammal bitter bitch. Jag är ju en människa som vill ha skoj, roa mig med vänner. Inte sitta här och vara besviken på omvärlden.
Har bråkat med Comviq i två dar. Har betalat 350 kr för att låsa upp telefonen, resulterade i att telefonen inte går att använda. Efter sex samtal till Comviq plus ett till Siemens har jag fortfarande inte fått någon kundservice. Undrar hur jag hade reagerat om jag mått "normalt"? Undrar hur jag hade reagerat den där gången i Prag när det strulade till sig med flyget, om jag hade mått normalt. I fallet med telefonen, startade allt som ett lugnt påpekande om mitt problem. I morgon kommer jag garanterat inte att vara lugn...
Fy vad jag svamlar. Men det beror på att mina sk vänner har börjat bråka med mej igen. Jag klarar inte att tänka riktigt klart. I morgon lär det bli värre. Undrar just vilken hjärncell som ska diskutera med Comviq i morgon? Det blir inte jag utan någon av mina vänner. De är mycket aggressivare än vad jag är. Jag blir lite orolig över vad de ska ställa till med i morgon.
Jag vill bara avsluta med en god nyhet. Igår tog mitt barnbarn sina första cirka fem steg. Det var i ren ilska för att han ville komma åt sin pappas mobiltelefon, (brås han på mormor tro?) . Men i kväll gick han utan att vara arg.
Foto tillagt 2008-11-01
Vi återkommer! Vi måste ju också skriva introduktionssidan. Vi har inte bestämt vem som ska göra det. Britt-Marie eller Britt-Marie tillsammans med hennes vänner. Spänningen blir oliiiiiiiiidlig. Vad blir resultatet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar