Snart är ännu en dag slut för mig och mina vänner. I morgon är en annan dag. Vi har suttit isolerade nu sedan mitten av september 2001. Vi klarar inte av att räkna ut hur många dagar det blir. Sedan stämmer det inte riktigt heller. Vi hade en fyra veckor lång permission i januari - februari och reste till Athen. Då fick vi i alla fall se lite av världen där ute. Det var ganska jobbigt ibland men efter ett tag vande vi oss och gjorde några härliga utflykter då vi mådde riktigt bra. Jag fick nästan till lite ordning på mina vänner de där dagarna. Då alldeles innan vi skulle tillbaks till isoleringen igen. Kändes nästan skönt att få dra sig undan igen, men skrämmande.
Vad har vi gjort idag? Vad är idag? Tiden försvinner, idag, igår, i förra veckan. Vad är vad? När var det eller det? Vi vet inte så noga. Börjar förstå vad Big Brother Jacob menade när han pratade om att tiden inte finns. Det är bara en energi enligt honom. Och energi har vi inte så då finns ju inte heller tiden för oss.
Vi lyckades i alla fall ta oss ner till tvättstugan i eftermiddags. Nu återstår att hämta upp tvätten igen. Men det får bli i morgon. Före kl fem, då vill någon annan tvätta. Dags att plocka fram en gnutta energi alltså.
I kväll har jag försökt att titta på två filmer. Men jag lyckades inte. Mina vänner är få, tre stycken tror jag. De sitter därinne i mitt huvud och försöker styra mig. De är starka individer, tyvärr med olika viljor. Jag är svag och lyckas inte styra dem. Vi måste lära oss att samarbeta. Det gjorde vi nästan de där dagarna vid havet öster om Athen.
När jag försöker se framåt, planera, förstör dem också för mig. T ex när jag nu ska ge mig av till Grekland. De kan inte enas om om det är bra eller dåligt. Kommer vi att må bättre? Vart ska vi bo? Nära vänner? Nära havet? Nära en eventuell framtida partner? Men allt detta är så långt ifrån Lina och Erland. Dotter och dotterson. Hur ska jag klara detta? Ska jag hitta bostad innan jag åker ner - billigast? Campa först - dyrare? Och släpa ner campingutrustning för en kort tid… Guuuuud va jobbigt och onödigt när jag behöver så mycket annat med mej.
Allt bara snurrar och som sagt samarbetet funkar inte. Jag måste försöka ta kommandot och fokusera på något. Jag måste förklara för mig varför det blir bäst för alla att jag ger mig av. Fortsätter det som nu, kommer jag att förtvina. Mina vänner kanske överlever men JAG kommer att försvinna. Vem har glädje av det? De enda stunder jag känner mig närvarande är tiden tillsammans med Lina och Erland. Den är underbar. Men är det tillräckligt? Nej…
Kronisk depression med negativ prognos, enligt psykiatrikern. Vad är det? Var har jag fått det ifrån? Har jag själv valt detta? Kanske. En möjlighet att fly från de höga krav jag ställer på mig själv. Att fly från att bli besviken ännu en gång. Jag kan ju inte känna så mycket när allt är så här. Så inget sårande kan ju hända. Skönt! Kan inte bli mer sårad än vad jag redan är.
Det är inte idag längre. Nu är det en annan dag. Så nu har vi svamlat färdigt för igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar