En vanlig dag i mitt liv

Numera känner jag mig inte så där jättedeprimerad. Inte ens i närheten av där jag var för sisådär fem - sex år sedan. Jag har lärt mig att handskas med den, depressionen alltså, ganska bra. Det kommer dagar när allt bara är hopplöst. Då låter jag det vara det. Jag har lärt mig att i morgon mår jag nog bättre igen. Men, tyvärr så gäller diagnosen kronisk depression fortfarande. Det förstår jag när jag "tittar på" hur en helt vanlig dag ser ut.

Om jag har lyckats somna tills dess vill jag gärna gå upp vid nio-tiden. Det gäller ju att ta vara på dagsljuset.

Punkt nr ett är att dricka två stora muggar kaffe. Under tiden sitter jag vid datorn och lägger patiens. Med avbrott för toabesöken då förstås. Det är mina inflammerade tarmar som ska jobba lite. Sjukdomen heter så vackert så: Morbus Crohn. Jag brukar kalla den för Kronblom. (Är det därför jag gillar att ligga på soffan?)

Alltså, under ett par, tre timmar är det kaffe, patiens och Kronblom som gäller. Här gäller det inte att börja fundera på vad jag vill, kan, ska, måste, bör göra under dagen. Då blir jag stressad och tja, stressad. Nej, bort med de tankarna. Dagssysslan får jag ta tag i sedan, vad det nu blir. Ofta ingenting.

Så är morgonproceduren över. Nu gäller det att tänka på nuet. Vad kan, vill, orkar och/eller måste jag göra? Tänk i smått! Tänk NU! Inte tänka framåt. Där finns det alldeles för många måsten. Oro. Ekonomiproblem. Var? När? Hur? Nej, bort med dem tankarna. Jag får inte heller tänka bakåt. På vad jag lämnat. Förlorat. Vad jag saknar. Det gör ont och jag blir ledsen. Nej, bort med dem tankarna också.

Så tar jag tag i dagens projekt som kanske inte blir nåt... Eller, jag kanske diskar. Eller sopar. Just nu har jag några måsten. Ska jag klara dem idag? Det är tre fax som ska skickas. De har väntat en vecka eller två på att komma iväg. Det som det är minst bråttom med är enklast. "Bara" att skriva och skicka. Fax nr två blir en tuff utmaning. Skriva, printa, underteckna, scanna och skicka. Pust och stön. Också trean då. Det som är mest bråttom (nämner jag som nr tre). Problemet där är att jag måste hitta ett faxnr... Också har jag papper. Som ska in i pärm. Men de måste ju hålslås också.

Hur i hela friden har jag klarat av att jobba med administration och redovisning i hela mitt arbetsliv? Och effektiv var jag också. Kanske för effektiv? Är det det priset jag betalar nu?

Det skulle vara skönt och nyttigt att gå ut på en promenad. Men då måste jag ju ta på mig andra kläder. Nej, det får vara.

Någon gång lååååååååångt fram på dan kommer jag underfund med att jag behöver äta. Magen säger ifrån. Vid det laget upptäcker jag, oftast, att jag är väldigt hungrig. Äter mycket. Äter fort. Kronblom blir topp tunnor rasande.

Ja, jag förstår att depressionen är kvar. Men, genom att leva i Nuet och acceptera att jag bara kan ta små små steg så mår jag ganska bra.

Detta funderade jag på i natt när jag inte kunde sova. Ja klockan är nu 12:18 pip och jag har inte sovit än. På måndag ska jag träffa Farbror Doktorn så natten till tisdag får jag nog sova. I alla fall fyra timmar...

Nu är det spännande. Vad blir det nu? Fax? Tidsfördriv vid datorn? Sängen?

Dagens citat:

'När dina vänner börjar smickra dig för att du ser ung ut är det ett säkert tecken på att du börjar bli gammal.'
Mark Twain